Min vän B.
Sitter i ett kök och tänker. Mitt sällskap fixar kaffe iklädd en rosarandig pyamas. Vi kan kalla sällskapet för B. Detta är en annan klok person i mitt liv. Alla dessa kloka människor, ibland undrar jag var de kommer ifrån? Landet eller stan? Väst eller öst, kanske södern?
B kommer från alla städer. B har rest hela livet och säger att Göteborg snart är ett minne blott. B vill norr ut igen. Själv hoppas jag att B slår sig till ro. Stannar i mitt Götet. Nära Ankargatan ett stenkast från Flame. Förresten förstår jag inte detta med att resa norr ut. Mot kylan. Själv rör jag mig alltid mot söder. Pekar med hela handen och känner efter, vart bränns det? Höger eller vänster.
Idag talar vi om att springa. Inte som träning utan en snabb rörelse med ett mål. B sprang runt kvateret igår. Jag frågade varför. B svarade att det var tvunget. Vadå tvunget, kom igen B!
- Klara jag ska säga dig en sak! Vissa saker gör man bara för att man är en människa.
Okej då B. Jag köper det, vissa saker gör man för att man är levande. Jag gör saker för att jag är hela tiden. Vissa säger att det inte bara är gott. B säger att det är bra, alltid bra.
Kanske att vi ska ta ett varv runt mitt kvarter sedan. Fast det är tveksamt om jag orkar det idag. Helgen var som helger brukar vara. Utan slut, en klar start men inget direkt mål. Men detta med att ta kvarteret från början till slut, det låter klokt.
Allright B, vi ses i korsningen Tänka och Efter om...ska vi säga en stund?
Sommaren kom på besök.
Igår knackade sommaren 2009 på min dörr. Det var ett lyckat möte. Vi drack lite kaffe och språkade om resan genom Sverige och minibussen som nästan gick sönder. Nätterna ute vid Röda Sten. Festen under bron och doppet i älven. Sommaren 2009 mindes det mesta som oerhört bra och jag påminde den lite om att man lätt ser det som varit genom ett rosa skimmer. Sommaren 2009 tyckte det var ok, jag kunde inte annat än att hålla med.
Sen tittade vi på ärret i min hand och kom fram till att sommaren 2010 skippar vi staketen. Då kommer vi inte att hoppa över, sommaren 2010 går vi runt. Rundar. Kanske träffar man på någon eller något bra på vägen?
Innan vi skiljdes åt sa sommaren 2009 en sak som gjorde mig glad.
Klara du vet väl att det inte behöver dröja så länge tills vi ses nästa gång! Sommaren 2009 gillar att dricka kaffe, speciellt med dopp. Jag träffar dig gärna redan i morgon, runt lunch. Innan du sticker till skolan. Har du inte tid för ett möte kan du i alla fall ringa, jag är alltid hemma.
Tack sommaren 2009! Jag hinner nog inte med mötet idag, men sänder ett sms sen. Kanske kan vi dricka te ikväll. Annars ses vi absolut i morgon.
En dag till.
Om man spenderar pengar likt sand som rinner igenom en öppen hand. Vad är då tid om tid är pengar? Jag har inget svar. Bara en fundering, en till. Är det något jag har så är det tankar. Idag har jag delat några av dem med en ny vän. Innan var vi arbetskamrater kan man säga, men idag blev vi vänner.
Dagens uppgift är således löst, en ny vän från en annan tid. Kloka ord och en kopp kaffe.
Nu är det dags att ta av sig strävsamhetens kavaj och hoppa i den glittriga. Ikväll jobbar dj Klara i baren på Kino. Hoppas på en riktigt glättig kväll. För nu vill jag bara pusta ut. Känna mig nöjd. Klarade ännu en dag. Ändå bra.
Ps. Den försvunna klockan är nu tillbaka på sin rätta plats. Detta tar jag givevis som ett tecken. TIDEN är inte borta, inte än.
Min vän A.
Min goda vän A var här nyss. A är den enda av mina vänner som har fått sig en egen nyckel. Mest för att A alltid är hemma och jag har en förmåga att låsa ute mig själv i tid och otid. Lite för att A är en av de få persner som gärna får titta förbi Djurgårdsgatan utan att ha meddelat sig innan. Ja, det är 2010. Då smsar, mejlar, facebookar eller ringer man innan ett möte. Alla utom A. Han har ingen telefon eller twitter. Han verkar nöjd ändå.
