Att vara ärlig.

Klart man vill tala sanning. Jag tycker inte om lögnen, men samtidigt vet jag inte om man alltid kan kalla en lögn för just en lögn. Jag hittar gärna på, skriver om och tar bort. Lägger till och förskönar. Jag berättar ofta, nästan varje dag, mest på internet.

Men saken är den att en historia kan vara sann utan att det som står är just sanning. Ta min blogg till exempel, den är ärlig men inte helt och hållet sann.



Hur som helst bor det en kvinna i mitt hus. Jag har mött henne i trapphuset ett par gånger, vid ett tillfälle sågs vi i tvättstugan. Hon är inte speciellt stor, väger säkert lika mycket som en tolvåring och talar med en röst som skär i trumhinnorna. Hon brukar ha på sig en marinblå kappa och hon doftar Dior Eau Sauvage. Jag vet för jag har varit på Åhlens. Jag har luktat på klassikerna, fått mig en lektion. Tänkt.
Kvinnan i mitt hus luktar Eau Sauvage och jag tycker det luktar skit. Det är för mycket och den nätta tonen av citrus märks inte alls. Det är inte någon frisk doft. Kvinnan i Dior Eau Sauvage luktar tungt. Jag tror hon röker. Jag borde veta men det gör jag inte, röken är väl dold.

Kvinnan i mitt hus verkar av någon anledning att tycka bra om mig. Hon stannar alltid till när vi möts. Tar mig i armen och väntar på att jag ska böja mig ner mot henne. Sen så börjar hon. Kvinnan pratar helst utan punkter. Oändliga meningar. Först ett slag om något obetydligt som veckans reklamblad från Willys. Sen går det av bara farten, en gång fick jag höra om Seth som hon dansade med en sommar. En annan om pappan som gick bort i december och barnen på Bangatan. Flickan som försvann och somrarna i Ystad. Tiden som husa hemma hos en av Manhattans rikaste familjer på 40-talet och brodern som försvann på de sju haven. Sjömanskock på en båt mot Rio. Ingen resa hem.

Ibland undrar jag vad det beror på, varför just jag? Varför vill kvinnan på våning sex alltid prata med just mig om sitt liv. Hon berättar, men har aldrig sagt sitt namn. Jag vet att det börjar på I och efternamnet står förstås på brevlådan. Jag förmår mig inte heller att googla henne. Det känns inte rätt, inte ens eniro. Jag vill nog inte veta hennes förnamn, I räcker gott. I och ett enkelt efternamn, ett svenskt sådant. Svårt att spåra.
Kanske vill hon berätta för mig eftersom hon märker att jag lyssnar. Kanske berättar hon för alla? Jag vet inte, men jag funderar ofta över viljan att berätta. I har den, jag med.

Kanske är det inte ens sant det I berättar för mig i trapphuset.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback