What's eating Klara Grape

Tom Petty gör ett bra jobb. Vill bara ta på mig kepsen och solglasögonen. Kastar mig i jeansen och springer till flygbussen. Göteborgs värsta byracka är på väg, se upp världen!

Nästa stopp; västgötaslätten. Tar de piano, pustar ut. Låter internet stå för underhållningen, tajtsen och musiken.



Känns bekvämt. Man kan ju inte ägna sig åt armhävningar varje dag. Då och då är det enda rätt att ägna sig åt att vara passiv. Fast internet kräver ju en å annan aktiv handling. Som sökord och enter-klick.

Varför görs de inga bra videos längre? Tack Steve för dagens favorit.

På söndagarna brukar jag göra tre saker, tre klassisiker. Först kaffedejt, sen promenaden och i slutet av vilodagen hittar jag tillbaka till youtube-klippen. Eftersom jag gillar upprepningen handlar det oftast om gamla favoriter, klipp man sett förut och nya melodier. Samma snubbe alldeles för många gånger vilket jag inte har några som helst problem med. Nytt är inte alltid rätt.



Denna söndagen slutar med den här melodin. Rätt stråkar och mjukt piano. I morgon är det måndag, då blir det en annan ton. Så som det ska vara.

Bra sommarsväng! Dansar till den här resten av dan, vi ses på gatan. Bleekerstreet eller Bangatan, bestäm själv.

Nu blir de cool några dagar och paus för en resa till huvudstaden. Men när jag återvänt till Gbg blir det stan hela dan. Passar på att varna lite redan nu för det kommer gå vilt till.

Förberedelserna inför Ny Klubbs stora jam i morgon är redan i full gång. Eftersom vintern är ett minne blott har jag dagen till ära bytt ut fixarmössan mot fixarkepsen. Och den kommer inte åka av förrens allt är kirrat, fixat och klart i morgon.

Klippet har visats 1 029 850 gånger och själv upptäckte jag det precis. En av alla anledningar till att jag beundrar den där mannen så som jag gör är hans förmåga att göra samma låt till flera. Olika varianter, känslor, komp, intron, mellansnack och melodier. Dylan är en mästare på att göra om så i alla fall undertecknad tappar bort sig helt. Bruce däremot lyckas oftast förbaskat bra. The River är snart 30 år gammal och låter i en av 2000-talets varianter helt fantastiskt. Jösses, munspelet! Inledningen på den här låten blev dagens viktigaste melodislinga. Det är något speciellt med munspel. För att inte tala om ylandet i slutet.

Men yla på Bruce så ses vi i Stockholm snart. Kommer klä mig i min finaste skjorta och stå strax till höger om scenen. Så långt fram jag mäktar med. Vill du ha någon att dansa med i Dancing in the dark kan jag tänka mig att ställa upp. Dansstegen har jag repat sedan 2001, så du behöver inte vara orolig. Vill du vill jag!

Ibland händer det att jag lyssnar på musik som inte är Bruce Springsteen eller Jimmy Cliff. Idag har det blivit en hel del Creedence. Det är något speciellt med John Fogertys röst. Som vanligt går det typ inte att förklara med ord varför en röst kan beröra så. Men jag antar att det på sätt och vis är väldigt tekniskt, bra melodislingor och en klar stämma.



Den här låten är en av alla favvos. Önskar jag åkte bil snabbt längs med någon landsväg när jag hör den här. Det är något med bilar och Creedence. Ingen nyhet, tror det har konstaterats en miljard gånger de senaste 30-åren. Men det gör inget. Körkort har jag förresten inget heller så får nöja mig med bussen. Nöja sig. Hatar att nöja mig.

Sak samma. Nu kastar jag och John Fogerty oss på buss 801. Tillsammans far vi till slätta för att spela några låtar på ett bröllop. Har ingen aning om hur det där kommer gå. Om man skickas hem i en låda med armarna i kors. Eller om man har tur och finner sin blivande make. Det hade varit något, jag är som sagt öppen för förslag. Så ni som ska besöka den här bröllopsfesten kan ju ta med er en ansökan och lämna till mig innan midnatt.

Synd att inte heller han finns längre.