Jag och Sinatra.
Jag och Frank Sinatra har en sak gemensamt och då syftar jag inte bara på en stark kärlek till en viss stad. Jag och den store Sinatra är nämligen födda på samma dag. Frank Sinatra för 94 år sedan i ett kallt NJ och undertecknad 70 år senare i ett kyligt Skåne. Sur men söt, lite som Frank. Otrevlig men vacker. Tur att sådana saker förändras med tiden.
Ännu en tisdag ligger framför mig. Hade tänkt att stiga upp tidigare än tidigt och på så vis förlänga tisdagen något. Det gick inte riktigt vägen. Att ligga raklång ger lätt mersmak. Men så kom Jaz-Z och Alicia Keys och drog av mig täcket. Empire State of Mind.
Det känns ändå bra när man kommer på sig själv med att digga en helt ny låt. En sån melodi som spelas i radio, en sång vars video rullar på MTV. Att dra sig ur sängen till tonerna av Empire State of Mind var ett smart drag. Kaffet kokades lite snabbare och smöret betedde sig som ett smör ska när det breds på mackan. För att inte tala om osten, perfekta skivor.
Ett glas c-vitamin på det sen är undertecknad game. När drar vi till NYC förresten? Väskan är ständigt packad, den står i hallen redo att checkas in. Men bakom väskan står också en liten pojke med skitigt ansikte och glor på mig. Varje gång jag försöker att ta med mig bagaget ut genom dörren ropar han, inte elakt alls. Snarare uppriktigt.
We're not going anywhere, Klara. We're not going anywhere, you know? We're not going anywhere. We're not going anywhere.
Den lilla pojken bakom resväskan har rätt. På många sätt vill jag bara sparka på honom, eller i alla fall trampa honom jävligt hårt på tårna. Men jag förmår mig inte att göra pojken illa. Han har inte gjort något ont, pojken är bara ärlig. Dom säger att man ska uppskatta ärlighet samtidigt finns det få saker som skrämmer så mycket som sanningen.
We're not going anywhere, Klara.
Men jag vill resa, jag vill ta med mig väskan ut genom dörren nu. Omedelbums. Direkt. Pojken tittar oförstående på mig. Jag låter väskan stå kvar, tittar på pojken. Han ler mot mig, ett leende som säger; Men vi har det rätt bra här ändå Klara, eller har vi inte det? Jag nickar mot pojken i de blå byxorna och trasiga gympaskorna. Går ut genom dörren, vrider om låset och ser med glädje fram emot den tisdagen då jag kommer svara pojken:
Well, we can go anywhere if we want.
Ännu en tisdag ligger framför mig. Hade tänkt att stiga upp tidigare än tidigt och på så vis förlänga tisdagen något. Det gick inte riktigt vägen. Att ligga raklång ger lätt mersmak. Men så kom Jaz-Z och Alicia Keys och drog av mig täcket. Empire State of Mind.
Det känns ändå bra när man kommer på sig själv med att digga en helt ny låt. En sån melodi som spelas i radio, en sång vars video rullar på MTV. Att dra sig ur sängen till tonerna av Empire State of Mind var ett smart drag. Kaffet kokades lite snabbare och smöret betedde sig som ett smör ska när det breds på mackan. För att inte tala om osten, perfekta skivor.
Ett glas c-vitamin på det sen är undertecknad game. När drar vi till NYC förresten? Väskan är ständigt packad, den står i hallen redo att checkas in. Men bakom väskan står också en liten pojke med skitigt ansikte och glor på mig. Varje gång jag försöker att ta med mig bagaget ut genom dörren ropar han, inte elakt alls. Snarare uppriktigt.
We're not going anywhere, Klara. We're not going anywhere, you know? We're not going anywhere. We're not going anywhere.
Den lilla pojken bakom resväskan har rätt. På många sätt vill jag bara sparka på honom, eller i alla fall trampa honom jävligt hårt på tårna. Men jag förmår mig inte att göra pojken illa. Han har inte gjort något ont, pojken är bara ärlig. Dom säger att man ska uppskatta ärlighet samtidigt finns det få saker som skrämmer så mycket som sanningen.
We're not going anywhere, Klara.
Men jag vill resa, jag vill ta med mig väskan ut genom dörren nu. Omedelbums. Direkt. Pojken tittar oförstående på mig. Jag låter väskan stå kvar, tittar på pojken. Han ler mot mig, ett leende som säger; Men vi har det rätt bra här ändå Klara, eller har vi inte det? Jag nickar mot pojken i de blå byxorna och trasiga gympaskorna. Går ut genom dörren, vrider om låset och ser med glädje fram emot den tisdagen då jag kommer svara pojken:
Well, we can go anywhere if we want.
Kommentarer
Trackback