What's eating Klara Grape

Min vy. Kanske ser man inte regnet? Jag gör det, utan tvekan. Solklart för att göra ett trist faktum lite skojfriskt. Sitter vid mitt köksbord/skrivbord/avlastningsbord och skriver om fotbollskillarna i Skara och Morrissey. Nej, det handlar inte om Elvis-frisyrer och tattos. Inga påskliljor eller You never walk alone. Den här texten kommer handla om Mc Donalds, död och märket Diesel. Känns som om jag kommer bli nöjd, bra att man kan nöja sig med något. Då och då händer det faktiskt.

Väcktes även denna dagen av bemanningens sms, plus två stycken telefonsamtal. Sen en utskällning om att det var mitt ansvar att hålla mobilen under uppsikt. Halvsovandes drömde jag sedan om hur jag skrev ett mejl till chefen. Vaknade och tänkte; Jag gör det, nu ska jag mejla chefen. Sen somnade jag om, vaknade igen och insåg att det inte skulle tjäna något till. Chefen bryr sig inte om jag kan sova om natten. Hon skiter i min hyra. Hon har sitt, hon är född på 40-talet. Hon har råd med julskinka och koftor från NoaNoa eller kanske Odd Molly när hon vill känna sig ungdomlig. Chefen kommer köpa julklappar till sin 70-talists nyfödda i år. Inga problem. Säkert är chefen lite överviktig, men går ändå till gymmet. Men hon tar inte ut sig, hon går mest för syns skull. För att kunna berätta för väninnorna att hon går på yoga två gånger i veckan och att det är "Såååå skönt, renande och bra träning".

Ojojojoj nu blev jag sådär bitter igen. Förlåt. Bättre att skratta elakt än att vara bitter. Jag får försöka komma ihåg det nästa gång jag retar mig på de som bestämmer i vården. Påminna mig om chefens sidfläsk. Huh, buh. Hemskt. Hennes fula glasögon och otrevliga uppsyn. Hon må ha råd med julklapparna, men jag värnar om miljön. Konsumerar inte mera. Eller något sånt. Jag pausar. Stänger av mobilen, svarar inte när dolt nummer ringer. Vänder Göteborgs stad centrum ryggen. Skriver om Mc Donalds, bergväggar och hastiga slut.

Vi ses på internet.