Har mest läst Uffe.
Sällan lyssnat på hans låtar. Tycker Lundells röst och melodier ofta känns långsökta och småtråkiga. Men skriva kan han, inte dikter, men väl böcker. Men igår fann jag en låt som faktiskt har sina fördelar. Satt hemma på min vän Japans terass och grillade en korv. Japan var iPod-dj och spelade Lundell för sommar-stämningens skull. Mest varm gick den här;
Och den är faktiskt inte så dum. Refrängen är tveksam, men verserna gillar jag. Melodin träffar helt rätt. Är hemskt förtjust i den typen av toner. Även texten är lite kul emellanåt, till exempel;
I ett hus här strax breve
bor en man som just fylt trettitre
Han har fru och barn
och han påtar i sin trädgård
Han kör omkring i en Chevrolet
Jag vet inte vad han jobbar med
Men han säger att han börja från noll
en gång på en brädgård
Och den är faktiskt inte så dum. Refrängen är tveksam, men verserna gillar jag. Melodin träffar helt rätt. Är hemskt förtjust i den typen av toner. Även texten är lite kul emellanåt, till exempel;
I ett hus här strax breve
bor en man som just fylt trettitre
Han har fru och barn
och han påtar i sin trädgård
Han kör omkring i en Chevrolet
Jag vet inte vad han jobbar med
Men han säger att han börja från noll
en gång på en brädgård
En paus.
Har hållit mig borta från internet lite. Det började med att facebook-chatten tyckte att jag sänt lite för många meddelanden. Den sa att de fick vara nog. Jag höll med och tog tåget till Skåne. Det blev några loppisrundor och bilturer på bjärehalvön. Bra dagar, sämre väder.
Hur som helst har jag funderat över vad jag ska skriva om den här Bruce och hans E Street Band. Och det är baske mig inte en enkel sak att skriva om. Ni som känner mig vet att jag har en näst intill religiös relation till det där bandet och de där låtarna. Så när man plötsligt står där bara några meter ifrån Bruce, Little Steven, Clarence och de andra. Ser att de faktiskt finns på riktigt och inte bara i youtube-klippen kan man bli lite ställd. Jag blev det. När andra plockade fram sina mobiltelefoner och fotade stod jag där jag stod och bara gapade. Tänkte, där är han. Bruce finns, han har stor näsa, underbett, börjar bli gråhårig. Har brunare ögon i verkligheten än på bild. Välträndad kropp och svarta jeans som är lite påsiga över knäna. Bekväma skor. Han finns.
Mycket med att se Bossen och hans band handlar idag just om att se dem. Clarence har blivit väldigt gammal och Max var inte med. Vet att jag skrev förra året att det nog var sista gången E Street Band besökte Sverige. Men den här gången stämmer det nog. Jag tror inte Clarence orkar en runda till. Tyvärr. Han kändes riktigt trött men pallade ändå stiga fram och ge oss Jungleland-solot. Och det lät helt ok, och visst såg Big Man ut som han var sänd från ovan där han stod bredvid Bruce i sin långa svarta kaftan och den stora hatten. Saxofonen glänste och ja, det var religiöst.
Bäst då. Well, gillar ju mest de lugnare låtarna live eftersom bandet 2009 gör just de låtarna bäst. Åter igen är jag skadad av internet och youtube. Det är 2009 och inte 1979, något jag ofta förtränger. Men Fade Away lät fruktansvärt bra och Working on a dream med en liten predikan var inte så tokigt. Och jag fick äntligen höra Trapped live. För att inte tala om Detroit Medelyt med inslag av Land of a 1000 dances (lånade kombinationen igår på Jazzhuset och de funkade alldeles utmärkt även där).
Men som sagt tiden har hunnit ikapp E Street Band, så ser jag dem inte i Amerika i höst har jag nog sett dem för sista gången. I alla fall IRL. På internet kommer jag fortsätta att titta på dem dag ut och dag in. Lyssna på historier om Bruce och hans far. Komma hem sent på natten och kika på klipp från en svunnen tid och drömma mig bort. Tänka att de finns en chans ändå. Typ.
Hur som helst har jag funderat över vad jag ska skriva om den här Bruce och hans E Street Band. Och det är baske mig inte en enkel sak att skriva om. Ni som känner mig vet att jag har en näst intill religiös relation till det där bandet och de där låtarna. Så när man plötsligt står där bara några meter ifrån Bruce, Little Steven, Clarence och de andra. Ser att de faktiskt finns på riktigt och inte bara i youtube-klippen kan man bli lite ställd. Jag blev det. När andra plockade fram sina mobiltelefoner och fotade stod jag där jag stod och bara gapade. Tänkte, där är han. Bruce finns, han har stor näsa, underbett, börjar bli gråhårig. Har brunare ögon i verkligheten än på bild. Välträndad kropp och svarta jeans som är lite påsiga över knäna. Bekväma skor. Han finns.
Mycket med att se Bossen och hans band handlar idag just om att se dem. Clarence har blivit väldigt gammal och Max var inte med. Vet att jag skrev förra året att det nog var sista gången E Street Band besökte Sverige. Men den här gången stämmer det nog. Jag tror inte Clarence orkar en runda till. Tyvärr. Han kändes riktigt trött men pallade ändå stiga fram och ge oss Jungleland-solot. Och det lät helt ok, och visst såg Big Man ut som han var sänd från ovan där han stod bredvid Bruce i sin långa svarta kaftan och den stora hatten. Saxofonen glänste och ja, det var religiöst.
Bäst då. Well, gillar ju mest de lugnare låtarna live eftersom bandet 2009 gör just de låtarna bäst. Åter igen är jag skadad av internet och youtube. Det är 2009 och inte 1979, något jag ofta förtränger. Men Fade Away lät fruktansvärt bra och Working on a dream med en liten predikan var inte så tokigt. Och jag fick äntligen höra Trapped live. För att inte tala om Detroit Medelyt med inslag av Land of a 1000 dances (lånade kombinationen igår på Jazzhuset och de funkade alldeles utmärkt även där).
Men som sagt tiden har hunnit ikapp E Street Band, så ser jag dem inte i Amerika i höst har jag nog sett dem för sista gången. I alla fall IRL. På internet kommer jag fortsätta att titta på dem dag ut och dag in. Lyssna på historier om Bruce och hans far. Komma hem sent på natten och kika på klipp från en svunnen tid och drömma mig bort. Tänka att de finns en chans ändå. Typ.
Trött i kröpp
Ska bara återhämta mig lite sen kommer en berättelse om Springsteen-veckan -09.
Nu far jag.
Har två biljetter i fickan, fredag och söndag. Vet inte hur jag ska ta mig dit, just nu ser det ut som jag och min vän kommer att ta tummen till huvudstaden. Det blir en resa. Jag gillar resan, det vet ni som orkar läsa den här bloggen. Det vill säga mamma, pappa, ett par syskon och några till.
Som vanligt känns det ungefär som att gå till kyrkan för att höra den bästa prästen predika. När jag åker hem på måndag orkar jag kanske lite mer, tror lite till. Ni får snart veta vad jag tycker. Såklart har jag mina önskemål. Och eftersom jag är född 30 år försent hoppas jag mest på de långsammare bitarna eftersom det är dem han gör bäst 2009. Hade det varit -81 hade jag peppat en annan melodi. Men nu är tiden den här och det går inte att ändra på. Antar att det är bra. Att det är något gott. Klockan, alltid klockan.
Hörs.
Som vanligt känns det ungefär som att gå till kyrkan för att höra den bästa prästen predika. När jag åker hem på måndag orkar jag kanske lite mer, tror lite till. Ni får snart veta vad jag tycker. Såklart har jag mina önskemål. Och eftersom jag är född 30 år försent hoppas jag mest på de långsammare bitarna eftersom det är dem han gör bäst 2009. Hade det varit -81 hade jag peppat en annan melodi. Men nu är tiden den här och det går inte att ändra på. Antar att det är bra. Att det är något gott. Klockan, alltid klockan.
