Onsdag.
Rullar microfilm nu för tiden. Då kan man hitta spännande saker, som fräcka illustrationer. Denna fann jag i DN någon gång i februari 1989. Artikeln hadlade inte helt oväntat om det då nya fenomenet acid house. Spännande läsning.
Jag älskar Jimmy Cliff.
Det är typ det enda jag talar med folk om nu för tiden. Jimmy Cliff, skönt gung och hur behaglig musiken är att lyssna på. Men just nu känns det som sak samma. När man hittar nya låtar varje dag och det inte bara låter gött utan texterna är lika självklara som mjuka.
Liksom detta:
It's getting to the point
Where I can't hang around no more
It's getting to the point
Where really have to open up the door
Times are changing
You better use your sense
Use what you've got
From coincidence
Hear me now!
Sooner or later you gonna have to stand up tall
Sooner or later when your backs against that wall
Sooner or later you'll have to be the one you are
And you just might find that you're out of time
And it's just too late
Hear me now!
Heavy burden gets you down
And pressure is all around
Sit around and hesitate
Say you're waiting for a lucky break
Life's for living
Better use your sense
Use what you've got
From coincidence
Hear me now!
Sooner or later you gonna have to stand up tall
Sooner or later when your backs against that wall
Sooner or later you'll have to be the one you are
Or you just might find that you're out of time
And it's just too late
Gillar, älskar och tycker om. Så enkelt men ändå så betydelsefullt. Vissa dagar räcker en sång som den här för att man ska känna att det är ok. (Lyssna på Sooner or later på Spotify, ladda ner eller varför inte köpa plattan. Låten finns med på samlingskivan jag köpte på Bengans för 59 kr). Sen berättade min bror att Mr Springsteen lyssnade på en hel del Jimmy Cliff kasetter under The River turnén. Ah där ser man! Tur ändå att man har musiken. Tur man har Jimmy Cliff.
Confessions of a discjocke.
Bra kväll igår, Woody West kändes som en snäll klubb. Försökte så gott jag bara kunde med att vara lika trevlig tillbaka. Tror det funkade. Pubhitsen satt där de skulle och Jimmy Cliff fick åka på ett par gånger. Var glad och dansade i fönstret bakom skivspelarna. Lite högtidligt att kunna blick ut mot Järntorget mellan låtarna. Sen är det något speciellt att kunna dansa på saker och sedan hoppa ner för att byta låt. Den som varit på Ny Klubb vet vad jag snackar om. Min discjocke kollega Peter vet också. Vi har dansat en och annan vals på både djbord och bardiskar.
Well, testa själv vettja! Men gör det snällt och med lätta steg. Man vill inte att de ska gå åt skogen. Som de gjorde på en Valandfest en gång. En bekant gjorde ett glädjeskutt och hoppade upp på djbordet. Så brakade allt ihop. Ingen mer musik, ingen mer fest. Det måste känts lite snopet.
Okej då, naturen kallar. Vi hörs.
Well, testa själv vettja! Men gör det snällt och med lätta steg. Man vill inte att de ska gå åt skogen. Som de gjorde på en Valandfest en gång. En bekant gjorde ett glädjeskutt och hoppade upp på djbordet. Så brakade allt ihop. Ingen mer musik, ingen mer fest. Det måste känts lite snopet.
Okej då, naturen kallar. Vi hörs.
Lite positivism.
Vänner och ärade internetkonsumenter! Idag är en sliten dag, många trötta dagar har passerat de senaste månaderna. Finns dem som säger att vårens intåg kommer göra saker enklare. Jag kanske tror det med? Eller inte. Men jag vet att musiken och då speciellt soulen kan vara en väl så god vän som solen, månen och mars.
Den här har gått varm idag. Bra budskap. Tror just i skrivande stund att jag ska leva efter den här melodin och texten de närmaste månaderna. Livet i en sång? Inte alls dumt.
