What's eating Klara Grape

Att fly från stan några dagar; sova ut. Ägna sig åt litteraturen, lugnet, promenaden och naturen. Häromdagen kände jag att tonen var fel och för att hitta tillbaka till rätt melodi var det enda rätta att lämna stan. Ta tåget söder ut, kliva av på Bjärehalvön och söka reda på ett klart C och kanske ett även ett G.



Dagarna gjorde gott och idag har jag haft ännu en naturromantisk eftermiddag. Hoppade ur bilen (nästan i farten) och gick längs med landsvägen en bit tills jag kom till havet. Då byttes asfalten ut mot gräs och sten. Gärsgårdar och el-staket, enbärsbuskar och kossor på vift. Dagens tur verkade ett tag aldrig ta slut, gick en bra bit bortom stranden. Stannade då och då för att andas, titta och känna dofter. In med frisk havsluft, ut med eländet och den smutsiga bluesen. Några nyponrosor och en och annan kaprifol.



Jag blir alltid lika fascinerad av luktsinnet, har svårt att förstå hur det kan ge så starka bilder. Delar av dagens promenad blev en tur längs med den där gatan eller vägen som så flott kan kallas för ”memory lane”.  Jag såg stigar jag gått på i en annan tid, träd jag klättrat på för alldeles för många år sedan. Tång och saltdoften i hamnen fick mig att tänka på krabbfiske och glassorterna i kiosken som sedan länge försvunnit ur sortimentet.

På vägen till stranden klättrade jag upp på den gamla bunkern. Slog mig ner ett slag och pustade ut. Naturen. Tror det var Y som skrev i ett sms för några år sedan att naturen minsann är balsam för själen. Y kunde lika gärna ha varit Ulf Lundell och själv kände jag mig där jag satt lite som Bodil Malmsten innan hon förlorat sitt Finistere.

Men min Bjärehalvö är inte alls förlorad. Snarare återfunnen.