Tack youtube för att du ger mig som är född på 80-talet en chans att resa i tiden.

Vissa dagar känner man nu får det vara. Sak samma, nu ger jag upp. Eller jag ba orkante! Idag är en sådan dag, tur och otur att vi lever 2009 så möjligheten att försvinna ut på internet finns. Fast nu när jag tänker efter hade jag hellre rest tillbaka i tiden, kanske hit. Eller dit. Eller vidare. Som vanligt, helst till tiden då musiken svängde och jeansen var tajta och helt utan spandex eller lycra. Levis var fräckt och ingen hade någonsin hört ordet modeblogg eller MySpace.

Men nu går det ju inte att åka till en tid som inte längre finns. Åter igen har vi ju bara nu. Egentligen handlar det endast om minuter. En timma framåt kanske inte blir, mycket kan hända. Tåg kan köra över en eller blixtar skära kroppen mitt i tu. Fast chansen kanske inte är den största? Jag vet inte. Det är mycket jag inte vet, även fast det händer att jag tror mig veta precis allt. Som hur man skriver en text, vad andra människor tänker och tycker. Varför mobilen är tyst, pengarna slut och byxorna tajtare än förra veckan. Vissa stunder inbillar jag mig också ha koll på varför solen skiner, jorden snurrar, varför ekvationerna alltid är svåra och skolan ett måste aldrig en fröjd. Tur att det går över, tur att man inser att man inte vet allt, inte kan göra och helst inte vill.

I väntan på att minuterna ska ticka iväg, tiden rinna ur mina händer (eller i alla fall bli nästa dag) fortsätter jag ägna mig åt den tid som flytt på 2009 års moderna nätverk.

Den här är inte heller dum. Tack youtube!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback