Tur att man har musiken i alla fall.



Har precis sett
I´m Not There, den senaste filmen om den store Dylan. Tyckte den var lite rörig men helt klart sevärd. Fina scener och bra musik. Blev lite kär i Charlotte Gainsburg som har en av rollerna, sjukt vacker kvinna det där. Kul när man ser en film som får en att lyssna på låtar man inte spelat på evigheter. Kan inte komma på när jag senaste lyssnade på One more cup of coffee eller Desolation Row. Kom under filmens gång på att jag gillar ju Dylan, något jag nästan glömt. En bekant tycker Dylans bästa period var den då han var som mest judisk, själv är jag nog mest förtjust i det tidiga åttiotalet. Mycket kvinnokörer och saxofon och sånt. Förresten har jag funderat en hel del kring det där som gör låtar så speciella, inte något som har med text eller sång att göra. Jag syftar enbart på ljud, gitarrsolo, saxofoner och munspelspartier. Sånt som gör att en låt inte bara låter bra, sånt som gör den fantastisk. Sånt som gör att låten går rakt in i hjärtat.

Som gitarrsolot i Next to you med Southside Johnny, för att inte tala om saxsolot i Jungleland. Ryser bara när jag tänker på det. Har drömt ett otaligt antal drömmar om just den låten, om Clarence och Little Steven. Om Jacko på bardisken på Uppåt Framåt. Om en resa söder ut. Om en sommarnatt för länge sedan fast det skulle vara i år.

Tur man har musiken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback