Tala till mig.
Det finns en sak jag har hemskt svårt för, något som får mig både arg och ledsen. Ja faktiskt ganska bedrövad. Jag är det just nu, men vissa saker bör man inte skriva i sin blogg. De sakerna får helt enkelt stanna hemma i den privata dagboken och gnaga på dess blad.
Men jag kan berätta om vad det handlar om, en kort beskrivning. Jag har varit med om de flera gånger och jag vet att nästan alla upplevt det någon gång. Känslan av att inte få vara med längre utan att riktigt veta varför. Sånt hände ofta på låg och mellanstadiet. Plötsligt tröttnade tjejkompisarna på att hoppa hopprep med dig och plötsligt valde inte in dig i laget av tre. Det blev Fia istället, du kunde titta på om du vill. Men du ville inte, istället gick du din väg och undrade varför då. Inget svar. Ingen reaktion, allt var som vanligt men du hade fått byta plats.
Ett annat exempel är tillsvidareanställningen på cafét som inte blev längre. Trots att du ringde och frågade om nya jobbtider blev det inga fler. Ingen orsak ingen anledning, inget. Det bara blev så.
Men suck, den här gången handlar det varken om jobb eller hopprepslag. Men det känns precis lika jobbigt, ovetskapen. Vad beror det på? Vad har jag gjort fel? Varför? Snälla? Tala till mig...
Men jag kan berätta om vad det handlar om, en kort beskrivning. Jag har varit med om de flera gånger och jag vet att nästan alla upplevt det någon gång. Känslan av att inte få vara med längre utan att riktigt veta varför. Sånt hände ofta på låg och mellanstadiet. Plötsligt tröttnade tjejkompisarna på att hoppa hopprep med dig och plötsligt valde inte in dig i laget av tre. Det blev Fia istället, du kunde titta på om du vill. Men du ville inte, istället gick du din väg och undrade varför då. Inget svar. Ingen reaktion, allt var som vanligt men du hade fått byta plats.
Ett annat exempel är tillsvidareanställningen på cafét som inte blev längre. Trots att du ringde och frågade om nya jobbtider blev det inga fler. Ingen orsak ingen anledning, inget. Det bara blev så.
Men suck, den här gången handlar det varken om jobb eller hopprepslag. Men det känns precis lika jobbigt, ovetskapen. Vad beror det på? Vad har jag gjort fel? Varför? Snälla? Tala till mig...
Kommentarer
Postat av: Lilla Spöket
Känner igen det där och jag hatar det... fortfarande i vuxen ålder gör det lika ont!
Postat av: Anonym
du ska sluta tänka på vad som eventuellt är fel på dig. det du ska fokusera på är vad du Gör. du ser kanske ut att inte vilja vara med? så har det varit för mig. jag ville inget annat än att va med, men folk uppfattade mig som en som vill va för sig själv. jag tänkte destruktiva tankar o såg sur ut.
så istället för att vänta på att bli tilltalad så får du visa lite engagemang och själv tala till andra.
Le, skratta och prata strunt. Ohoj!
Trackback