What's eating Klara Grape

Jag vill bli filosof när jag blir stor. Jag vill tänka och ha ett gäng lärlingar som jag kan lära. Jag vill vara vis och tala om tingen. Jag vill fundera fram olika smarta beskrivningar av livet, sanningar och liknelser. Helst skulle jag vilja arbeta i något vitt tygstycke, men det kan nog uppfattas som en smula underligt 2009 så jag får nog hålla mig till jeans. Och jeans känns helt okej.

Jag vill ha ett arbetsrum i ett gammalt hus. Det ska vara högt i tak och ganska kallt. Jag vill ha en kamin eller en öppen spis. Ett skrivbord som väger ton. Det ska vara mörkt i rummet och taklampan ska hänga långt ner och vara av den större modellen. Jag vill ha små koppar och en matchande tekanna. Tet som jag dricker ska vara kryddigt och efter åtta kommer det att serveras vin. Rött och snällt i smaken. Brödet ska alltid vara nybakat och choklad finns oftast i någon gömma.

Hyllorna ska gå ända upp till taket och böckerna ska ha samlat en lagom mängd damm. Skivspelaren ska stå i ett hörn och högtalarna ska vara många och små. Vara utspacerade i hela rummet så att de knappast märks. Men ljudet ska vara topp. I skivsamlingen ska det finnas allt. Mina lärlingar kommer lära sig att många kloka ord sagts i verser och refränger och att litteraturen inte står för alla sanningar.

Jag ska arbeta alla dagar och inga dagar. Arbetstiden kommer vara all tid, precis som fritiden. Jag ska gå på lagom många möten och bara tala om jag har något att säga. Jag ska ofta vara på resade fot. Tåg, bil, buss, flygplan, cykel och till fots. Jag ska ha en hund som smyger runt i mitt arbetsrum, en trött springer spaniel som ska heta Bertil. Jag ska mycket sällan se eller lyssna på nyheterna.

Försökte att trycka på köp-knappen, men efter att ha betalat priset gick det inte att klicka OK. Betalade och efter det stod kontot på noll. Plura sjöng en gång att man kan ha hur kul som helst i det här livet om man har råd och kan betala priset. Jag tror det kan stämma. Jag vet att det hade varit lite trevligare om priset inte var så högt och mina tillgångar lite fler.

Men nu står jag på ruta noll, precis som vädret.

Då är det tur att internet finns, det kostar bara ett par hundralappar och man kan stanna i värmen. Miljontals ettor och nollor. Framtid, dåtid och nutid. Musik, litteratur och rörlig blid. Jag tycker om internet, jag har råd med internet. Jag är nöjd med mitt internet och just nu trivs jag bäst i sällskap av Bob Seger.



När jag blir stor ska jag lära mig den här på piano.

Ibland undrar jag lite över nyheterna som nämns på internet. Brukar alltid reka av Aftonbladet, GP och DN till mitt frukostkaffe och varje dag så ställer jag mig själv frågan om det verkligen är journalist man ska utbilda sig till. Vilken funktion kommer man egentligen att fylla? Skrämselpropaganda om vad som händer om du vaccinerar dig mot influensan? Hur illa det kan gå om du inte gör det? Våldtäckter, bedrägerier, finanskris och så går du ner i vikt.

Jag har ingen lust med det.

Igår tappade jag ut hela min skivväska på Orgias golv. Idag ligger väskan på mitt eget golv i en enda röra. Undrar just hur många av mina älskade små cd-r som ligger kvar bland smuts och sliskiga shots där på Teatergatan? Vill helst inte ens tänka tanken... Bättre att minnas det som hände innan Orgia, nämligen dansen på Pustervik. Efter många om och men tog den fart och jag tror att personale börjar bli rätt så nöjda med onsdagarna. Speciellt gårdagen som egentligen både var fattig och grå men slutade i färg. Inte blå.

Men om gårdagen handlade om att njuta får nog dagens ord bli lida. Och som de gamla konstnärerna säger så skapas ju all sann konst ur lidelsen. Så antar att så även denna lidelsens torsdag kommer generera i något gott. Alternativt ännu en katastrof. Agerade blödande konstnär nyss och komponerade ett sms som heter duga. Så gör vi nämigen 2009, inga handskrivna brev, ingen skrivstil eller blomdoftande brevpapper. Digitalt ska det vara, ettor och nollor. Snabbt som tusan, ingen chans att ta tillbaka. Ingen tid för eftertanke. Ibland tycker jag om 2000-talet. Denna torsdag lider och skapar jag inte som de gamla grekerna.

Ibland tycker jag om min tid. Spännande.

Sitter och tittar på mina cd-skivor. Eller snarare fodral. De flesta skivorna ligger i den silverfärgade dj-väskan förpackade i små nätta plastfickor. Fodralen står på rad i mitt fönster. Trots att min skivsamling är förhållandevis liten tar den upp hela fönsterbrädan.
Det var en nödlösning jag kom på när jag flyttade till Djurgårdsgatan. Eftersom cdställ inte fanns i min ägo tänkte jag att fönstret kunde fungera ett litet tag. Ett litet tag blev en lång lång tid. Fortfarande inget cdställ eller passande hylla och inte en enda krukväxt.



Känner mig som Sylvester Stallone i Copland. Hundögd.

Tre dagar i Stockholm, känns som jag har varit på festival. Och det har varit en bra festival. Mycket, intensivt och inte alls som förra gången. Stockholm överraskar och Göteborgarna lever som om det vore undantagstillstånd. Någon vis människa sa en gång; Det som händer i fräckestan stannar i fräckestan. Jag är med på det.

Hur som helst så förändras tiderna och 2009 slutar inte att överraska, Plura Johnsson skriver om mat i City och själv går jag på Spy Bar och förundras över hur stämningen är mer lantis än stadshotellet i Skara. Det fräcka gubbrummet var tråkigt och djn kass. Nu är pengarna slut och på Hemköp har de fyllt hyllorna med pepparkakor. Priset på saffran kommer att bli rekordhögt och i lägenheten lyser gardinerna fortfarande med sin frånvaro.

2009, det är några månader kvar. I morgon ska jag stiga upp i rätt tid. Ett steg upp, två steg åt sidan.

När jag kom hem från dagens kneg möttes jag av den här synen. Min enda blomma har tappat hoppet. Höst på Djurgårdsgatan.

Alla tänker vi vårt. Jag tänker på helgen, i alla fall just precis nu. Dj tre kvällar på raken. Jag tror bestämt att jag numera får kalla mig riktigt dj. Efter snart fyra år av cd-r vändande tycker jag nog att jag tagit min examen och förtjänar min titel.

Söndagen blev således trött. Avslutade med att gå på bio, tänkte film är en bra sak. Det var det inte och speciellt inte den filmen.  Man tänker sitt var ingen dålig rulle men inte heller ett passande val en blåsig söndag i oktober. Fem minuter in i filmen var panikångesten ett faktum och jag funderade över hur jag skulle ta mig igenom hela filmen. Ångesten låg som ett täcke över biosalongen och jag hörde ett flertal djupa andetag och höga suckar. Det var något med ljuset i filmen, bristen på dialog. Ångesten över den där gatan. Naturen. Kameraföringen.

Jag mådde skit i exakt en timma och 16 minuter. Ville kräkas och fick suicidala tankar. Huh! Efter filmens slut sprang jag och mitt biosällskap ut och satte oss på en bänk. Tog djupa andetag och försökte hämta oss. Puh. Snart lättade trycket över bröstet. Jag gick hem. Huh. Pust. Sömn.

Skrev för ett tag sedan att jag tänker strunta i valet, stanna i kvalet. Ibland fungerar den taktiken, vissa gånger inte alls. Men just det där med alla val verkar vara en klassisk fundering, som just nu är hetare än någonsin. Snubblade över ett exemplar av Svenska kyrkans tidning Amos hemma hos en vårdtagare och fastnade direkt i en artikel om just valet.

Alla dessa elbolag och telefonabonnemang. Tandkräm och tvättmedel. Utbildningar, ölsorter, relationer och skomodeller. Mac eller PC. Jag önskar ofta att jag inte funderade så mycket över valen, oftast skiter jag ändå i dem. Tar det jag alltid har tagit. Väljer tandkrämen som står hemma i badrumsskåpet på Malmgatan i Skara. Fortsätter med mitt dyra 3-abonnemang för att jag inte orkar byta. Väljer ölen som finns på tapp. Eldorados tvättmedel för att det är billigast och tvätten blir förhållandevis ren. Datorn är en vit Mac eftersom pappa alltid kört på Mac och jag inte orkar lära mig ett nytt system. Fyller då alla valmöjligheter någon funktion? Eller rör det bara till det? Jag gillar ju repeat.

Som en bra låt, varför välja en ny? Eller en snubbe man tycker om, varför välja en annan i hopp om att den är bättre? Jag undrar blir det bättre bara för att man väljer något annat? Oj, nu blev det rörigt. Alla val går givetvis inte att jämföra. Men då och då blir det tröttsamt och ännu mer problematiskt blir det när man börjar fundera och dividera kring sina val och dess möjligheter.

Tror bestämt att jag kommer fortsätta med mitt dyra abonnemang, tandkrämen i röd förpackning, det billiga tvättmedlet, Creedence-låten på repeat, spanet på den snygga killen och Mac-datorn trots att den vägrar bränna mina cd-r. Samma gamla. Bra och dåligt. Rätt och fel.

Man kan inte få allt. Jag tror det är meningen.

Så kom dagen då väggen skulle målas klart. Började stryka ut den vita färgen redan i april. Sen tog den slut, liksom min ork. Väggen fick vara som den var, halvklar. Att måla är helt klart trevligare i teorin.



Men efter en lång sommar insåg jag i söndags att det faktiskt gått och blivit höst. Och som ni säkert vet bjuder hösten på höstmåsten. Som att fixa till, ordna upp och tänka om. Så tog tag i saken och köpte en ny färgburk. Dock är det inte bara färgen som har varit problemet. Saken är den att jag faktiskt har gillat min halvfärdiga vägg och tanken på att att måla över och sudda bort har känts en smula vemodig.

En hel del symbolik hamnade således i dagens penseldrag.

Något jag tyckt om har gjort sitt. Dags att tänka om, göra rätt. I morgon målar jag det sista. Natten blir en övergångsnatt, en chans att vänja sig vid tanken. Väggen är vit, texten borta. Vad händer sen?

Mitt hem, min borg. Inkräktarna utanför fönstret vägrar att ge upp. Ingen vit flagg, inget som tyder på att de tänker ge sig av. De verkar vilja se mig död. Helst begraven under gammal asfalt.



Jag lider, min lägenhet blöder. Gården är ockuperad. För att ta sig till spårvagnen krävs en mindre armé. Militärboots. Gevär.

Måste resa från gården. Pausen från hemmet och semestern känns som ett måste om jag ska klara mig helskinnad ur det här kirget. Bättre att fly, jag kommer ändå inte att vinna över grävskoporna. Allt jag behöver är en plan, en portmonä och kanske en rulle tejp som sällskap. Jag kunnat tejpa ihop saker på vägen, upp lappar på plats. Det ser ut att bli en bra historia.

Tejpen flyr bullret och lagar krigssåren på hemlig ort.

När man arbetar i hemtjänsten ingår det då och då att man får ta sig an att städa. Jag är inget större fan utav städet utan ägnar hellre en förmiddag åt att tvätta lakan och gamla koftor. Bättre dagar kan några timmar i tvättstugan liknas vid meditation. Tid för eftertanke och på många sätt även renande.
Men då och då händer det att man får både ett och två städ på sitt schema och just i dag har jag städat hemma hos en farbror. Det var ett helt okej städ, herren satt och lade ett pussel medan jag sprang runt med dammsugaren. Det där med dammsugare är förresten rätt spännande när man kommer hem till vårdtagare, det är ibland som att åka på någon form av elektronikmuseum. Dagens modell kom från Elektrolux och var med stor säkerhet redan sliten året då en annan föddes men funkade bra ändå.

Hur som helst slog det mig under dagens arbetspass att städa hemma hos vårdtagare är lite som att städa bort en människa. På golvet ligger det mer döda hudceller än klassiskt damm. Samma sak är det på fönsterbläck och avsatsbord. Hud. Död hud. Rester av en gammal kropp som snart kommer vara helt borta. Sakta men säkert städas människan bort och sugs upp. Kände mig lite vemodig när jag kom fram till badrummet. Snart var jag klar med dagens städ.

Några fler hudceller innuti den senapsgula dammsugaren från Elektrolux.
Ännu en herre på väg att sugas upp och försvinna bort.
Suck.

Det finns så många saker jag önskar mig, saker jag vill ha. Helst omedelbart. Jag tänker mig att om jag hade de där sakerna hade allt varit bra. Bättre dagar handlar det om små saker; som en färdigmålad vägg, disciplin, snyggare ben och ett körkort. Andra stunder tar önskningarna aldrig slut.

Då och då slår tanken mig hur det skulle bli om man sedan fick de där sakerna man önskar sig. Skulle jag vilja ha dem då? Om allt gick vägen, saker och ting föll på plats. Skulle rätt fortfarande vara rätt eller hade det bara känts fel?



Som att åka vit limousine, skulle jag verkligen vilja det om jag fick chansen? Eller är det bara jakten på färden i den vita limousinen som lockar? Det som inte är ditt är det du helst av allt vill ha. Som känslan av att man alltid trivs bäst där man inte är. Som att romantisera ett minne, se tillbaka genom ett rosa skimmer.

Ibland är det sådär oförtjänt trist. Så tråkigt att till och med ett kul youtube-klipp känns förlegat. Gjort. I dag är en sådan dag. Den trökiga lördagen, löningslördagen dessutom. Göteborgarna är tillbaka i stan, sommarstugan i Bohuslän står åter tom och charterresan till Kreta är gjord. Skolböckerna ska plastas in och höstgarderoben inhandlas. Rabattkupong på H&M, erbjudanden på Stadium. Falukorv i kylen, fredagsmys igår. Gymkort, friskis och yoga på Hagabadet.

Själv tränar jag inte mer än den träning promenaden från Stigbergstorget till Linnégatan ger. Då och då går jag ända bort till Kungsportsplatsen, ibland blir det Johanneberg. Och så förstås en och annan halvdan armhävning. Men just i dag känns inte ens den där spexiga armhävningen kul. Inte heller promenaden eller höstgarderoben. Suck. Just nu är det så tråkigt att jag funderar på att rikitgt suga musten ur tråkigheten. Hänge mig åt den. Ägna dagen åt att städa, sortera, äta gröt, bädda rent, torka ur, säga ifrån, ordna till, tacka nej, börja om och duka ut. Så får det bli.

Sommaren lider mot sitt slut och sista fredagen i augusti blev ett faktum. Så här sitter man nu i soffan med datorn i knät, slickandes sommarens sår. På tisdag åker långbyxorna på och sommarklubbandet är slut för i år. Det känns gott. Det är på sätt och vis underligt att hösten oftast kommer som en räddning. En chans att pusta ut och en tid då passiviteten är okej.

Fast frågan är förstås om den rastlösa anammar den passiva livsstilen bara för att mörkret knackar på? Jag tror bestämt inte det. Men kanske att hösten och dess struktur gör att slutsatsen blir lika med okej istället för alldeles för bra? Vi får väl se.

Även fast solen skiner över Gbg känns hösten i luften. Och faktum är att det känns bra, ett och annat måste känns som ett bra måste. Typ som att man får köpa boots istället för sandaler. Det är okej att bära svart och de nya avsnitten av Gossip Girl börjar sändas i amerikansk tv och på internet.



Nu bästa internet ska jag se om jag kan flörta igång min cd-brännare. Annars kommer kvällens lilla gig mest handla om gamla favvos. Men sommarhitsen 2009 kanske förtjänar en sista vecka. Sen blir det nya måsten, höstmåsten!

Snart är det dags för den vita väggen att bli helt vit. Orden måste bort och rummet bli helt. Jag vet. Men samtidigt vill jag inte alls måla över någon text, helst av allt skulle jag vilja skriva lite till.

Det där med att måla över och göra rätt går att tolka på många vis. Det finns de som hade målat klart direkt. Själv är jag redan alldeles för sen, anledningarna är många. Som romantik och slapphet. En idé om att väggen inte borde vara hel och vit. En tanke om att de där orden är bättre. O-ordningen. Damn, jag måste måla.

Höstens ledord är här; kvalitet. Sommaren handlade om snabbt, lätt och skoj. I höst kommer det söta och lättsmälta istället att bytas ut mot kvalitet. Det bästa. Kanske inte det enklaste men det absolut flottaste. De kommer garanterat att gå långsammare, men även en snabb själ kan behöva bromsa in då och då.