Lördag.
Vaknade med blodsockret nere i fotknölarana och kände att jag aldrig mer ville stiga ur sängen. Väckte Bruce och han berättade om en sång. Tycker lika bra om att höra honom tala som när han sjunger. Sen ringde en vän och frågade om gårdagen. Jag svarade att Trådgår´n är stort. Hon förstod vad jag menade och drog ett skämt och jag skrattade gott.
Det skulle jag inte ha gjort.
Skrattet påminde mig nämligen om hur svårt det var att gå hem igår. Från Trådgårdsföreningen till Stigbergstorget. Trodde att jag stod stadigt på jorden. Men strävsamheten hade mig i sitt grepp och påminde mig ungefär en fyra gånger om att stadigt är det ingen som står. Pang! Raklång. Jag kan inte skratta mer idag, mitt revben säger stopp. Hade jag varit doktor hade jag sagt; Well Klara, du har nog en liten spricka i ditt revben. Inte mycket att göra åt. Härda ut, ta en panodil. Undvik stoj och stim.
Jaha, ska jag gråta nu? Eller vad tycker du?
Kommentarer
Trackback