Visdom.
Det sägs att vishet kommer med åren. Ofta framträder den någon gång i samband med visdomständerna. Jag antar att man inte får, kan eller bör kalla sig vis i för unga år. Det har med tiden att göra. Gammal och vis. När man är ung kan man (om man förtjänar det) få kalla sig klok.
Klok men inte vis.
Mina visdomständer har gnagt i mig ett tag nu. De svider och jag kvider. Munnen känns osympatisk och det går inte längre att förneka. Tänderna tyder på att jag inte längre kan komma undan, min brist på vishet går inte längre att hänvisa till för låg ålder. Nu är jag där, här. Var är jag?
Känns inte helt rätt att kalla mig själv för klok, inte heller vis. Det känns som om jag är i ett ingemansland. Ett mellanläge. Varken vuxen eller ungdom. Ung vuxen låter extremt osexigt. Suck. Trots värkande visdom ser det ut som läget ingenstans är min plats just nu. Det positiva med ingenstans och ingenting är att det lätt kan bli allting. Överallt. Har man inget finns inget att förlora. Alla vägar att gå. I ett ingemansland finns ingen gräns. Ingen rätt väg, inget fel håll.
Detta innebär förstås att min väg till visheten är fri. Fri att välja. Skyldig att gå?
Kommentarer
Trackback