Det brinner där inne.
Att tolka Bob Seger istället för att umgås med folk.
Willysloggan lyser starkare än starkast när du säger hej då till lägenheten. Hjärtat slår i otakt. Det är kväll igen. Genom ändlösa canyons ner till Landsvägsgatans krog, där dina senaste löften om skyltar av neon fortfarande fortfarande ekar.
Du går förbi öppna fönster och platser från förr. Du hör arga röster och barn som skriker. Allt är i sin ordning.
Förbi de påhittade popstjärnorna på Järntorget med sina slitna linjer och trötta ögon. Du hejar på indianen, han väntar på nästa stöt. Du passerar dealers med skitiga sedlar och cocacola-kidsen utanför BK med sina lätta själar och dyra sneakers.
Ännu en natt på stan, säker i folkmassan men redo för rörelsen. Du söker efter rätta ögon, du letar efter ledtrådar. Men det finns inget lätt sätt. Det brinner där inne.
Suck, du har varit på alla klubbarna, sett alla diskon. Där de behandlar varandra som spelkort ur en kortlek med löften om vinst varje gång.
Suck, du har träffat han som känner alla men inte känner någon. Du är trött på eländet och vill göra den där resan. Du vill säga en mening som betyder något. Du är trött på ljuset som släcks och ungdomen som dansar för nära. Korta ögonblick och en påhittad känsla. När djn trycker på stopp. Ett ögonblick bort. Lampan tänds. Du ser någon som håller lite för länge, men inte tillräckligt hårt.
Ut på gatan igen, på väg till nästa fest. Kan jag plus en få gästlista? Sms, snabba svar. Nästa förhoppning. Ett snyggt leende döljer. Du blir aldrig nöjd. Det brinner där inne.
Det är tidigt fast sent. Dom andra sover. Han stiger ur din säng och drar på sig jeansen. Du visste att han skulle gå, det var sagt så. Du hör hur bilen drar iväg på gatan, samma start men för sista gången. När du låser dörren vet du att detta var den sista sången. Skivan hackar.
Du stannar vid fönstret och stirrar ut. Om ändå din bil kunde köra dig längs med E20 söder ut. Tiden går. Allt rör sig även fast du står stilla. En dag är ungdomen borta. Oavsett vad du drömmer om, oavsett vad du känner, oavsett vad du säger så vet du. En dag slutar det. Damm och förvirring.
En vind från västgötaslätten når stan. Regnet försämrar synen och Stenabåten kommer ingen stans. Strömmen i kanalen, en till dröm dras ner till botten. Allting urholkas. Ännu en förlorad dag.
Men glöm inte bort. Det finns de som kan se och vägrar att förneka.
Det brinner där inne.
Willysloggan lyser starkare än starkast när du säger hej då till lägenheten. Hjärtat slår i otakt. Det är kväll igen. Genom ändlösa canyons ner till Landsvägsgatans krog, där dina senaste löften om skyltar av neon fortfarande fortfarande ekar.
Du går förbi öppna fönster och platser från förr. Du hör arga röster och barn som skriker. Allt är i sin ordning.
Förbi de påhittade popstjärnorna på Järntorget med sina slitna linjer och trötta ögon. Du hejar på indianen, han väntar på nästa stöt. Du passerar dealers med skitiga sedlar och cocacola-kidsen utanför BK med sina lätta själar och dyra sneakers.
Ännu en natt på stan, säker i folkmassan men redo för rörelsen. Du söker efter rätta ögon, du letar efter ledtrådar. Men det finns inget lätt sätt. Det brinner där inne.
Suck, du har varit på alla klubbarna, sett alla diskon. Där de behandlar varandra som spelkort ur en kortlek med löften om vinst varje gång.
Suck, du har träffat han som känner alla men inte känner någon. Du är trött på eländet och vill göra den där resan. Du vill säga en mening som betyder något. Du är trött på ljuset som släcks och ungdomen som dansar för nära. Korta ögonblick och en påhittad känsla. När djn trycker på stopp. Ett ögonblick bort. Lampan tänds. Du ser någon som håller lite för länge, men inte tillräckligt hårt.
Ut på gatan igen, på väg till nästa fest. Kan jag plus en få gästlista? Sms, snabba svar. Nästa förhoppning. Ett snyggt leende döljer. Du blir aldrig nöjd. Det brinner där inne.
Det är tidigt fast sent. Dom andra sover. Han stiger ur din säng och drar på sig jeansen. Du visste att han skulle gå, det var sagt så. Du hör hur bilen drar iväg på gatan, samma start men för sista gången. När du låser dörren vet du att detta var den sista sången. Skivan hackar.
Du stannar vid fönstret och stirrar ut. Om ändå din bil kunde köra dig längs med E20 söder ut. Tiden går. Allt rör sig även fast du står stilla. En dag är ungdomen borta. Oavsett vad du drömmer om, oavsett vad du känner, oavsett vad du säger så vet du. En dag slutar det. Damm och förvirring.
En vind från västgötaslätten når stan. Regnet försämrar synen och Stenabåten kommer ingen stans. Strömmen i kanalen, en till dröm dras ner till botten. Allting urholkas. Ännu en förlorad dag.
Men glöm inte bort. Det finns de som kan se och vägrar att förneka.
Det brinner där inne.
Kommentarer
Trackback