What's eating Klara Grape

Befinner mig i en stad där ingen stannar, varken tåg eller bilar. Avfarten från E20 kör man lätt förbi, stationen har bara en museijärnväg. Kyrkan var en gång en samlingsplats men gapar nu för tiden tom till och med under midnattsmässan.

Jag går till ICA. Träffar en man på vägen, det är ett av bygdens klassiska original. Det är han som pratar utan punkter och alltid bär hatt. Det är också han som tror att djävulen är ute efter honom.
Han står på andra sidan gatan, lutar sig mot en igenbommad dörr och håller en cigg i ena handen. Askan faller till marken. Två sekunder senare når filtret samma öde. Originalet tittar åt mitt håll, han förstår inte varför jag stirrar på honom. Inte jag heller, det bara är så.
Jag fortsätter titta, originalet sparkar på en snödriva. Tar fram ciggpaketet ur den sportiga vinterjackan. Röda Prince. Han tänder med skakiga fingrar en ny ciggarett. Glömmer av att röka den.

Igen.

Jag nickar förstående, det är lätt att glömma. Det händer alldeles för ofta att man står där med ciggen i handen, resväskan under armen och har ingen som helst aning om vad som ska hända sen. Röka. Åka. Va, nä eller vadå? Innan man vet ordet av har tåget gått. Askan ligger i en hög på marken. Ett tomt filter mellan ett par kalla fingrar. Pressbyrån har stängt. 

Jag är i stan som sover. Känslan av en söndagskväll när man går och lägger sig extra tidigt. Ljuset är släkt, bara adventsstaken lyser i fönstret. Den ger ett så behagligt ljus.

Det snöar på en plats i ett liv.