Att lägga märke till saker, som ett ärr.
Såg Perssons och hans pack igår. De gjorde ett bra gig och mannen med dragspelet var legendarisk. Stenad i Stockholm satt där den skulle och historien om Månen och Mars värmde i hjärtat. Är förtjust i det vemodigt vackra soundet som många av Perssons låtar har. Slingorna påminner lite om psalmer och med ett svettigt dragspel förvandlas en lätt en klassisk rocklåt till något helt annat.
Spelningen kändes trots kyla, hagel och drivis lite som en fylla under en valborgsnatt med lika delar alkohol och kärlek. Och det hela slutade som det också ofta gör på Valborg, man snubblar hem ensam med flaskan i handen.
Själv gick jag hem utan spriten, nöjde mig med kaffet från 7-Eleven. Funderade under promenaden genom stan över saker man kan lägga märke till. Som en speciell krydda i en maträtt. En persons sätt att formulera sms. Vissa dofter. Eller kanske det faktum att staketet som numera står på min gård är av samma modell som det staket jag klättrade över i somras. Har jag berättat om det? Kanske inte. Kanske borde göra det, en lång historia blir härmed kort.
Det var en tidig morgon i juni. Hade brottom och tänkte jag genar hem. Ett staket har man ju tagit sig över innan tänkte jag och började klättra. Tyvärr välte snart både jag och det klassiska staketet. Något som genererade i två djupa jack. En blödande hand. Poliserskort. Omplåstring i en gympasal.
Förutom minnet av polispiketen, blodet och de två unga männen som så bussigt hjälpte till att plåstra om min stackars hand har jag idag två ärr. När jag lägger märke till de där ljusa linjerna i min handflata påminns jag om sommarens äventyr och att jag ska akta mig. Inga snabba vägar. Gå runt. Jag tror bestämt att det är därför kroppen är så smart och tillverkar ärr av en sårskada. För att påminna. Varna. Tänk dig för!
Okej jag ska. Håller mig borta från staket.
Spelningen kändes trots kyla, hagel och drivis lite som en fylla under en valborgsnatt med lika delar alkohol och kärlek. Och det hela slutade som det också ofta gör på Valborg, man snubblar hem ensam med flaskan i handen.
Själv gick jag hem utan spriten, nöjde mig med kaffet från 7-Eleven. Funderade under promenaden genom stan över saker man kan lägga märke till. Som en speciell krydda i en maträtt. En persons sätt att formulera sms. Vissa dofter. Eller kanske det faktum att staketet som numera står på min gård är av samma modell som det staket jag klättrade över i somras. Har jag berättat om det? Kanske inte. Kanske borde göra det, en lång historia blir härmed kort.
Det var en tidig morgon i juni. Hade brottom och tänkte jag genar hem. Ett staket har man ju tagit sig över innan tänkte jag och började klättra. Tyvärr välte snart både jag och det klassiska staketet. Något som genererade i två djupa jack. En blödande hand. Poliserskort. Omplåstring i en gympasal.
Förutom minnet av polispiketen, blodet och de två unga männen som så bussigt hjälpte till att plåstra om min stackars hand har jag idag två ärr. När jag lägger märke till de där ljusa linjerna i min handflata påminns jag om sommarens äventyr och att jag ska akta mig. Inga snabba vägar. Gå runt. Jag tror bestämt att det är därför kroppen är så smart och tillverkar ärr av en sårskada. För att påminna. Varna. Tänk dig för!
Okej jag ska. Håller mig borta från staket.
Kommentarer
Postat av: Doktor Glas
Jamen så är det nog! Men varför får en del personer så många ärr? Titta på The Wrestler och lyssna till orden "My only faith is in the broken bones and bruises I display" Är ärren inte en tillräcklig signal för en del? Kanske handlar det om att enbart leva i att känna smärta. Sen finns det ärr på insidan också men det talar vi inte om idag
Postat av: Joakim Larsson
Men det här är ju galet. Du har en på alla sätt så bra musiksmak! Så lik min. Inte bara på de dansgolv där jag fått nöjet att njuta av den utan också sådana här "små, små saker" :)
Trackback