Hörs.
Onsdag.
I dag har jag och en restless soulmate firat lill-lördagen med att spendera tid och några tior i stans musikaffärer. Det blev en väldigt fin gottepåse med både Syl Sylvain och Steve Forbert. På vägen hem passade den mycket goda vännen på att lära mig skillnaden mellan en Tele- och en Stratocaster.
Känner mig redan klokare. Röstar på Telecastern i nästa gitarrval.
Sån kan man va, sån är jag.
Familj och vänner.
Samt alla andra som jag känner.
Då och då är det jag skriver sant.
Alldeles för sällan citerar jag Immanuel Kant.
Men nu börjar jag spara.
För till New Jersey vill jag fara.
Töntigt, men det har jag ingenting emot.
Hellre töntig än en idiot.
Giants Stadium en gång till.
Ni kan kalla det vad ni vill.
Jag kallar det resa nummer två.
Men rätt attityd ska det nog gå.
Den rätta takten.
Jag tycker fortfarande att det är underligt att det är så få människor i min närhet som diggar ska. Det är enligt mitt tycke en av de i särklass mest dansvänliga musikstilarna. Vid ett tillfälle var det någon som sa till mig att det går ju inte att dansa till ska. Blev en smula förbaskad och började lite motvilligt att demonstrera några enkla danssteg som fungerar alldeles utmärkt till ska-takten. Jag är ingen danskung, men det räcker ofta med att skutta upp och ner. Röra lite på armarna, antingen i sidled eller fram och tillbaka. Så hoppa lite i takt på det. Inga problem, inga konstigheter.
Kan funka som träning om man inte äger ett gymkort eller bra springskor.
Musikskolan.
Är hemma hos mor och far och lär mig om musik. Det har blivit lika delar svensk som jamaicansk musik. Svängigt värre! Nu har jag flera nya rökare att bjuda stan på nu på fredag. Känner mig minst sagt redo att fira Ny Klubbs 1 årsdag.
Vi ses väl på fredag? Kommer garanterat att stå på djbordet och vröla större delen av kvällen. Sen kommer det även att bjudas på ett fett jam på scenen med riktigt Creedence-gung. Åh fredag, jag känner mig redan redo.
Inte bra.
Mynt & Musik tömmer min portmonä på de få pengar jag har kvar. För när jag hittar cd-skivor med Jimmy Cliff kan jag inte motstå frestelsen. Försökte pruta en tia men det gick farbrorn i affären inte alls med på. Han förklarade högtidligt för mig att det fanns många som var på jakt efter just Jimmy. Vet inte om jag tror honom, det är ta mig tusan aldrig någon som snackar om Mr Cliff. Möjligtvis min storebror, men det är ju typ han som lärt mig allt jag kan om världens bästa Jimmy.
Men okej, inte bra att pengarna tar slut. Men oj vilken bra skiva, massa sköna låtar jag längtat efter! Tack Jimmy för du gjorde den här dagen lite mer värd.
Men okej, inte bra att pengarna tar slut. Men oj vilken bra skiva, massa sköna låtar jag längtat efter! Tack Jimmy för du gjorde den här dagen lite mer värd.
Zero & Blind Terry.
Det här låter så bra att jag får ont i kroppen. När jag hör det här vill jag bara snöra på mig skorna och springa runt kvarteret. Låten får mig att vilja fånga en rörelse och förflytta mig bort på samma gång. Det låter oklart, det är det förstås. Hur som helst är berättelsen om Zero och Terry en av 2009 års mesta favoriter. Låten har spelats i mitt iTunes alldeles för många gånger och tanken på den där sagan har fått mig att kasta mig in taxibilar hem från skumma fester mer än en gång.
Men klicka för guds skull på länken och lyssna på storyn live. Gitarren i slutet är magisk. Låter blödigt, det är just vad det är. Och jag gillar det. Jag gillar blödigt. Blödigt är bra.
Nu hoppar jag in i bilen igen och reser vidare. Vi ses om några mil.
Men klicka för guds skull på länken och lyssna på storyn live. Gitarren i slutet är magisk. Låter blödigt, det är just vad det är. Och jag gillar det. Jag gillar blödigt. Blödigt är bra.
Nu hoppar jag in i bilen igen och reser vidare. Vi ses om några mil.
Det här kan man lyssna på.
Klicka här om du har Spotify och lyssna på några favvos. Fixade listan som en liten pepp inför kommande Ny Klubb. När och var den här klubbkvällen kommer äga rum skriver jag inte på internet den här gången. Vill ni veta är mitt hetaste tips att helt enkelt fråga mig irl.
Hellre blind än ser mitt liv utan dig okej. Blind, blind, blind och sjuk.
Igår gjorde jag stan utan öl och vin. Eftesom jag gillar både öl och vin var detta en utmaning, men det går helt klart att gå både på konsert och klubb med vatten som sällskapsdryck. Dock är jag lite besviken på att min kropp idag har varit i ungefär samma form som efter en afton med tre öl och två glas vin. Undrar just vad det beror på? Orättvist.
Hur som helst började jag kvällen med att se Florence Valentin. Har varit kär i Love Antell under en längre tid och mina känslor blev inte svagare efter gårdagens gig. Jag gillar verkligen bandet och tycker de både låter bra och känns spännande i en tid då de flesta musiker bara poserar på scenen. Love och hans bandkamrater kan visserligen sina rockmoves, men jag upplever det samtidigt att de menar vad de sjunger om. Musiken känns betydelsefull, det saknar jag hos många. Noterade också att Florence Valentins trumpetkille är densamma som lirade med Moneybrother. Tänk att två band från Fräckestan med samma trumpetsnubbe kan låta och upplevas så olika. Moneybrother har det inte alls, Florence Valentin lyckas. Blev oerhört varm i hjärtat under gårdagens konsert när det gick upp för mig att det fortfarande finns bra musik framförd av personer under 45 år. Gör ingenting att det låter som Clash och att både en och två melodier (gött att en av låtarna låter precis som den här goa hiten med BTO) går att härleda någon annanstans. Gör man det snyggt och till något eget är det okej.
Gällande Loves politiska snack och alla de där bomberna och granaterna. Well, kan väl tycka att det blir lite mycket då och då. Men är det så han känner är det okej. Jag köper det. Enda minuset är att Florence Valentin spelade igår och inte idag när vi kör igång fredagsklubben.
Men ses vi ikväll? Sätter mig på vagnen strax efter halv tio. Kanske ses vi då, mellan Stigbergstorget och Valand. Annars kan vi träffas kvart i tre. Står nog bakom en cd-spelare och försöker torka rent en cd. Har vi tur är dansen i full gång och ur högtalarna ljuder den här.
Ha det!
Hur som helst började jag kvällen med att se Florence Valentin. Har varit kär i Love Antell under en längre tid och mina känslor blev inte svagare efter gårdagens gig. Jag gillar verkligen bandet och tycker de både låter bra och känns spännande i en tid då de flesta musiker bara poserar på scenen. Love och hans bandkamrater kan visserligen sina rockmoves, men jag upplever det samtidigt att de menar vad de sjunger om. Musiken känns betydelsefull, det saknar jag hos många. Noterade också att Florence Valentins trumpetkille är densamma som lirade med Moneybrother. Tänk att två band från Fräckestan med samma trumpetsnubbe kan låta och upplevas så olika. Moneybrother har det inte alls, Florence Valentin lyckas. Blev oerhört varm i hjärtat under gårdagens konsert när det gick upp för mig att det fortfarande finns bra musik framförd av personer under 45 år. Gör ingenting att det låter som Clash och att både en och två melodier (gött att en av låtarna låter precis som den här goa hiten med BTO) går att härleda någon annanstans. Gör man det snyggt och till något eget är det okej.
Gällande Loves politiska snack och alla de där bomberna och granaterna. Well, kan väl tycka att det blir lite mycket då och då. Men är det så han känner är det okej. Jag köper det. Enda minuset är att Florence Valentin spelade igår och inte idag när vi kör igång fredagsklubben.
Men ses vi ikväll? Sätter mig på vagnen strax efter halv tio. Kanske ses vi då, mellan Stigbergstorget och Valand. Annars kan vi träffas kvart i tre. Står nog bakom en cd-spelare och försöker torka rent en cd. Har vi tur är dansen i full gång och ur högtalarna ljuder den här.
Ha det!
Den här kan man också läsa.
En present.
Tycker om presenten, får alldeles för få. Tog således saken i egna händer och fixade mig en liten peppgåva efter en väl genomförd intervju.
Notera hur författaren till denna blogg skymtar i skivomslaget. Dagens outfit kan man säga. Om jag får ljuga, vilket jag gärna och ofta gör i dessa texter, ser jag ungefär ut som Jimmy gör idag. Lagom tajt t-tröja med coolt tryck och svarta brallor. Vita tänder och glatt humör. Så kan man helt klart se ut.
Notera hur författaren till denna blogg skymtar i skivomslaget. Dagens outfit kan man säga. Om jag får ljuga, vilket jag gärna och ofta gör i dessa texter, ser jag ungefär ut som Jimmy gör idag. Lagom tajt t-tröja med coolt tryck och svarta brallor. Vita tänder och glatt humör. Så kan man helt klart se ut.
Söndagens fynd.
Tjusigare än såhär är svårt att bli. Förresten har undertecknad också en chockrosa kavaj. Prövade den igår, kände mig nästan lika flott som Shakin Stevens.
Dagens fynd.
Litte Willie John på singel.
Som en sång.
Gårdagen var som en låt av Eldkvarn. Jag tänker inte skriva ner och berätta vilken. Men det var precis som i en sång, på ett bra vis. Samt ett dåligt sätt. Men jag gillar ju när livet ter sig som i sagorna, så en fredagskväll i en låt av Sveriges genom tiderna bästa band är väl helt ok.
Försöker vidga mina vyer.
Man kan inte ge Jimmy all uppmärksamhet hela tiden. Även Prince Buster och för all del också Desmond Dekker gör fina låtar. Skönt sväng. Idag har det mestadels blivit Prince Buster som ljudit ur mina högtalare, behövde lite ska. Behagligt med snabbare melodier då och då. Prince Busters verision av My Girl lär jag försöka spela nästa gång det blir dags att bestämma musiken. Den kanske inte är lika klassisk som Temptations, men helt klart värd att ge en chans.
Här är två andra favvos.
Varför är man nästan alltid på fel sida av Atlanten.
Bild brucespringsteen.net
Well, har ställt mig den frågan många gånger förut. Och kommer med stor säkerhet att göra det tusen gånger till. För när Bruce sätter igång med att öva inför den kommande världsturnén tillsammans med E Street Band i Convention Hall i Asbury Park kan man inte bli annat än avis på amerikanerna (eller böjs det amerikanarna???).
Fel sida av havet igen.
Tropicopopdisco.
Mynt & Musik är inget dumt ställe. Idag kom jag hem med två skivor. Arrow för flotta 10 kr, samt Stop Making Sense med Talking Heads för 30. Alldeles lagom!
För den som undrar över det här tropicopopdiscot så är det Arrow som ligger bakom hitten Hot Hot Hot. Dock finns den inte med på Knok Dem Dead. Men skivan bjuder utan hitten på ca 10 spår som svänger rätt bra. Mycket blås och sånt man gillar. Dags att röra lite på höfterna och planera inför sommarens partajj. Kanske dags att försöka fixa ner Thomas Gylling till Gbg?
Någon klubbkung som kan greja det?
För den som undrar över det här tropicopopdiscot så är det Arrow som ligger bakom hitten Hot Hot Hot. Dock finns den inte med på Knok Dem Dead. Men skivan bjuder utan hitten på ca 10 spår som svänger rätt bra. Mycket blås och sånt man gillar. Dags att röra lite på höfterna och planera inför sommarens partajj. Kanske dags att försöka fixa ner Thomas Gylling till Gbg?
Någon klubbkung som kan greja det?