What's eating Klara Grape

Bild finistere.se

Idag har jag tänkt ovanligt mycket på Bodil Malmsten. Jag tänker förresten rätt ofta på Bodil om någon undrar. Varför jag tänkte extra mycket på författarinnan från norrland just idag började med en recension av hennes nya bok Kom och hälsa på mig om tusen år, vilken jag läste i GP i samband med en sen men ack så angenäm frukost.  Kände där jag satt lite lagom bakis vid frukostbordet att den där boken vill jag ha omedelbums. Tänkte att en happy saturday gåva var jag väl värd, jag fick ju faktiskt löneförhöjning av Erik på Jazzhuset i torsdags. Så kilade förbi Bokia på Järntorget på väg till jobbet i hopp om att boken kanske kunde finnas att köpa där. Det gjorde den inte. Men jag fann till min stora glädje en annan av Bodils alla böcker Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Köpte den.

Började läsa på jobbet, ähum på rasten förstås. Gillar det. Bodil skriver om saker som jag vill läsa om. Som ex om universitetet och att läsa samt att läsa för att lära och bli bedömd. Där är vi rätt lika hon och jag, har också förbaskat svårt för att läsa för att lära för att sedan bli bedömd. Det går inte. Det är just därför jag har svårt för det här med studier. Det är därför jag mer och mer känner ångest inför det där journalistprogrammet som jag visserligen aldrig kommer komma in på. Men OM detta någon gång i framtiden skulle ske vet jag inte ens om jag vill, om det är för mig. Jag kommer aldrig kunna bli någon ny Janne Josefsson, Göran Greider eller Andés Lokko. Jag kan inte sånt. Jag kan inte skriva så. Tänk mig i en klass full med journaliststudenter, herrejösses. Jag kommer inte kunna säga någonting, jag kommer bli tyst. Tyst för att inte säga något opassande och göra bort mig. Mina eventuella klasskamrater skulle tycka att jag var konstig som har mer koll på hur Britney Spears mår än vilka som sitter med i svenska akademin.

Nä jag skulle hellre ha det som Bodil Malmsten, bo vid Atlanten, skriva böcker, små anteckningar, läsa och fundera.