Att syresätta sig.




Jag gick hemifrån vid tolv för att leta. Det tog ett tag innan jag fann den. Naturen. Gick ett par gator, sen tog jag vänster. Promenerade över den stora vägen, korsade allén. Och så plötsligt fanns den bara där, som om den alltid legat framför mina fötter. Skogen. Stor och tyst. Kall, fuktig och livs levande.

Efter någon kilometer fick jag äntligen syret jag var på jakt efter. Känslan av att hitta hem, tillbaka till ruta nummer ett. En naturromantisk upplevelse. Jag blev efter en stund tvungen att lägga mig ner för att ta några djupa andetag. Snön under mig smälte sakta av kroppsvärmen. Några av helgens intryck gjorde samma sak.
Det är underligt att vald ensamhet ger ett sådant lugn när den ensamma känslan i ett fullt rum kan ta död på den starkaste.



På vägen hem lovade jag mig själv att det inte ska dröja så till nästa möte med naturen. När man väl har börjat andas gör man bäst i att fortsätta. Det går liksom inte att hålla andan för länge. Då riskerar man en kollaps och i värsta fall döden. Huh.

Så älskade natur! Jag upplever ensamheten i ditt sällskap som alldeles ypperlig. Tiden känns okej och det faktum att ännu ett par år har gått till historien känns hanterbar med din hand på min axel. Jag tror helt enkelt att vi är bra för varandra. Så kan vi bestämma här och nu att vi tar den här striden tillsammans?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback