En paus.
Har hållit mig borta från internet lite. Det började med att facebook-chatten tyckte att jag sänt lite för många meddelanden. Den sa att de fick vara nog. Jag höll med och tog tåget till Skåne. Det blev några loppisrundor och bilturer på bjärehalvön. Bra dagar, sämre väder.
Hur som helst har jag funderat över vad jag ska skriva om den här Bruce och hans E Street Band. Och det är baske mig inte en enkel sak att skriva om. Ni som känner mig vet att jag har en näst intill religiös relation till det där bandet och de där låtarna. Så när man plötsligt står där bara några meter ifrån Bruce, Little Steven, Clarence och de andra. Ser att de faktiskt finns på riktigt och inte bara i youtube-klippen kan man bli lite ställd. Jag blev det. När andra plockade fram sina mobiltelefoner och fotade stod jag där jag stod och bara gapade. Tänkte, där är han. Bruce finns, han har stor näsa, underbett, börjar bli gråhårig. Har brunare ögon i verkligheten än på bild. Välträndad kropp och svarta jeans som är lite påsiga över knäna. Bekväma skor. Han finns.
Mycket med att se Bossen och hans band handlar idag just om att se dem. Clarence har blivit väldigt gammal och Max var inte med. Vet att jag skrev förra året att det nog var sista gången E Street Band besökte Sverige. Men den här gången stämmer det nog. Jag tror inte Clarence orkar en runda till. Tyvärr. Han kändes riktigt trött men pallade ändå stiga fram och ge oss Jungleland-solot. Och det lät helt ok, och visst såg Big Man ut som han var sänd från ovan där han stod bredvid Bruce i sin långa svarta kaftan och den stora hatten. Saxofonen glänste och ja, det var religiöst.
Bäst då. Well, gillar ju mest de lugnare låtarna live eftersom bandet 2009 gör just de låtarna bäst. Åter igen är jag skadad av internet och youtube. Det är 2009 och inte 1979, något jag ofta förtränger. Men Fade Away lät fruktansvärt bra och Working on a dream med en liten predikan var inte så tokigt. Och jag fick äntligen höra Trapped live. För att inte tala om Detroit Medelyt med inslag av Land of a 1000 dances (lånade kombinationen igår på Jazzhuset och de funkade alldeles utmärkt även där).
Men som sagt tiden har hunnit ikapp E Street Band, så ser jag dem inte i Amerika i höst har jag nog sett dem för sista gången. I alla fall IRL. På internet kommer jag fortsätta att titta på dem dag ut och dag in. Lyssna på historier om Bruce och hans far. Komma hem sent på natten och kika på klipp från en svunnen tid och drömma mig bort. Tänka att de finns en chans ändå. Typ.
Hur som helst har jag funderat över vad jag ska skriva om den här Bruce och hans E Street Band. Och det är baske mig inte en enkel sak att skriva om. Ni som känner mig vet att jag har en näst intill religiös relation till det där bandet och de där låtarna. Så när man plötsligt står där bara några meter ifrån Bruce, Little Steven, Clarence och de andra. Ser att de faktiskt finns på riktigt och inte bara i youtube-klippen kan man bli lite ställd. Jag blev det. När andra plockade fram sina mobiltelefoner och fotade stod jag där jag stod och bara gapade. Tänkte, där är han. Bruce finns, han har stor näsa, underbett, börjar bli gråhårig. Har brunare ögon i verkligheten än på bild. Välträndad kropp och svarta jeans som är lite påsiga över knäna. Bekväma skor. Han finns.
Mycket med att se Bossen och hans band handlar idag just om att se dem. Clarence har blivit väldigt gammal och Max var inte med. Vet att jag skrev förra året att det nog var sista gången E Street Band besökte Sverige. Men den här gången stämmer det nog. Jag tror inte Clarence orkar en runda till. Tyvärr. Han kändes riktigt trött men pallade ändå stiga fram och ge oss Jungleland-solot. Och det lät helt ok, och visst såg Big Man ut som han var sänd från ovan där han stod bredvid Bruce i sin långa svarta kaftan och den stora hatten. Saxofonen glänste och ja, det var religiöst.
Bäst då. Well, gillar ju mest de lugnare låtarna live eftersom bandet 2009 gör just de låtarna bäst. Åter igen är jag skadad av internet och youtube. Det är 2009 och inte 1979, något jag ofta förtränger. Men Fade Away lät fruktansvärt bra och Working on a dream med en liten predikan var inte så tokigt. Och jag fick äntligen höra Trapped live. För att inte tala om Detroit Medelyt med inslag av Land of a 1000 dances (lånade kombinationen igår på Jazzhuset och de funkade alldeles utmärkt även där).
Men som sagt tiden har hunnit ikapp E Street Band, så ser jag dem inte i Amerika i höst har jag nog sett dem för sista gången. I alla fall IRL. På internet kommer jag fortsätta att titta på dem dag ut och dag in. Lyssna på historier om Bruce och hans far. Komma hem sent på natten och kika på klipp från en svunnen tid och drömma mig bort. Tänka att de finns en chans ändå. Typ.
Kommentarer
Postat av: Mr Marie
Bra skrivet. Nu är det bara en analys som saknas! Vilken Springsteen såg du? Predikanten? Politikern? Partypojken eller Goofy eller var det den äldre mannen som sa farväl till ett en scen?
Trackback