Att kasta sig upp på scenen och säga tack.



Jag har alltid gillat de fina Rosalita klippen när exalterade flickor kastar sig upp på scenen, kramar, hoppar, kysser och tackar Bruce. Jag hade säkerligen varit en av dem om jag fötts i Amerika någon gång på 50-talet. Det här med att kasta sig upp på scenen och på ett eller annat sätt har hänt flera artister och enligt mig är det ett ypperligt sätt att skapa en klassisk spelning. Jag tänker först och främst på
Håkan Hellström och Per Bjurman på Nalen 2001. Har alltid tyckt att Bjurman gjorde helt rätt när han utan tvekan går fram till Håkan, kramar om honom och ger honom en blöt kyss.

image849

Problemet är bara att en kyss från en manlig musikrecensent är så mycket mer okej än kramar etc. från flickor i 20 årsåldern. Jag anser att oavsett om det är en man, kvinna, journalist eller vårdbiträde så kommer de antagligen precis lika mycket från hjärtat. Man vill ju tacka, på något vis.

Själv hade jag helst kysst Håkan då Per Bjurman gjorde det och idag hade jag garanterat kastat mig upp på scenen och hoppat hysteriskt upp och ner för att sedan peta lite försiktigt på Bruce för att känna om han var verklig. Sen hade jag nog blivit så nervös att jag hoppat ner från scenen igen. Eller ja, så hade jag gjort om året var -79. År 2007 riskerar man nog att bli halvt ihjälslagen av vakter på vägen upp. Inte ens Bjurman hade lyckats tacka Bruce, hur det är med Håkan vet jag inte. Kanske skulle man prova på Liseberg i september? Eller kanske inte.

Hur som helst tycker jag att det är trist att klimatet på konsert är som det är idag. Stora spelningar och enorma vakter. Jag vill tillbaka till den tiden då man kunde kasta sig upp på scenen, tjuta högt av glädje, tacka sin idol och kanske ge en kram eller varför inte en kyss. Rakt på munnen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback