Min vän A.
Min goda vän A var här nyss. A är den enda av mina vänner som har fått sig en egen nyckel. Mest för att A alltid är hemma och jag har en förmåga att låsa ute mig själv i tid och otid. Lite för att A är en av de få persner som gärna får titta förbi Djurgårdsgatan utan att ha meddelat sig innan. Ja, det är 2010. Då smsar, mejlar, facebookar eller ringer man innan ett möte. Alla utom A. Han har ingen telefon eller twitter. Han verkar nöjd ändå.
Jag vaknade inte av nyckeln i låset utan fick istället en mindre chock när A plötsligt stod vid fotändan av sängen och drog av mig mina täcken. Alla tre. Han tittade oförstående på mig när jag blev förbannad och bad honom att lägga tillbaka mina tre täcken.
Sekunderna gick och jag kastade mig ur sängen. Första tanken var att plocka upp täckena från golvet och återgå till sängen. Men väl uppe var det svårt att neka A en kopp kaffe.
Kaffet var varmt och helt ok för att vara tillagat av en icke-barista. A verkade nöjd och frågade mig vart vi skulle göra av den här dagen.
Jag svarade efter en stunds betänketid att jag skulle sticka från eländet. Tror jag sa något i stil med att för mycket på en gång går inte. Jag åker A, jag åker! Hej då. Jag bad A att gå hem.
A är nog den klokaste människa jag känner, kanske är det därför A kan göra världen ännu dystrare. A vet nämligen sanningen. Oftast. A steg upp från sin stol, bar ut kaffekoppen i köket. Tog mig i armen och ledde mig tillbaka till sängen. Bäddade om mig likt jag undertecknad gör i tjänst. Som en barmhärtig samarier.
- God natt Klara. Hej då säger man när man ska gå, vi ska ingenstans.
Sen gick A hem.
Kommentarer
Trackback