Men alright, dags att sparka igång den här kvällen. Det blir soyayoghurt med blåbärssmak (den är jättego) och te. Sen ska jag kamma mig och putsa skorna. Pusterviksbaren hela kvällen. Ska ta hand om musiken tillsammans med Woody-räven Mathias. Vi har sagt att det ska bli mycket köttigt och vröligt ikväll. Och så förstås lite Jimmy Cliff.
Ses.
Skaffat mig en ny älskare.
Japps det stämmer det. En älskare är det rätta ordet. Jag har skaffat mig det som kallas spotify. Känner mig nykär. Vet att jag är efter, men det är jag rätt ofta. Det gör ingenting. Jag är glad över mitt spotify. Inleder kanske lite oväntat med att frossa i Thåström. Han är bra.
En till.
Gottepåsar från stans skivbutiker föder mersmak i dessa fildelningens dagar. Jag tankar mest, men försöker att med jämna mellanrum köpa lite samlingsskivor för 59 kr (jag vet de säger att samlingsplattan bara ger stålar till skivbolagen och inte artisten. Jag skäms, men jag är en shufflemänniska som inte vuxit upp än. Albumtiden kommer väl även till mig vad det lider, eller inte? Jag har ingen aning. Kanske är jag skadad för livet...). Samt en och annan gammal singel för i runda slängar en krona. Stod och valde mellan Jimmy Cliff och Toots igår. Det blev Jimmy, vilket visade sig vara ett väldigt bra val. Men just nu känner jag att även den där Toots plattan skulle behövas i min skivväska.
59 kronor är det nog värt? Nu när jag ska leka disc jocke två kvällar (ikväll och fredag för den som är sugen på lite rötter, själ och rock n roll) på Kontiki. Känns lite som Toots and The Maytals hör hemma i den lokalen.
Så nästa pluggpaus får det bli så. Stigbergstorget här kommer jag igen!
59 kronor är det nog värt? Nu när jag ska leka disc jocke två kvällar (ikväll och fredag för den som är sugen på lite rötter, själ och rock n roll) på Kontiki. Känns lite som Toots and The Maytals hör hemma i den lokalen.
Så nästa pluggpaus får det bli så. Stigbergstorget här kommer jag igen!
Dagens gottepåse.
Hade någon fårgat mig; Vem vill du ha Klara? Då hade jag svarat Jimmy Cliff utan att tveka en enda sekund. Jag älskar Jimmys röst och hans dans så mycket att jag blir alldeles varm i själen.
Notera hur bra skivorna färgmatchar varandra...
Tagen på bar gärning.
Läser boken 6 miljoner sätt att jaga en älg på, det är åter igen dags att skriva uppsats. C-uppsatsen ligger i en byrålåda och den där B-historian var väl inte den bästa. Men vad gör det? Antagligen ingenting. Hur som helst har alla mina uppsatser berört det här med musik på ett eller annat vis och jag kör även denna gång på samma spår. Planen är att det den här gången ska handla om den maktförskjutning (den jag och min klasskamrat jag skriver med tror har skett, det är alltså det vi tänker bevisa i uppsatsen) som skett inom svensk musikjournalistik.
6 miljoner sätt att jaga en älg på handlar om musikindustrins uppgång och eventuella fall. Har läst ca 60 sidor och det känns både intressant och lättförståeligt. Vet egentligen inte vad jag tycker om det här med fildelning. På sätt och vis är de ju mitt levebröd. Hur hade jag annars fixat alla mina ospecifika låtar som jag knappt vet vem som ligger bakom om inte Limewire fanns? Kanske hade jag fått läsa på mer? Well, orkar inte ge mig in i den debatten nu. Inte alls. Låter andra ta hand om det. Ville bara dela med mig av en skojig händelse som uppstod precis. Läste just ett kapitel om musikindustrins tillkomst. Ett stycke handlade om Thomas Alva Edison som uppfann fonografen. 1877 gjorde han sin första inspelning i sin verkstad i Menolo Park, NJ. Eftersom NJ (eller New Jersey som det faktiskt stod) fanns en liten fotnot som jag förstås kollade närmare på eftersom New Jersey klingar väldigt bra i mina öron. Och se där, tagen på bar gärning!
Under noten stod följande;
Inte Asbury Park, New Jersey, men bra nära. Bara några miles nordväst från The Stone Pony.
6 miljoner sätt att jaga en älg på handlar om musikindustrins uppgång och eventuella fall. Har läst ca 60 sidor och det känns både intressant och lättförståeligt. Vet egentligen inte vad jag tycker om det här med fildelning. På sätt och vis är de ju mitt levebröd. Hur hade jag annars fixat alla mina ospecifika låtar som jag knappt vet vem som ligger bakom om inte Limewire fanns? Kanske hade jag fått läsa på mer? Well, orkar inte ge mig in i den debatten nu. Inte alls. Låter andra ta hand om det. Ville bara dela med mig av en skojig händelse som uppstod precis. Läste just ett kapitel om musikindustrins tillkomst. Ett stycke handlade om Thomas Alva Edison som uppfann fonografen. 1877 gjorde han sin första inspelning i sin verkstad i Menolo Park, NJ. Eftersom NJ (eller New Jersey som det faktiskt stod) fanns en liten fotnot som jag förstås kollade närmare på eftersom New Jersey klingar väldigt bra i mina öron. Och se där, tagen på bar gärning!
Under noten stod följande;
Inte Asbury Park, New Jersey, men bra nära. Bara några miles nordväst från The Stone Pony.
En liten bit på vägen.
Så blev det onsdag igen. Känns inge vidare då min orkide har börjat hänga lite. Kanske betyder det något, kanske är den där hängande blomman ett omen? Hoppas inte. Får försöka sparka igång den här dagen lite bättre, tror bestämt det görs bäst av en mäktig låt. Ni vet en sån där mäktig men samtidigt lite vemodig melodi. Mycket stråkar och lite kvinnokörer.
Bortom Månen och Mars med Perssons Pack ljuder ur mina högtalare denna onsdag. Gillar den på ett speciellt sätt, känner mig till och med lite gråtmild när jag tänker efter. Får lust att fälla en tår och titta upp mot månen och mars. Eller i alla fall åt de håll jag tror de ligger. Den här låten kommer jag definitivt att spela på fredag. Med händerna mot taket och be (Hur böjer man det? Praying skulle det ha stått tror jag om de hade varit engelska. Helvete, jag är så dålig på grammatik. Dumt...) en tyst bön om att folk inte rusar från dansgolvet. Utan att de står kvar där och känner lite. Tänker på Eddie Cochran och Elvis. Kanske har de räddat dagar åt dem med? Eller så kan man tänka på någon annan stor artist som kanske gjort en dag eller två till något meningsfullt.
Åh bästa läsare, det skulle inte förvåna mig om kvällen kommer sluta med att jag spelar den här låten en gång till, sen kopplar in iPoden och kör Backstreets från -77 storgråtandes. Dramatisk som jag är.
Okej, vi får se. Eller jag och mina närmaste får se. Antagligen kommer iPoden kopplas in då Gbgs bästa klubb-crew går på sitt städpass.
Ps. Lyssna på den här och se likheten med Perssons Pack...
Bortom Månen och Mars med Perssons Pack ljuder ur mina högtalare denna onsdag. Gillar den på ett speciellt sätt, känner mig till och med lite gråtmild när jag tänker efter. Får lust att fälla en tår och titta upp mot månen och mars. Eller i alla fall åt de håll jag tror de ligger. Den här låten kommer jag definitivt att spela på fredag. Med händerna mot taket och be (Hur böjer man det? Praying skulle det ha stått tror jag om de hade varit engelska. Helvete, jag är så dålig på grammatik. Dumt...) en tyst bön om att folk inte rusar från dansgolvet. Utan att de står kvar där och känner lite. Tänker på Eddie Cochran och Elvis. Kanske har de räddat dagar åt dem med? Eller så kan man tänka på någon annan stor artist som kanske gjort en dag eller två till något meningsfullt.