Jag vaknade inte av nyckeln i låset utan fick istället en mindre chock när A plötsligt stod vid fotändan av sängen och drog av mig mina täcken. Alla tre. Han tittade oförstående på mig när jag blev förbannad och bad honom att lägga tillbaka mina tre täcken.
Sekunderna gick och jag kastade mig ur sängen. Första tanken var att plocka upp täckena från golvet och återgå till sängen. Men väl uppe var det svårt att neka A en kopp kaffe.
Kaffet var varmt och helt ok för att vara tillagat av en icke-barista. A verkade nöjd och frågade mig vart vi skulle göra av den här dagen.
Jag svarade efter en stunds betänketid att jag skulle sticka från eländet. Tror jag sa något i stil med att för mycket på en gång går inte. Jag åker A, jag åker! Hej då. Jag bad A att gå hem.
A är nog den klokaste människa jag känner, kanske är det därför A kan göra världen ännu dystrare. A vet nämligen sanningen. Oftast. A steg upp från sin stol, bar ut kaffekoppen i köket. Tog mig i armen och ledde mig tillbaka till sängen. Bäddade om mig likt jag undertecknad gör i tjänst. Som en barmhärtig samarier.
- God natt Klara. Hej då säger man när man ska gå, vi ska ingenstans.
Sen gick A hem.
Och livslusten.
Den barmhärtiga samariten har tagit sig en liten paus. Ägnar mig åt moderniteten och funderar över om internet är det nya IRL? Tack och lov tror jag inte att det stämmer. Men självfallet finns det undantag, exempelvis fungerar nätet bra när man vill säga till på skarpen. Som maffian, typ lägga hästhuvuden i folks sängar. Den formen av verksamhet fungerar nog minst lika bra i cyberspace som i verkliga livet.
Japp jag vet, jag har testat. Tyvärr får ni bästa läsare inte någon närmare beskrivning. Men är det så att er gudfader lyser med sin frånvaro så bjuder jag härmed på 2010 års första kloka ord; En död fisk på internet fungerar precis lika bra som en makrill från Feskekörkan.
Men åter till den här dagen, idag ägnar jag mig inte åt spagetti med någon Corleone. Denna årets första måndag har jag åter tagit på mig glorian och sprider värme i Johanneberg. Den barmhärtiga samariten är på plats. Har redan talat om den läkande kraften naturen har, årets julotta (vilken jag inte besökte), hur man finner sin prins, tiden innan tv, hur hal isen är, bortglömda klockor, änglaspel, livslust och bristen på den, hur man dukar på rätt sätt etc.
Den äldre generationen säger att samariten har mycket att lära. Jag tror dem.
Året 2009, del 4.
Fjärde inlägget, sista ljuset. Sitter i min säng, pustar ut och tittar på mitt dukade bord. Känner mig nöjd. Svenne-emo med silverstjärnor på svart botten. Detta kommer med stor säkerhet att bli en bra nyårsafton! Lugn och fridfull. Nyårsfirande är inte riktigt min grej, anser att det är en klassisk amatörnatt. Och undertecknad är ingen amatör när det gäller festligheter. Det har nog inte undgått någon av mina typ 22 läsare. Man kan säga att det var en sak jag lärde mig under 00-talet. Att festen inte behöver vara något ovanligt inslag. Onsdagen kan bjuda på den senaste natten och söndagen kan lätt bli veckans mest positiva dag. Söndagsångesten har lyst med sin frånvaro under hela hösten. Det tackar jag kaffet och vännerna för!
Men för att göra flera historier till en kort så har 00-talet handlat om att göra allt för första gången. Således räknar jag med att 10-talet kommer gå ut på att göra allting en gång till. Fast lite bättre.
Gott nytt år.
Kvällens nyårsaftonsoutfit.
Kör t-tröjan under skjortan så jag inte fryser. I Götet står termostaten på ca. - 13°c så det är bäst att man klär sig varmt. Jag tänker lager på lager och funktionellt. Självfallet kommer jag både ha långkalsonger och yllesockor på mig. Jackan är en klassisk parkas som jag lånat av min djkollega Fräck Fräcksson. Kanske stans varmaste jacka!
Well, ser helt enkelt ut som om nyårsnatten 2009-2010 kommer gå smärtfritt förbi. Det blir inget halsande direkt ur Törley-flaskan. Nästa år fyller jag vuxen, dags att börja agera som en redan nu. Därav den varma och funktionella klädseln. Inga kalla nylonstrumpbyxor och alkoläsk här inte.
Förresten är det bestämt nu, årets mesta låtar blev följande:
The Wrestler - Bruce Springsteen
Empire state - Alicia Keys och Jay Z
Bortom månen och mars - Perssons Pack
Spring Ricco - Florence Valentin
Under the pavement, the beach - Deportees
Try sleeping with a broken heart - Alicia Keys
Halo - Beyoncé
Det är i alla fall de "nya" låtarna som spelats i mitt iTunes.
Året 2009, del 2.
Tittar igenom de få foton jag tog under året som gått. Fann en klar favorit, min vän Japan en tidig morgon i januari. Jag tror att han väntar på ett downtown train.
Vardagen.
Kom hem till Djurgårdsgatan med en ny tandborste. Kände peppen att inviga den. Men tandkrämen visade sig vara alldeles slut och affären stängd. Chocken har äntligen lagt sig och natten spenderades med oborstade tänder. Suck. Ingen bra start på sista veckan, de sista vardagarna 2009.
Snurrar ett par varv på ratten och styr nu skeppet mot rätt hamn.
Att syresätta sig.
Jag gick hemifrån vid tolv för att leta. Det tog ett tag innan jag fann den. Naturen. Gick ett par gator, sen tog jag vänster. Promenerade över den stora vägen, korsade allén. Och så plötsligt fanns den bara där, som om den alltid legat framför mina fötter. Skogen. Stor och tyst. Kall, fuktig och livs levande.
Efter någon kilometer fick jag äntligen syret jag var på jakt efter. Känslan av att hitta hem, tillbaka till ruta nummer ett. En naturromantisk upplevelse. Jag blev efter en stund tvungen att lägga mig ner för att ta några djupa andetag. Snön under mig smälte sakta av kroppsvärmen. Några av helgens intryck gjorde samma sak.
Det är underligt att vald ensamhet ger ett sådant lugn när den ensamma känslan i ett fullt rum kan ta död på den starkaste.
På vägen hem lovade jag mig själv att det inte ska dröja så till nästa möte med naturen. När man väl har börjat andas gör man bäst i att fortsätta. Det går liksom inte att hålla andan för länge. Då riskerar man en kollaps och i värsta fall döden. Huh.
Så älskade natur! Jag upplever ensamheten i ditt sällskap som alldeles ypperlig. Tiden känns okej och det faktum att ännu ett par år har gått till historien känns hanterbar med din hand på min axel. Jag tror helt enkelt att vi är bra för varandra. Så kan vi bestämma här och nu att vi tar den här striden tillsammans?
På vägen hem lovade jag mig själv att det inte ska dröja så till nästa möte med naturen. När man väl har börjat andas gör man bäst i att fortsätta. Det går liksom inte att hålla andan för länge. Då riskerar man en kollaps och i värsta fall döden. Huh.
Så älskade natur! Jag upplever ensamheten i ditt sällskap som alldeles ypperlig. Tiden känns okej och det faktum att ännu ett par år har gått till historien känns hanterbar med din hand på min axel. Jag tror helt enkelt att vi är bra för varandra. Så kan vi bestämma här och nu att vi tar den här striden tillsammans?
Fridens ängel.
Försöker göra mitt bästa för att sprida julefriden. Även fast hjärtat är kallt så har jag en varm jacka och goda idéer. Tanken med snöänglarna på kyrkogården var helt och hållet god. Dock lyckades jag placera ängel nummer två rakt på en gravgranne till mormor och morfar. Aj aj aj, hoppas inte grannen misstycker. Ängeln är gjord av kärlek och respekt. Mina två önskningar denna jul, men som de flesta säkert vet är det saligare att giva än att taga.
Så jag ger för allt jag är värd. På internet och IRL. Kärlek och respekt. Så snälla tomten om du hittar till min gata och klarar av att knö dig ner genom skorstenen så får du gärna ta med dig lite lite kärlek och en gnutta respekt inslaget i lite silkespapper. Jag kanske inte varit den bästa hela året, men vid några tillfällen har jag ätit min spenat och betett mig som en god kristen.
Måndagen.
Jag har ett litet änglaspel. Tyvärr har det kärvat ihop sig lite och snurrar inte längre. Men ett stilla änglaspel är också ett änglaspel. Ett litet julpynt kan också sprida julefrid.
På Djurgårdsgatan råder ingen julhets eller helgpress. Något som känns alldeles exta bra. På Djurgårdsgatan har lugnet infunnit sig. På Djurgårdsgatan är ljuset dovt och musiken lagom hög. Alicia Keys sjunger med en ljuv stämma och pepparkakorna är prefekta i konsistensen. Klapparna är lackade och skinkan har inte rymt.
O härliga julefrid. O helga natt.
Dags att låta Djurgårdsgatan vila i några dagar. Nu packar jag väskan och far till stan som har över 1000 år på nacken.
Måndag.
Snart är det dags att summera året. Jag sa redan i början av 2009 att det skulle bli ett ungdomsår. Jag hade rätt. 2009 blev helt klart ungdomsåret. Men efter den tanklösa ungdomen kommer måndagen och kaffepausen. Budget och fotriktiga skor.
Hmmm, låter lagom skoj.
Tror kanske att 2010 kan få handla om att kompromissa. Det vuxna ungdomsåret, man är ju trots allt under 25 fortfarande. Det dröjer nog ett litet tag till innan jag väljer att dricka kaffet vid matbordet istället för att göra det i sängen. Eller stiga upp i god tid varje dag och inte äta godis innan maten.
Det får vara någon måtta.
Man tar det man kan bära.
Resten lämnar man. Det går att komma tillbaka, kanske är sakerna borta. Kanske inte. Men jag tror att det är bättre att gå med det man orkar istället för att stanna kvar och undra hur man skall bära sig åt. All denna packning. Två händer. Ingen bil, cykel eller åsna. Två armar. Ett par ben.
Jag tar med mig det jag kan bära. Lämnar kvar det jag inte orkar. Det känns bra, eventuellt hämtar jag upp det som är kvar i morgon efter lunch. Eller så låter jag det ligga kvar, bjuder första bästa förbipasserande på en överraskning. Varsågod, bara att ta. Det är ditt!
Så istället för att släpa en dag till åker jag skridskor. Har inte glidit rund på isen sedan 90-talet. Känner att det är på tiden att jag snörar på mig grillorna. Inget bärande i morgon fredag, på den sista dagen av ett år ska jag bejaka ungdomen.
Jag tar med mig det jag kan bära. Lämnar kvar det jag inte orkar. Det känns bra, eventuellt hämtar jag upp det som är kvar i morgon efter lunch. Eller så låter jag det ligga kvar, bjuder första bästa förbipasserande på en överraskning. Varsågod, bara att ta. Det är ditt!
Så istället för att släpa en dag till åker jag skridskor. Har inte glidit rund på isen sedan 90-talet. Känner att det är på tiden att jag snörar på mig grillorna. Inget bärande i morgon fredag, på den sista dagen av ett år ska jag bejaka ungdomen.
Matdags.
Det här kändes ju inte helt rättvist.
Nästa gång tar jag den här vägen.
Den går genom North Dakota. Jag tror jag tar den i augusti månad, dom säger att den är rätt då. Först till vänster sedan norr ut. Förbi bergen, över floden. Tvärs igenom skogen, sedan rakt fram.
Men den helt raka vägen är sällan rätt. Min tänkta resa går troligtvis i cirklar, men att runda en plats innan man rör sig mot nästa är inte fel. Det tar bara längre tid och ibland är det så att man måste ge en resa tid. Saken är den bästa läsare att jag faktiskt vet att vissa turer inte mår bra av att avklaras för snabbt. Då och då är det till och med nödvändigt att man står still.
Slut.
Äntligen har den barmhärtiga samariern hittat hem. Sängen är bäddad, tvn är på. Men ljudet av. På vägen hem stötte samariern på jazzmannen. Han spelade en serenad. Det svängde och gav ny kraft. Efter att ha vänt sig om fann samariern den rätta vägen. Ljuset berättade om en färd över berget, sen visade gatlycktorna den lilla bit som var kvar.
Jag kan nästa allting utom slalom.
Läser någon form av uppsats om Ring P1. Jag tycker bättre om radioprogrammet än uppsatsen. Kanske för att jag föredrar att lyssna på radio framför att skriva uppsats. Efter att ha läst sista raden började jag spåna lite på det här med programledarna i Ring P1 och kom snabbt fram till att snart fem år i hemtjänsten är en passande utbildning för att leda programmet. Lyssna, ställa bra motfrågor. Snäll, hård och rättvis. Kunna hantera den knepigaste utan att helt och hållet rata. Inte göra sig ovän med den man talar med i första taget. Lyssna lite till. Ballar samtalet ur fullständigt slänger man in en motfråga om något helt annat. Japp bästa läsare, det är precis vad jag ägnar mig åt i mitt jobb och jag gör det med både stil och klass.
