Och konstnären.
Igår stiftade jag en ny bekantskap. Vi kan kalla honom Bertil eftersom det är ett namn jag tycker bra om. Min nya vän Bertil är konstnär och några år över 80.
Vi sågs runt sju i hans lägenhet, tre rum och kök. Utsikt över Liseberg. Bra utsikt. Mötet började lite stelt, jag tog av ett par mörkblåa stödstrumpor och Bertil verkade något obekväm med situationen. Men det dröjde inte många minuter innan vi båda förstod att vi var av samma skola. När stödstrumporna hängde på stolen passade vårdbiträdet på att fråga om alla tavlorna i lägenheten och snart begrep hon att hon hamnat hemma hos en klassisk konstnär.
Bertil blev förvånad över intresset men hade inget emot att berätta om sin konst. Stora tavlor, olja. Nakna motiv. En och annan flaska vin. Kvinnor. Var det där Paris? Självfallet hade Bertil en relation till Paris. Och vinet.
Eftersom tiden för en gångs skull fanns stannade vårdbiträdet en stund. Slog sig ner i soffan och talade plötsligt med konstnären om vinets inverkan. Dess kraft. Farliga begär, att avstå. Hamna på botten och ta sig upp. Vänner som försvunnit och de få som fanns kvar.
Men man är samma person där inne. Jag är samme man. Den jag ser i spegeln är inte den jag ser när jag målar.
Konstnären visade mig sitt senaste porträtt. En stilig man med rak hållning. Suddig blick. Som det frågvisa vårdbiträde jag är frågade jag om den suddiga blicken. Bertil pekade på vinflaskan. Well, bäst att låta flaskan vara då, svarade jag. Bertil nickade, han lät flaskan vara. Det blev tyst. Men tystnaden kändes okej, inte alls sådär jobbig som den kan vara. Hemma hos fel pensionär. Tigande tystnad. Ångest.
Fint väder.
Har du varit ute idag?
Hur ser det ut i kylskåpet?
Vill du att jag ska bre en macka?
Ost?
Jag och Bertil skippade snacket. Vi hade blivit vänner.
Vi sågs runt sju i hans lägenhet, tre rum och kök. Utsikt över Liseberg. Bra utsikt. Mötet började lite stelt, jag tog av ett par mörkblåa stödstrumpor och Bertil verkade något obekväm med situationen. Men det dröjde inte många minuter innan vi båda förstod att vi var av samma skola. När stödstrumporna hängde på stolen passade vårdbiträdet på att fråga om alla tavlorna i lägenheten och snart begrep hon att hon hamnat hemma hos en klassisk konstnär.
Bertil blev förvånad över intresset men hade inget emot att berätta om sin konst. Stora tavlor, olja. Nakna motiv. En och annan flaska vin. Kvinnor. Var det där Paris? Självfallet hade Bertil en relation till Paris. Och vinet.
Eftersom tiden för en gångs skull fanns stannade vårdbiträdet en stund. Slog sig ner i soffan och talade plötsligt med konstnären om vinets inverkan. Dess kraft. Farliga begär, att avstå. Hamna på botten och ta sig upp. Vänner som försvunnit och de få som fanns kvar.
Men man är samma person där inne. Jag är samme man. Den jag ser i spegeln är inte den jag ser när jag målar.
Konstnären visade mig sitt senaste porträtt. En stilig man med rak hållning. Suddig blick. Som det frågvisa vårdbiträde jag är frågade jag om den suddiga blicken. Bertil pekade på vinflaskan. Well, bäst att låta flaskan vara då, svarade jag. Bertil nickade, han lät flaskan vara. Det blev tyst. Men tystnaden kändes okej, inte alls sådär jobbig som den kan vara. Hemma hos fel pensionär. Tigande tystnad. Ångest.
Fint väder.
Har du varit ute idag?
Hur ser det ut i kylskåpet?
Vill du att jag ska bre en macka?
Ost?
Jag och Bertil skippade snacket. Vi hade blivit vänner.
Kommentarer
Trackback