Åh bästa läsare, det skulle inte förvåna mig om kvällen kommer sluta med att jag spelar den här låten en gång till, sen kopplar in iPoden och kör Backstreets från -77 storgråtandes. Dramatisk som jag är.
Okej, vi får se. Eller jag och mina närmaste får se. Antagligen kommer iPoden kopplas in då Gbgs bästa klubb-crew går på sitt städpass.
Ps. Lyssna på den här och se likheten med Perssons Pack...
Hänger på bakgatorna.
Borde kanske byta riktning, gå åt andra hållet. Pröva den andra gatan. Men det är inte lätt när brorsan sänder den bästa jäkla varianten av Backstreets jag någonsin hört. Ett mästerverk på 17.51 minuter, och man vill aldrig att de ska ta slut. Lyssnar under andakt på högsta volym. Mitt rum skakar. Rutorna darrar. Reget slutar droppa på fönsterbläcket. Det finns ingen på denna jord som kan vråla sådär skört som Bruce. Det finns inte en enda person som kan säga så mycket i ett enda ylande.
Och så alla klockspel. Pianot och orgeln. Snacket i slutet. Skriken! Historian om hur de liftade därifrån. Järnvägsspåren. Terry och Billy. Hur världen snurrade runt runt och ner igen. En kyss och ett hej då. Sen ett löfte och sen en lögn.
En bön och en önskan om att Gud en gång för alla skickar ner några änglar för att blåsa hela den här förbannade stan ner i ån. Jag är med på en bönen, blås bort skiten bara. Bort till tonerna av det där pianot.
Ja ja ja, så var det med det. Fick även ännu verision av Racing In The Street att sätta tänderna i. Men tror bestämt att den får vila en stund för jag kommer stanna på bakgatorna resten av den här dagen. Men först får jag sätta på mig skinnpajen. Det är kallt i Masthugget.
Och så alla klockspel. Pianot och orgeln. Snacket i slutet. Skriken! Historian om hur de liftade därifrån. Järnvägsspåren. Terry och Billy. Hur världen snurrade runt runt och ner igen. En kyss och ett hej då. Sen ett löfte och sen en lögn.
En bön och en önskan om att Gud en gång för alla skickar ner några änglar för att blåsa hela den här förbannade stan ner i ån. Jag är med på en bönen, blås bort skiten bara. Bort till tonerna av det där pianot.
Ja ja ja, så var det med det. Fick även ännu verision av Racing In The Street att sätta tänderna i. Men tror bestämt att den får vila en stund för jag kommer stanna på bakgatorna resten av den här dagen. Men först får jag sätta på mig skinnpajen. Det är kallt i Masthugget.
Insnöad.
Trots regn i Gbg är jag helt och hållet insnöad på Little Steve eller Miami Steve som vissa kallar honom. Han står utan tvekan för vecka nios samtliga repeatlåtar.
Men på tal om ingenting och musik från NJ så drömde jag att jag var på Upstage Club i natt. Bra var det! På scenen stod ett band som lät lite som John Cafferty and the Beaver Brown Band, fast de såg helt annorlunda ut. Stämning var topp, lokalen lite mystisk och musiken i klass med den som spelas på Ny Klubb. Det var sommar och sådär lagom varmt. Årtalet vågar jag inte spåna på, men det var bättre och snyggare än 2009. Sen efterfest i ett vitt hus med en stor veranda.
Det sista jag minns är en gungstol och en tjej i trasiga jeans som spelade fiol.
Bra när man har makten att bestämma över vart och hur drömmarna ska utspela sig. Nästa, natt, dröm, resa, färd får gärna gå någon annanstans. Vart vet jag inte, men de hade varit skoj att antingen få se Elvis eller kanske The Specials när det begav sig.
Hej och tack.
Men på tal om ingenting och musik från NJ så drömde jag att jag var på Upstage Club i natt. Bra var det! På scenen stod ett band som lät lite som John Cafferty and the Beaver Brown Band, fast de såg helt annorlunda ut. Stämning var topp, lokalen lite mystisk och musiken i klass med den som spelas på Ny Klubb. Det var sommar och sådär lagom varmt. Årtalet vågar jag inte spåna på, men det var bättre och snyggare än 2009. Sen efterfest i ett vitt hus med en stor veranda.
Det sista jag minns är en gungstol och en tjej i trasiga jeans som spelade fiol.
Bra när man har makten att bestämma över vart och hur drömmarna ska utspela sig. Nästa, natt, dröm, resa, färd får gärna gå någon annanstans. Vart vet jag inte, men de hade varit skoj att antingen få se Elvis eller kanske The Specials när det begav sig.
Hej och tack.
Tiden.
Skriver detta i skolan, det känns inte alls bra. Tycker inte om när folk kan se vad man gör på datorn. Gillar att skriva saker i min ensamhet, hade gärna varit lite mer hemlig. Men ibland måste man skriva ner det man tänker på direkten. Det är inte alla dagar man kan vänta en stund. Se där, ännu en sak som har med tiden att göra. Det där med tid är utan tvekan mitt favoritämne. Får jag till något längre en dag kommer tiden vara temat. Älskar och hatar den, tänker på det jämt. Har svårt att vänta, ångest över att den går. Motsägelsefullt. Som livet. Tid och år. Ja ni förstår.
Har lyssnat en hel del på John Mellencamps senaste platta under veckan som gått. Skivans bästa spår kallas Longest Days och innehåller förra årets bästa textrad.
Life is short even in its longest days.
Sånt där gillar jag. Läste också precis en bra recension av Bruces senaste skiva där man gång efter annan tar upp tiden som albumets tema . Håller med på många sätt och känner mig lite avundsjuk på att det inte är min artikel. Efter att ha lyssnat en del på skivan och läst ett otaligt antal recensioner börjar det kännas klarare än någonsin. Bruce Springsteen håller på att ta farväl. Tiden har redan sagt sitt när det gäller E Street Band. Om jag är redo för det? Inte alls. Men vad ska man göra? Tiden är som den är. Åren har gått och en annan (som är född 30 år försent) får väl försöka känna sig nöjd med att man fick vara med en stund på slutet. Kanske tar en annan resa över, en ny tid. Bra eller dålig. Jag vet inte.
Känner mig lite ledsen.
Har lyssnat en hel del på John Mellencamps senaste platta under veckan som gått. Skivans bästa spår kallas Longest Days och innehåller förra årets bästa textrad.
Life is short even in its longest days.
Sånt där gillar jag. Läste också precis en bra recension av Bruces senaste skiva där man gång efter annan tar upp tiden som albumets tema . Håller med på många sätt och känner mig lite avundsjuk på att det inte är min artikel. Efter att ha lyssnat en del på skivan och läst ett otaligt antal recensioner börjar det kännas klarare än någonsin. Bruce Springsteen håller på att ta farväl. Tiden har redan sagt sitt när det gäller E Street Band. Om jag är redo för det? Inte alls. Men vad ska man göra? Tiden är som den är. Åren har gått och en annan (som är född 30 år försent) får väl försöka känna sig nöjd med att man fick vara med en stund på slutet. Kanske tar en annan resa över, en ny tid. Bra eller dålig. Jag vet inte.
Känner mig lite ledsen.
Tack brorsan.
Då har man något att se fram emot igen. Min fina bror ställde upp och köade några timmar för att kirra biljetter till sommarens gig. Hörde nyss att det inte blir två utan hela tre stycken. Vilken Springsteen-festival. Vet inte riktigt hur jag ska göra än, har bara en biljett men är väl lite sugen på fler. Men man ska ju inte överdriva. Kanske ska satsa på att se honom i NJ i år med. Det var skoj förra gången och Stockholm är inte så trevligt som man tror. Är lite tveksam när det gäller Stadion.
Lite mer om musik.
Sämre dagar kan lätt bli bättre av en bra låt. Rätt låt. Lyckliga stunder kan också göras ännu finare med en annan melodi. Vet inte hur andra har det, eller ser på saken. Men jag tror de där låtarna är som bibeln för den religiöse. Ger hopp och kanske lite kraft när det behövs. Hjälper den trötta att stiga ur sängen på morgonen. Ser till att den flottaste sommardagen blir den absolut bästa.
Ibland är det texten som gör det, andra gånger inte alls. Då kan ett pianosolo eller kanske en saxofon vara grejen som gör låten. Det som ger känslan. Hoppet. Det fina. Det där.
Känner mig lite religiös när jag tänker på det. Har några saker jag måste laga, en resa att göra. På plats. Inga flygplan. Då kan en bra sång vara rätt. Kanske den här!? Ibland vill man dra ut lite på det. Inte bara kasta sig in i bilen och köra iväg på studs.
För den ledsna kan en sån här sång passa bra. Inge pepplåt kanske, men det är inte alltid man vill ha det så. Vissa stunder vill man bara sitta framför skivspelaren och titta tomt framför sig. Då funkar den där låten bättre än bäst.
Och för den som känner sig redo att fira den här löningslördagen i januari kan den här fungera.
Ibland är det texten som gör det, andra gånger inte alls. Då kan ett pianosolo eller kanske en saxofon vara grejen som gör låten. Det som ger känslan. Hoppet. Det fina. Det där.
Känner mig lite religiös när jag tänker på det. Har några saker jag måste laga, en resa att göra. På plats. Inga flygplan. Då kan en bra sång vara rätt. Kanske den här!? Ibland vill man dra ut lite på det. Inte bara kasta sig in i bilen och köra iväg på studs.
För den ledsna kan en sån här sång passa bra. Inge pepplåt kanske, men det är inte alltid man vill ha det så. Vissa stunder vill man bara sitta framför skivspelaren och titta tomt framför sig. Då funkar den där låten bättre än bäst.
Och för den som känner sig redo att fira den här löningslördagen i januari kan den här fungera.
Musik musik.
Eldkvarn spelar i stan ikväll. Blir inget Plura för min del. Antar att de mest kommer spela låtar från senaste plattan. Tycker den håller sådär hög klass i jämförelse med andra skivor Eldkvarn gjort. Men om jag hade fått önska några låtar hade de hemskt gärna fått spela Man över bord, Månen och solen, Förgiftat blod, Blues för Bodil Malmsten och Alice.
Ett vemodigt set.
Ett vemodigt set.
Tretton.
Okej nu börjar hetsen, stressen och pressen inför releasen av nya skivan. Ja, Springsteens alltså. Vem annars? Vet inte riktigt vad jag känner inför det jag hittills har hört. The Wrestler är ju favvon. Working on a Dream är lite seg på ett töntigt sätt (detta är förstås i jämförelse med allt annat Springsteen gjort i sina dagar). My Lucky Day är mer i min smak, ösigare. Surprise, Surprise lät efter första lyssningen som en mesig poprock-låt. Orkade inte med en lyssning till. Outlaw Pete känns igen på många sätt och vis, bra historia och gott att Bruce plockat fram munspelet i slutet. Men som sagt, jag vet inte än.
Dock vet jag att ryktet säger att den store B ska spela när Obama tar över den 20 januari i Washington. Och eftersom det faller sig så att undertecknad kommer befinna sig i samma land detta datum går nu snacket om det kanske blir en tur till den staden. Hade varit spännande att uppleva ett stycke historia på plats. Men som sagt, jag har många idéer. De flesta av dem försvinner. Men drömma går ju, man vet aldrig. Vi får helt enkelt vänta och se hur det blir.
Nu ska jag städa bort julen och packa resväskan full av drömmar. Vi ses om några dagar, då i ett annat land. Ska träffa en god vän, vi kan kalla honom Japan. Tillsammans hoppas jag att vi kan reda ut ett och annat. Besöka någon trevlig bar. Uppleva lite kultur, konsumera, äta hamburgare på den där dinern med den fantastiska servitrisen, titta på folk och få perspektiv.
Hej så länge.
Okej Outlaw Pete tar nog andra platsen bland mina favoriter från nya skivan. Den blir bättre och bätte, det bådar gott.
Skivomslaget.
Bild brucespringsteen.net
Jag vet inte än vad jag tycker riktigt. Är osäker på de där färgerna, känns kanske lite väl kulört. Hmmm jag får nog sova på saken.
Torsdag.
Det är väldigt trist med den där vita lilla musikmaskinen som har gått bort. Fick en tår i ögat när jag vaknade och kom på att det inte var någon mardröm utan den bistra verkligheten. Under gårdagens sorgetimmar lyssnade jag in mig på Glasvegas julskiva A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss). Jag gillar den verkligen. Känns olikt mig. Bäst är hur som helst titelspåret och Please Come Back Home. Tycker bra om sångarens röst, vemodig på ett snyggt sätt.
När vi ändå är inne på det här med vemodig musik vill jag passa på att tipsa om den här! Kommer ligga med som ett bonusspår på plattan som släpps den 27 januari.
När vi ändå är inne på det här med vemodig musik vill jag passa på att tipsa om den här! Kommer ligga med som ett bonusspår på plattan som släpps den 27 januari.
Fan fan fan fan.
Min iPod har dött. En av mina bästa vänner. Bara sådär. Utan att säga hej då, inga tecken alls. Bara knall och fall. Borta.
Fan.
Fan.
Årsbästa.
Försöker skriva en lista över 2008 års bästa skivor, låtar och konserter. Går riktigt dåligt. Lyssnar ju knappt på nygjord musik. Inte många favoritplattor släpptes under året som gått. Såg Springsteen tre gånger. Lätt årets bästa konserter. Men känns sådär skoj att skriva.
Årets konsert 2008:
1. Bruce Springsteen & The E Street Band - Giants Stadium, NJ
2. Bruce Springsteen & The E Street Band - Ullevi 5/7, Göteborg
3. Bruce Springsteen & The E Street Band - Ullevi 4/7, Göteborg
Åh sen de där med bästa album. Eldkvarn kvalar väl in med Hunger Hotell. Sen då? Vad släpptes för plattor egentligen. Okej Glasvegas gillar jag faktiskt. Inte som jag gillar Eldkvarn, svårt att förklara. Men jag har ju lyssnat på dem och tyckt bra om det jag hört. Så de får väl vara med. Sen då? Bästa låtar? Åter igen Eldkvarn, Vägen till paradiset. Mer då? 17 år med Veronica Maggio kanske.
Åh så svårt.
Årets konsert 2008:
1. Bruce Springsteen & The E Street Band - Giants Stadium, NJ
2. Bruce Springsteen & The E Street Band - Ullevi 5/7, Göteborg
3. Bruce Springsteen & The E Street Band - Ullevi 4/7, Göteborg
Åh sen de där med bästa album. Eldkvarn kvalar väl in med Hunger Hotell. Sen då? Vad släpptes för plattor egentligen. Okej Glasvegas gillar jag faktiskt. Inte som jag gillar Eldkvarn, svårt att förklara. Men jag har ju lyssnat på dem och tyckt bra om det jag hört. Så de får väl vara med. Sen då? Bästa låtar? Åter igen Eldkvarn, Vägen till paradiset. Mer då? 17 år med Veronica Maggio kanske.
Åh så svårt.