Tror bestämt att jag hade klarat Täppas jobb minst lika bra som Täppas själv. Så tills den dagen P1 ringer och erbjuder mig jobbet fortsätter jag med min utbildning. Talar om inbördeskriget i förorten och hur de dödar varandra i innerstan. Pojkarna i grönsaksbutiken, köerna på Apoteket. Maten på Willys och kungafamiljen.
Japp bloggen, jag kan nästan allting! Allting utom slalom.
Nummer två.
Andra ljuset är tänt. Skrev dikten i köket, den blev lite lång men tonen god. Temat var förlåtelse och ett löfte om lugn och ro. Läste den högt i den runda baren och fick goda recensioner. Sen åt jag blåbärspaj direkt ur pajformen, munnen blev blå och det svarta samvetet syntes plötsligt.
Men bartendern sa att det var okej och mannen med kockmössan bjöd in djn att komma igen. Vi sa lördagar, två gånger i månaden. Jag gillar idén och ser med glädje fram emot Klara på Kino. Men tills dess trycker djn på pause. Säger till Fräck Fräcksson att ta de cool. Vecka nummer tre kommer istället att tillhöra Strikt Striktsson. Jag tror Fräck förstår, Fräck är nämligen klipskare än man tror.
När tredje ljuset sedan lyser klart har en till vecka gått. Ännu ett år är förbi. Lite äldre, lite visare. Ungdomen snart ett minne blott. Och många fina, spännande och galna minnen man fått.
Men bartendern sa att det var okej och mannen med kockmössan bjöd in djn att komma igen. Vi sa lördagar, två gånger i månaden. Jag gillar idén och ser med glädje fram emot Klara på Kino. Men tills dess trycker djn på pause. Säger till Fräck Fräcksson att ta de cool. Vecka nummer tre kommer istället att tillhöra Strikt Striktsson. Jag tror Fräck förstår, Fräck är nämligen klipskare än man tror.
När tredje ljuset sedan lyser klart har en till vecka gått. Ännu ett år är förbi. Lite äldre, lite visare. Ungdomen snart ett minne blott. Och många fina, spännande och galna minnen man fått.
Lördag.
Hej internet.
När jag vaknade tänkte jag först; Var är jag nu? Hemma, puh. Några timmar senare när jag stod och letade efter något i min bokhylla kom jag att tänka på en bok om vardagsfilosofiska experiment. Vill minnas att ett utav bokens exempel just gick ut på att vakna utan att veta var. Som en övning.
Men hittade inte boken, istället kom jag på att jag bytt bort den för snart ett år sedan. Bytten boken mot en klocka, tänkte att den skulle ge mer tid. Klockan gav mig ett år, bra eller dåligt byte? Vem vet, jag känner mig fortfarande osäker.
Sen ringde telefonen, vi kan säga att det var en vän. Jag döper henne härmed till Smart Smartsson. Hon frågade om läget, jag svarade att jag mådde som jag förtjänade sen att jag funderade på att bli präst. Smart Smartsson sa att jag skulle bli en bra präst och att hon skulle gå med i Svenska Kyrkan om jag började med predikoturer i Göteborgsområdet.
När jag vaknade tänkte jag först; Var är jag nu? Hemma, puh. Några timmar senare när jag stod och letade efter något i min bokhylla kom jag att tänka på en bok om vardagsfilosofiska experiment. Vill minnas att ett utav bokens exempel just gick ut på att vakna utan att veta var. Som en övning.
Men hittade inte boken, istället kom jag på att jag bytt bort den för snart ett år sedan. Bytten boken mot en klocka, tänkte att den skulle ge mer tid. Klockan gav mig ett år, bra eller dåligt byte? Vem vet, jag känner mig fortfarande osäker.
Sen ringde telefonen, vi kan säga att det var en vän. Jag döper henne härmed till Smart Smartsson. Hon frågade om läget, jag svarade att jag mådde som jag förtjänade sen att jag funderade på att bli präst. Smart Smartsson sa att jag skulle bli en bra präst och att hon skulle gå med i Svenska Kyrkan om jag började med predikoturer i Göteborgsområdet.