What's eating Klara Grape

Igår stiftade jag en ny bekantskap. Vi kan kalla honom Bertil eftersom det är ett namn jag tycker bra om. Min nya vän Bertil är konstnär och några år över 80.
Vi sågs runt sju i hans lägenhet, tre rum och kök. Utsikt över Liseberg. Bra utsikt. Mötet började lite stelt, jag tog av ett par mörkblåa stödstrumpor och Bertil verkade något obekväm med situationen. Men det dröjde inte många minuter innan vi båda förstod att vi var av samma skola. När stödstrumporna hängde på stolen passade vårdbiträdet på att fråga om alla tavlorna i lägenheten och snart begrep hon att hon hamnat hemma hos en klassisk konstnär.

Bertil blev förvånad över intresset men hade inget emot att berätta om sin konst. Stora tavlor, olja. Nakna motiv. En och annan flaska vin. Kvinnor. Var det där Paris? Självfallet hade Bertil en relation till Paris. Och vinet.
Eftersom tiden för en gångs skull fanns stannade vårdbiträdet en stund. Slog sig ner i soffan och talade plötsligt med konstnären om vinets inverkan. Dess kraft. Farliga begär, att avstå. Hamna på botten och ta sig upp. Vänner som försvunnit och de få som fanns kvar.

Men man är samma person där inne. Jag är samme man. Den jag ser i spegeln är inte den jag ser när jag målar.

Konstnären visade mig sitt senaste porträtt. En stilig man med rak hållning. Suddig blick. Som det frågvisa vårdbiträde jag är frågade jag om den suddiga blicken. Bertil pekade på vinflaskan. Well, bäst att låta flaskan vara då, svarade jag. Bertil nickade, han lät flaskan vara. Det blev tyst. Men tystnaden kändes okej, inte alls sådär jobbig som den kan vara. Hemma hos fel pensionär. Tigande tystnad. Ångest.

Fint väder.
Har du varit ute idag?
Hur ser det ut i kylskåpet?
Vill du att jag ska bre en macka?
Ost?

Jag och Bertil skippade snacket. Vi hade blivit vänner.

Igår såg det ut såhär på Järntorget. Jag tror klockan var strax efter ett. Det är inte ofta man har solen i ögonen, då och då värmer den i ryggen. Oftast lyser den med sin frånvaro.

Solen lyser med sin frånvaro.

Idag ser jag mest frost på gården. Frost på asfalt. Jag saknar natur, löv och träd. Gräs, stenar. Träd gräs och stenar.

Olika saker kan få dig att minnas en sommar. Själv gick jag rakt in i väggen nyss, blodet sprutade åt alla håll och plötsligt förflyttades min lägenhet till juni månad. Haltade in i badrummet och plockade ut plåstertejpen ur badrumsskåpet. Tejpade ihop tårna och kände mig som MacGyver. Samma MacGyver som besökte mig i somras. Samma snubbe som tejpade ihop min hand en svettig dag i juni satt nu i min soffa och tejpade ihop tår.

Nostalgitripp.

Någon har krossat min hållplats. Jag ser det som ett tecken. Ännu en plats ligger i spillror på marken. Inget vindskydd. Men inom en snar framtid är hållplatsen städad och tillbaka i sitt ursprungliga skick. Nytt glas. Orepigt. Tills dess är det bara att stå ut.

Igår lade jag märke till att det finns små små pyttesmå soldater som håller ställningarna i Johanneberg. Detta är en av dem. Jag kallar honom Cliff.

Har åkt buss och läst gatunamnen högt för mig själv. Alla kändes nya och själlösa. Ingen historia, ingen mening. Bara namn för saken skull. Alla gator måste heta något, ett snabbt dop.
Klev av bussen en bit utanför stan och hittade ett varuhus för hemmafixaren. Kände mig genast hemma och när jag såg Skaraprofilen i papp i entrén var saken biff. Steg på bussen igen 30 min senare. Då med en stycken ljusslinga, några spikar och en rutig flanellskjorta i svart. Ville helst köpt med mig en glesbygdskavaj, men där fanns ingen i rätt storlek. Så den kavajen får vänta tills nästa lön.



Oj, ännu en gång blir Klara Grapes blogg inte den där filosofiska bloggen. Än en gång förvandlades sidan till stylebyklara.se. Men det är okej, jag står för det. Jag gillar glesbygdskavajen. En dag blir den min. En dag!

En timma extra. Jag märker ingenting. Känner inte alls av att just den här söndagen är lite längre än en vanlig söndag. Det känns orättvist.

Men sak samma. Idag har jag köpt en bricka med ett Las Vegas print. Betalade fem kronor och tänkte högt för mig själv när jag köpte den att det som händer i fräckestan stannar i Vegas. Nu väntar en middag med stans skönaste kvinnor, temat är ryskt och jag tänker tsar. Plockar nog fram den långa mörka spetsklänningen dagen till ära. Flott ska det vara!

Har inte mer att berätta. Inte på internet i alla fall. Ring om du har vill höra riktiga rövarhistorier.

Vaknade för en kvart sedan av att någon sjöng i rummet, riktigt ylade om en Evelina. Jag förstod först ingenting, sedan gick det upp för mig att jag gick till sängs med Peter LeMarc igår och att jag vaknat med samma kille. Puh, tur att han inte hade bytts ut under natten. Vakna med John Mellencamp eller Ulf Lundell känns inte sådär jättelockande. Nu sjunger Peter om att han är så glad och lycklig. Jag gillar honom bäst när klarat sig ur det där. Nu vill Peter ha mig för alltid. Nu sjunger han nu eller aldrig, sen att han har letat och sökt efter någon som jag och så ett na na na.



Peter LeMarc gör mig glad. Bra att gå och lägga sig med. Kul att vakna tillsammans med. Nu vill jag gå ut. Tackar Peter för den här gången. Vi ses sen. Jag kommer om några timmar. Undra inte, oroa dig inte. Jag kommer hålla mig i kvarteret och i morgon söndag får vi en timma extra. Jag lovar att ge dig fullständig uppmärksamhet då.

Lider inte längre, eller jag lider jämt. Men sak samma. Det är fredag, då firar svensken. Helst med tacomiddag och starksprit. Kanske en Pripps blå, singstar och discodans. Men eftersom mitt efternamn är Grape blir det något annat. Exakt vad vet jag inte än. Borde reparera min skivväska, men har ingen lust att sitta still. Så tror bestämt att inleder kvällen med några youtube-favoriter. Typ det här!



Glömmer det och hittar tillbaka med några veckors mellanrum. Det är något speciellt med stranden där man aldrig blir gammal. Jag kan tänka mig att ta bilen dit ikväll. Inga problem. Har du ett körkort och en bil kan jag visa vägen. Tror jag kan den nu, är inte helt säker. Men har rekat kartan sedan i september så det ser ljust ut.

Nu ska jag putsa mina Dr Martens kängor. Vi hörs på lördag.

Sitter på SJs långsammaste tåg till Stockholm, det blev billigast så. Således förstår ni säkert att jag skrev orden på tåget, klistrade in dem på internet väl framme i storstan. Ambitiöst? Nja, jag skulle mer säga att det handlar om lusten att skriva något för någon annan än mig själv. Typ 35 st. Familjen plus de närmast sörjande. Hej förresten! Hur mår ni? Jag mår bra. Dricker svart kaffe och äter medhavda svettiga mackor (älskar svettiga smörgåsar, osten i kombination med det varma smöret och någon grönsak som segat till sig är svårslagen). Vi passerade just Köping och solen är på väg ner. Den svenska hösten visar sin vackraste sida. Jag njuter av att sitta i värmen, med kaffet, rock n rollen i lurarna och den svettiga ostmackan. Livet.

Det är något rogivande med att vara den som sitter på tåget eller bilen som far iväg. För att inte tala om planet, men den där längre resan händer sällan. Ni som känner mig vet att jag ofta talar om resor som måste göras. Sådana som tyvärr aldrig blir av. Men en planerad färd är också en resa, tror jag i alla fall. Även fast man bara tänker sig ett mål så finns det. På något sätt, någonstans. Just den här turen har ett lättsamt mål. Tre dagar, två dj-tillfällen, en bar. Det är alltid enklare att dja i andra städer än Göteborg. På bortaplan är det bara att spela sina favvos sen är man game. Ingen vet hur det brukar låta och därför kan man vara precis sådär förutsägbar som man arbetar på att inte vara tillvardags.



Där tog kaffet slut. Synd, det både var och gjorde gott. Om man skulle ta och fylla på koppen? Eller bara inse det faktum att kaffet är slut för den här resan. Tjaaa, jag är dålig på att acceptera slut. Som sommaren. Tills förra helgen trodde jag att den fortfarande gick att finna på vissa ställen i stan. Ni hör hur det låter, dumt. Bara dumt. Förresten så har mina finaste minnen från sommaren som numera är historia med resor att göra. Genom Sverige. Från söder till norr och hem igen. Det gick inte så värst snabbt, även fast jag är ett stort fan av just det snabba inser jag här i skrivande stund att den snabba vägen inte alltid är den bästa. Kanske att jag just gav mig själv livsrådet jag söker; SNABBT ÄR INTE ALLTID BÄST.

Tål att tänkas på. Snabbt är inte alltid bäst. Långkok? Segt internet? Baka sitt eget bröd? Läsa boken istället för att se filmen? Gå istället för att ta spårvagnen? Spara istället för att spendera? Lyssna på hela skivan istället för att snabbspola vissa spår? Att inte få det man vill ha direkt är något gott?

Jag ska tänka på saken.

Nu Västerås. Vi hörs i morgon, kanske berättar jag hur första kvällen på baren blev. Ny Klubb Stockholm, så stort det blev. Och bra? Ja.

Att tänka om och tänka rätt låter lätt. Men alla vet att det är så svårt. Oftast vet människan om vad som är rätt men väljer fel väg.  Jag vet inte vad det beror på, naivitet? Önskan? Well, en sak som kan hjälpa den som tänkt fel är en bra vän som bjuder på en sån här.

Det blev riktigt bra igår, farsan övertygade som dj och fick till och med motta ett gäng komplimanger. Stolt! Dock kunde han skippat de där läsglasögonen från Jula. Men antar att man som riktig gubbe måste ha sina accessoarer. Annars kan det vara svårt att klara av en kväll som disc jocke. Även jag har mina gubb-accessoarer. Som tejp.

Sen finns det en grej jag är trött på. Klagomål. Visst, klart man kan önska låtar. Visst, har jag melodin och tycker att den passar in spelar jag den mer än gärna. Men det där med att stega fram och försöka undervisa den som lirar plattor är så förbaskat tröttsamt. Skit i och dansa om du inte gillar musiken. Stå i ett hörn, drick din öl. Klaga inför dina vänner, säg; Kass dj. Fan hur kan hon spela sån här musik!? Vi drar till ett annat ställe där det är en annan dj för det här suger. Komersiell skit. Det är helt okej, alla kan inte tycka om allt. Men att gå fram och spänna ögonen i den som väljer musiken för att sedan förklara att det den spelar suger är så tröttsamt. Och ännu mer tröttsamt är det faktum att saker och ting sett annorlunda ut om jag hade varit en dude. Gör man samma sak mot en snubbe riskerar man spö. En tjej, well henne kan man ju lära ett å annat. Hon har ändå ingen koll.

Suck. Själv ser jag ingen skillnad, jag tycker det handlar om människor.

Jag tänker inte ge mig in i någon feminist-debatt, jag ville bara säga mitt. Kräva lite respekt. Men när en manlig kreddig musiker en bra bit över 50 år kliver fram och ber en spela lite midre komersiell musik och mer "Pustervik" blir jag störd. Minns inte exakt vad jag svarade honom, men jag önksar att jag hade ursäktat mig och förklarat för mannen ifråga att jag helt glömt tid och rum. Att jag helt missat att musiken jag spelade faktiskt var listmusik när han började hänga på krogen. Att jag helt hade glömt, tiden. Eller nåt. Suck. Förresten kommer jag att fortsätta spela komersiell rock n roll. Jag gillar det. Sådeså kreddig musiker 50 plus.

Äter lite sallad och dricker diet coke. Känner mig amerikansk på ett bra sätt. Kepsen är på, Yankees logga i vitt. USA när ses vi igen? Åh det här distansförhållandet håller på att ta knäcken på mig. Avstånd kan bräcka den bäste. Det är lätt att hamna i fällan när man har sitt hjärta på annan plats. Vissa blir sorgsna, en del tappar föståndet. Jag småäter sallad.

Bästa Anna Skipper är det okej? Får man det? Om jag röker också kanske man kan kalla mig modell. Eller ja, man kan kalla det modell-beteende. Skojigt? Nja, sallad är gott. Cola är sött. Något sött och något gott låter bra. Äter nog upp hela salladshuvudet.

Klassisk torsdag igår, varken mer eller mindre. Men jag fick helt klart mersmak på lilla baren. Erik har äntligen hört min bön om att få ta hand om baren och inte barnen på stora dansgolvet. Skönt att någon hört min bön, tyvärr verkar inte Gud ha gjort detta. Igår gav han mig fingret. Skulle en snabbis ner i källaren för att hämta en varm jacka (hösten har anländt till Gbg). Klev ut genom dörren, stängde. Tittade på nycklarna jag hade i handen. Räknade till tre, skulle bli fyra. Tittade en extra gång. En, två, tre. Men? Fjärde nyckeln och nyckeln till min port var kvar inne i lägenheten.



En granne hjälpte mig att ringa fastighetskontor och hyresvärdar. Inga huvudnycklar är detsamma som låssmed. Sånt är inte gratis. 1300 kr, kontant på plats. Hej då flygbiljett till Amerika som jag hade lagt undan till! Hej då, vi kanske ses när jag sålt min själ ännu en gång.
Låssmeden var klar på fem minuter. Han meckade upp låset med hjälp av diverse metallkrokar han petade in genom brevlådan. Jag försökte socialisera under tiden och frågade om utbildning för att fixa det där jobbet. Låssmeden svarade att han gjort några år på Kumla sen fem på Hall. Jag skrattade.

Suck.

Men som min goda vän Japan brukar säga; Pengar har aldrig varit ett problem eftersom det alltid är det. Inget sött till kaffet idag då. Hemmabryggt och svart som natten. Finanskris på Djurgårdsgatan.

På väg hem till goa Göteborg. Tänker på att jag aldrig har varit i Feskekörka och lyssnar på Wilco. Alla säger att det är ett grymt band och för några sekunder sedan blev jag upp-chattad av en bekant på Facebook som förklarade för mig att Wilcos gig på Way Out West var legendariskt. Jag var inte där. Kanske för att jag inte kan något om band som har sin tid nu. Kanske för att mina jeans inte är tillräckligt balla. Jag vet inte.

Men en sak är jag helt säker på och det är att i kväll kommer Jazzhuset att dansa till gammal musik. Tyvärr bästa pop-kids är det Dj Gubb Grape som leker disck jocke på Svanen ikväll. Och ni som stött på mina låtval innan vet att jag är bättre på Bob Seeger och Bananarama. Alltså kommer både MGMT och Markus Krunegård att få vila ikväll.



Du kommer väl? Klockan 22-03, Erik Dahlbergsgatan mitt i Vasastan. Goa Göteborg. Vill du hellre visa mig till Feskekörkan i  morgon efter lunch är det också okej!

Är i fräckestan. Det känns fräckt. Försöker ta seden dit jag har kommit, det vill säga ägnar mig åt fräcka saker. Som att åka snabb bil och dricka starkt kaffe. Hittills har det varit gött och stan har gjort ett gott intryck på mig. Mitt resesällskap sa igår att man borde resa till Stockholm oftare; Det ligger ju bara en taxiresa bort.

Bra tänkt.

Jag tänker att omväxling förnöjer och byter jackan mot kappan.