Tisdag igen.

Veckorna sommaren 2009 har blivit lite som de har blivit. Inte förrens i augusti månad har det gått upp för mig att det handlar om ett mönster. Söndag, måndag och tisdag har gått åt kan man säga, tillbaka till ruta ett. Bort med undantagstillståndet. Tid att vila ut. Tid förresten, den finns inte. Det är synd, förbaskat vad mycket det är som är synd. Inte synd som i att fela utan synd som sorgligt. Saker som inte blev av eller inte fanns tid till. Jag känner sorg när jag funderar över det och tänker; fan va synd.

Helgen vecka 32 slutade i Göta Älv kan man säga. När jag sedan vaknade på söndag morgon stod min goda vän Y redan utanför min port. Jag kände mig som en
uppsvullen Mischa Barton när jag exakt sju minuter efter att hon ringt och väckt mig kastade in väskan i hennes gråa Nissan. Tillsammans tog vi söder ut på första bästa motorväg, nordvästra Skåne en gång till. Peter LeMarc på högsta volym. På vägen ner gav Y mig lugna storys och semesterminnen. Själv berättade jag om urballade 50-årsfester, saker som gått sönder och låtar som borde tagit slut. Vi kom bra överens.



När vi kom fram simmade jag av mig Göta Älv. Det kändes som att stänga en bok man aldrig trodde skulle ta slut. En bok man forsatt bläddra i trots att man läst vartenda ord. Känner jag mig själv rätt finns det en chans att jag läser slutet en gång till, hoppas på ett annat sista kapitel. Så dumt, så typiskt mig. Fler dopp, mer hopp.
Efter badet åt vi fisk och lyssnade vi på Bodil Malmstens sommarprogram (praktiskt med podcasting, fel dag men rätt pratare). Jag tror inte jag kan ge det full pott, men visst gillade jag hennes snack. Jag tycker ju om Bodil, jag tycker om att hon är lite bitter och nämner tiden i var och varannan mening. Jag tycker om hennes låtval och alldagliga men ändå betydelsefulla historier. Det blev en bra stund, fisk och Bodil.

Men hur som helst finns det fortfarande några dagar kvar av augusti månad 2009. Jag har lovat en annan vän att den sista sommarmånaden kommer bjuda på fler storys och undantagstillstånd. I september kan tiden vara en annan. Det vet varken jag eller internet någonting om. Det får vi se då, i september.

Ps. Bäste Peter LeMarc, kan du inte ge dig ut på en liten turné snart igen? Jag och Y vill så gärna se dig live, vi vill höra Evelina, Little Willie John, Ända till september, Så gott å må gott igen och några till. Snälla...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback