Henry Halebop på nöjesfältet.

Jag måste väl skriva några ord om Håkan. Det var bra igår, helt alright. Men tyvärr inte så mycket mer, mest beror det på det faktum att konserten igår var näst intill identisk med förra årets lisebergsspelning. Precis likt 2006 avslutade han ensam på gitarren med Vi två 17 år. Precis likt förra året spelade han Det är så jag säger det och vävde in Kärlekens Tunga, något jag förstås anser vara helt okej. Och visst var det fräsigt att han stal introt till American Girl när han spelade Kom igen Lena (med texten Lena i comic sans i bakgrunden...uhh). Fast enligt mtt tycke och smak borde Håkan spelat just American Girl och hoppas Lena. Fast då hade väl tonårningarna blivit besvikna, de har väl ingen koll på Tom Petty antar jag.

Okej och det här med att spela en Almedal låt förstår jag inte. Jag förstår inte detta band/duo (bor man i Gbg är man gärna med i en duo inte band). Inget ont om killarna bakom Almedal, Adam verkar snäll. Han sovit på soffan hemma hos en av mina närmaste vänner under sommaren som just tagit slut. Han skötte sig bra, så sett. Men musiken, texterna. Nej, inget att hetsa upp sig över. Intetsägande.

Men visst, det var väl snällt av Håkan att bjuda dem på sin hit på Liseberg inför 15 000 tonåringar. Tänk vad många fler som kommer bli vän med Almedal på
My Space nu! Det är ju coolt.

Mer då? Jo jag är glad att jag slapp trängas i publiken utan kunde ta plats på en stol i baren där jag fick smutta på min Falcon i lugn och frid. Många av hitsen satt precis där de skulle och jag blev lite vemodigt lycklig av att höra såväl Förhoppningar och Regnbågar som Uppsnärjd i det blå. Dock lös två av Håkans mesta verk med sin frånvaro Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar dig och Försent för Edelweiss. Men en trea av fyra möjliga skulle jag ge honom och bandet om jag var tvungen att ge ett betyg. Tror det är dags att Håkan kommer med några nya hits. Och kanske kanske skulle han överväga att ge sig ut på en 20+ turné.

Förresten såg jag herr och fru Hellström på Liseberg igår (ok fråga inte hur jag kände igen dem, men man kan säga att jag har sett en bild en gång för länge sedan då Håkan blev årets Göteborgare. Då stod hans föräldar bredvid och såg stolta ut). Det kändes fint. Jag gillar föräldrarna också, mamman såg sammambiten ut medans pappan verkade nöjd och glad.

Okej. Kan inte skriva mer om det här nu. Det får vara bra så.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback