Meningen eller meningslösheten.

Den drabbar alla människor, vissa oftare andra mer sällan. Mig drabbar den då och då, har alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra det. Antar att det är en del av livet och en stor del av den strävan som ändå finns där. Då och då glömmer man bort vad det är som verkligen räknas, vad som betyder någonting. Det mesta känns onödigt. Vissa dagar tänker jag att nu får det vara, det tjänar inget till. Ingen idé att vänta, våren känns ändå avlägsen. Om det ens blir någon vår i år. Vad vet jag? Vissa ögonblick känns den bästa stunden trist. Allt kan va.

Alla har vi olika sätt att sedan hitta den där meningsfullheten igen. Alla har vi olika saker som får oss att känna framtidstro. Någon kanske börjar gymnastisera, en annan läser en bok. Två kanske tar hand om en vän, den tredje skriver en låt. Exakt vad undertecknad pysslar med känns rätt ointressant. Man har alltid en massa saker för sig. Men en sak som jag tror att de flesta finner mening i är samtalet. Vännen, familjen, den bekanta, kärleken eller vem det nu är man talar med. Någon som lyssnar, någon att bry sig om. Ensam är det väldigt lätt att inte orka.

Det har hänt att jag återfunnit min mening under en dag i hemtjänsten. Tycker egentligen inte speciellt bra om det där jobbet och förbannar ofta Gud över att jag inte har ett skojigt extrajobb (bättre dagar tackar jag den högt stående makten över att jag vissa lördagar kan få spela mina bästa partyrökare och tjäna några skrynkliga hundralappar på det). Men hur som helst har det hänt att jag återfunnit det där hoppet under ett besök hemma hos någon vårdtagare. Senast för en vecka sedan hade jag ett moment. Satt hemma hos en dam och tog av henne stödstrumporna. Plötsligt började hon gråta och önskade att få dö. Hon orkade inte mer och berättade om hur eländigt allt var. Jag satte mig ner en stund, lyssnade. Pratade med henne. Förstod. Förklarade lite om min syn på saken och livet. Sen berättade hon lite mer och jag lyssnade lite till. Sedan talade vi om något gott, ett bra minne och en fin historia. Hon var vacker och plötsligt lös det lite i hennes ögon. Jag blev varm i hela själen och kände; Där! Där hittade vi det. Meningen. I alla fall en liten liten stund.

En liten stund är bättre än ingen stund alls.

Nu bästa läsare ska jag lämna den filosofiska bloggen för den här dagen och ge mig ut i verkligheten. Lämna livet online för det irl. Men visst tror jag att en liten mening också finns att hitta på internet. Även fast det kan gå överstyr ibland. Men idag känns den här rätt så meningsfull.


Kommentarer
Postat av: Anonym

du är så klok

2009-02-13 @ 21:02:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback