Först trodde jag bara att det handlade om rastlöshet.


Men med tiden har jag insett att det inte är riktigt så enkelt. Det finns inte ett enda problem som går att beskriva med ett ord. Det finns aldrig en lösning, aldrig ett rätt svar.
Nej det var inte jag som sa det först, det var H. En i raden kloka vänner som ringde mig med jämna mellanrum. Nu ringer han inte längre.



H var en klassisk klippa, stod lika stadigt på jorden som (hmm låt mig tänka efter...hus rasar ju, träd faller...) ett berg. Ett stort vänligt berg. Ett berg med höga träd, lövskog förstås, stora sagolika ekar. Jag har känt H nästan hela livet, vi träffades första gången när jag var tio och han tolv. Bakom Odal i Skara, vid en gammal järnvägsräls.
H var den första som sa till mig att det är ok att inte gilla läget. Man måste inte, det finns inget krav. Känner du för rörelse, är du rastlös, kan du inte sitta still. Så måste du inte, du behöver inte gilla läget och stå stilla. Önskar du en rörelse, då gör du bäst i att gå.

- Men visst Klara, jag vet att du helst av allt reser långt men en kort vända är också bra. Inte fullt lika effektivt som flygplan. Men små rörelser är också steg.

Suck, jag saknar och tycker så mycket om dig H. Det är synd att du inte finns längre. Tänker ofta på dig, järnvägsrälsen och promenaderna fram och tillbaka. Sommaren 2005 och alla de där kvällarna. Nytt vin, gammal soul. Dina blödiga dikter och J´s kärleksförklaring till Dylan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback