What's eating Klara Grape

Inbillar mig att det händer saker, att jag får någonting gjort. Att få saker gjorda förresten. Vem har bestämt vad som är bra att fixa till och ordna upp. Det finns så många regler. Alldeles för många av dem är tröttsamma. Som tiden, att man ska stiga upp när klockan står på en viss siffra. Har den passerat tolv är det mindre ok. Dåligt till och med.

Tiden.

Tick tick, klockan är borta igen. Tar det som ett tecken på att jag inte kan hålla koll på tiden och det stör mig faktiskt inte så värst mycket den här gången. Armbandsuret brukar hitta hem igen. Kanske gillar min svarta klocka att få lite lugn och ro ibland. Vila från sin ägare. Andas ut. Djupa andetag. Tiden kommer tillbaka, när visarna står på rätt siffror. När det passar sig.

Tills dess försöker jag spela enligt reglerna. Typ. Fuskar bara när ingen ser. Går ett extra varv runt spelplanen, stjäl pengar ur banken. Bygger ett hotell på Karlaplan. Det är ok. Bara man gör det med stil och finess. Om man sedan kan motivera sitt fuskande kanske det till och med är bra.

Känner mig sentimental. Saknar min gamla port även fast en flytt kändes nödvändig. Men jag avskyr att flytta, på internet och IRL. Det är inte så lätt att hitta i nya kvarter. Nya ställen att bli stammis på.

Det tar tid.

Blogg.se jag kommer nog hänga kvar ett tag till. Lite grann. Jag tycker om dig, kanske inte har sagt det så tydligt innan. Eller förlåt, skrivit. Men du är en god kamrat. Jag kommer inte lämna dig helt.

God morgon kära internet! I staden där jag bor står trafiken stilla, det har snöat. Här som i resten av Sverige. De flesta jag känner säger ändå att de gillar snön. Bättre än det gråa regnet, jag är beredd att hålla med. Mitt revben håller ju på att läka och smartare dagar har jag klätt mig såpass bra att jag slipper frysa.



Så nu ärade cyberspace ska jag klä mig i en varm skjorta, typ en i flanell. Sedan ska jag möta upp en kamrat. Vi ska summera veckan, såsom man gör på den sjunde dagen. Utvärdera. Komma fram till vad som var bra respektive dåligt. Dricka kaffe, äta små kakor och kanske laga en bit mat. Kött, potatis och brun sås. Sånt som man äter på söndagar. Besöket i kyrkan tror jag dock att vi hoppar över. Syndernas förlåtelse får vänta. För en kropp helt utan synd, är inte alls ett sådant fynd. Svart samvete fyller också en funktion, mörkt sinne handlar inte bara om en negation.

Så ja, nu drar vi igång den här helgen. Börjar med att lira cd tillsammans med mina favoritkollegor i djbåset. Klubb Mersmak har hand om förfesten till Nöjesguidens klassiska partajj på Trädgårn. Pre-partyt kommer att äga rum på Parken mellan 18.30 till 21.30. Lovar spela låtar med mycket bas och fräck sång.

Gör gött.

Sedan drar kalaset vidare. Frasse har lovat att det kommer bli så skoj att den extra skojiga veckan nummer sex nästan kommer att kännas medioker. Well säger jag, detta ska bli spännande. Tar på mig franskavajen så kör vi sen.

Men med tiden har jag insett att det inte är riktigt så enkelt. Det finns inte ett enda problem som går att beskriva med ett ord. Det finns aldrig en lösning, aldrig ett rätt svar.
Nej det var inte jag som sa det först, det var H. En i raden kloka vänner som ringde mig med jämna mellanrum. Nu ringer han inte längre.



H var en klassisk klippa, stod lika stadigt på jorden som (hmm låt mig tänka efter...hus rasar ju, träd faller...) ett berg. Ett stort vänligt berg. Ett berg med höga träd, lövskog förstås, stora sagolika ekar. Jag har känt H nästan hela livet, vi träffades första gången när jag var tio och han tolv. Bakom Odal i Skara, vid en gammal järnvägsräls.
H var den första som sa till mig att det är ok att inte gilla läget. Man måste inte, det finns inget krav. Känner du för rörelse, är du rastlös, kan du inte sitta still. Så måste du inte, du behöver inte gilla läget och stå stilla. Önskar du en rörelse, då gör du bäst i att gå.

- Men visst Klara, jag vet att du helst av allt reser långt men en kort vända är också bra. Inte fullt lika effektivt som flygplan. Men små rörelser är också steg.

Suck, jag saknar och tycker så mycket om dig H. Det är synd att du inte finns längre. Tänker ofta på dig, järnvägsrälsen och promenaderna fram och tillbaka. Sommaren 2005 och alla de där kvällarna. Nytt vin, gammal soul. Dina blödiga dikter och J´s kärleksförklaring till Dylan.

The Baseballs är ett väldigt tveksamt band, klapp klapp. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker att detta svänger, klapp klapp. Rätt löjlig låt och extra töntig video, klapp klapp. Men nog vill man ta ett danssteg eller två ändå, klapp klapp.

Idag har jag haft handledarträff. Gillar min nuvarande handledare, han kan detta med att skriva reportage och har en stark politisk ställning vilken jag respekterar. I någon mening råkade han få ur sig att det kanske borde finnas en obs-klass på JMG. Någon form av särskola för journaliststudenter, extrahjälp. Janne Josefsson gick nog i obs-klassen utbrister min handledare plötsligt!
Well magistern, jag vet att jag också hade varit en av eleverna i det klassfotot om vi hade haft en skolkatalog på JMG. Jag går redan i obs-klassen. Är en av de stökigaste men också kanske en av de härligaste eleverna. Studenten som alltid kommer försent men som oftast också bjuder på den mest underhållande anledningen till den sena ankomsten. En av speciallärarna sa faktiskt häromdagen att det nog skulle gå rätt bra för mig ändå. Framtiden såg ljus ut även om resan skulle ta tid.

Är i skrivande stunt mitt inne i en av vägens alla rondeller. Hur man gör för att hitta ut har jag inte lärt mig än. Detta med matte, X + Y = vadå? Ska jag svänga höger eller borde jag ta av åt vänster? Specialläraren, du får nog visa ekvationen på tavlan en gång till. Jag har inte fattat hur jag ska gå tillväga än. Men jag lovar att den dagen jag förstår, när jag har fattat. Då kan du vänta dig den snabbaste färden söder ut. Mot solen. Den bästa storyn, sagan med mest poäng och historien du ösnkar aldrig tog slut.

Grubblar på förhållandevis meningslösa saker är något jag gör ganska ofta. Min senaste idé är att det hade varit rätt så bra om jag och Daniel Gilbert hade gått och gift oss. Då hade jag fått namnet Klara Gilbert Grape. Sjukt bra.



Men ett giftemål kanske kan vara lite svårt att få till. Men funderar i alla fall på att höra av mig till Daniel och reka lite om vi inte i alla fall kunde göra någon form av sammarbete. Vi hade kunnat styra upp en klubbkväll. Förslagsvis en vardag på Pusterviksbaren. Han hade kunnat spela några låtar och jag hade förstås tagit hand om skivspelarna. Aftonen hade självfallet kallats för Gilbert Grape och temat hade varit Were not going anywhere.

Då önskar jag att den rösten lät som John Fogertys. Som att stå på tåspetsarna, sjunga från botten. Upp till toppen. Det liksom drar i själen på mig när jag hör Comin´ down the road. Det är något positivt med samtidigt ursinnigt över melodin. Ner för gatan, över berget. Galna gitarrer. Ingen idé att känna sig blå. Solen på väg upp, även denna dagen måste jag gå.



Detta får ta och bli mitt ledmotiv idag. Så nu rullar vi. Över Masthuggsberget, ner för Prinsgatan i en stulen bil. Ännu en dag, hoppas på en andra sång. Ber Gud att höra min bön, bara en sista gång. Upp för Linnegatan, förbi snubben utan mod. Jag vet, även den snubben är innerst inne god. Tisdag i februari, lämnade hemma alla toner i moll. Idag bästa internet kör jag enbart på rock n roll.

Det är sportlov för eleverna. Skolbarnen. Jag funderar på om jag borde anamma sporten jag med. Ägna lediga timmar åt att googla Zlatan och kolla tabeller. Intressera mig för OS, tycka till om landslaget i hockey. Förstå vänner som tycker att det är fett att se blåvitts träningsmatcher i snö och kyla.

Eller så skippar jag sporten.

Spriten räddade mig från sporten. Musiken från tragiken. Nej förlåt, det var ju färdigskojat. Den här veckan gör vi något annat. Kanske borde temat bytas till ploj? Skolan känns som ett skämt, här har inget hänt. Eleverna värmer sina matlådor, jag tittar på. Har ingen låda med mat, äta gör man inte ur en plastkartong. Gillar inte mat som känns osympatisk. Det gör den i kombination med plast.

Säger hej och tack till korridorerna nu. Packar ner datorn i väskan och iklär mig åter igen rollen som den barmhärtiga samariten. Vi har inte setts på ett tag nu, men antar att vi har en del att prata om. Jag ska berätta allt tror jag, inte bara mycket utan faktiskt allt. Hoppas samartien har en och annan lösning att bjuda på. Goda ord om livets måsten, dilemman och frågetecken.

I Fräckestan finns det fräckisar. Här i Käckestan har vi käckisar. Ds.

Ställde klockan på 02.50. Vaknade och önskade att jag hade ett vanlig liv. Släpade mig upp, ut i kylan. Målet, Casino Cosmopol. Sista besöket. Säkert för alltid. Att hänga på kasinot klockan fyra på natten en söndag var jämförbart med åtta en onsdagskväll. Inget där inne påminde om att tiden var rätt för sömn inte roulette. Dovt ljus. Surrande ljud och blinkande maskiner. Löften om visten och uppmaningar om att spela lagom.
Jag talade lite med en man i rökrummet. Frågade om han hade en bra kväll. Nej svarade han direkt. Mannen ville prata. Vi språkade i ett par minuter och han hann förklara att han helst inte ville komma hit. Mannen sa till mig att man förlorar.

- Du kan aldrig vinna tillbaka något även fast du inbillar dig det. Börja aldrig spela, kom inte hit igen. Jag vill helst av allt inte vara här. Det är inte kul.



Mannen såg uppriktig ut och jag funderade över om han inte var saknad av någon just då. Klockan 04.10 en måndagsmorgon.
På vägen hem tänkte jag på detta med att vinna tillbaka. Pengar vinner man antagligen aldrig igen. Brända stålar kommer inte tillbaka. Aska i plånboken. Tur att livet är annorlunda. Som hoppet, du kan alltid vinna tillbaka ett förlorat hopp. Bärga ett sjunket skepp.

Svängde förbi Kino för att säga hej till en bartender, en barista och en favorit i köket. Kino välkomnade som vanligt med öppna armar och gjorde den hungriga mätt. När sista tuggan var tagen gjorde Kino klart för mig att nu var det faktiskt färdigskojat. I alla fall för den här veckan.
Jag höll med och la märke till att vi bokstavligt talat hade det alldeles jätteskoj igår. Allihop. Men som sagt, nu är det färdigskojat. Slut på sommarlovet. Dags att arbeta på betygen, ta med ett äpple till magistern. Räcka upp handen.

Vecka nummer sex blev en så kallad sommarvecka. Nätterna påminde lite om sommaren med Göran. På ett bra sätt. Jag är nöjd, det var kul. Vi hade roligt. Men vecka nummer sju kommer med tanke på sommarförströelsen att handla om en hösttermin. Dom kallar det ordning och reda. Gör om gör rätt.

Suck pust. Doktorn sa att ett brustet revben kan göra ont i upp till sex veckor. Jag går nu in på vecka nummer tre. Man vet att man lever. I allra högsta grad.



Men hur som helst, gårdagen på Kino blev också bra. Kanske legendarisk. 90-talet dök upp men jämna mellanrum och soullåtarna höll bluesen och eländet på replängds avstånd. När baren stängde kom två bröder och en pianist. Bröderna dansade vals och bråkade lite om vem som skulle föra. Pianisten spelade Thunder Road och jag gillade filmen. I baren satt en bartender och en kock. Jag bjöd på chips och sjöng med i historien om Alice. Sen tackade jag för mig, tog den tunga skivväskan i handen. Tittade mig om, kunde någon hjälpa mig att bära kanske?

Ja, jag fick bärhjälp. Någon erbjöd sig att släpa den silvriga väskan. Tur. Extra tur.

Mina lördagar i djbåset på Kino brukar generera i hybris. Ibland är det just vad man behöver, eller oftast är det så. Ikväll ser temat ut att bli lite granna 90-tal. Jag får nog tacka min vän I för inspirationen. Tydligen tänkte I på Gry Forsell hela fredagen, extra bra tänker jag! Ikväll kommer jag bjuda Kinos bar på lite glada glimtar från 90-talet. Sånt jag minns, sådant som känns.



I en snabb klänning eller kanske en sportig topp kommer jag frossa i låtar som I´ll be missing you och Ghetto Superstar. Jag hoppas innerligt att vi ses där, det kommer bli bra. Bestämde det nyss, gjorde ett val. Tog en väg. Den rätta.

Även den sämsta dagen är en dag av törst. Och väljer man att släcka törsten med rätt dryck kan smärtan lindras något. Det ska gå, det går. Om man vill. Det gäller som vanligt att välja rätt väg.
Jag är nöjd med den inställda dagens slut. Tackar min vän I för 90-talstemat. Hon var i sitt esse och talade om fotboll, små små väskor och dryck med namn som sex on the beach.



Att vilja och att välja. Eller som I brukar säga " Kan man så bör man ".

Precis som ett missat plan också är ett flyg. Liksom ett missat tåg också innebär en resa. Det finns mycket som går att ställa in och lika många saker som går att missa. Jag valde sent igår att ställa in den här dagen. Bespara både mig och min omgivning något som inte skulle bli så bra.
För att sjunga med inflamerade stämband är ingen god idé. Då är det helt klart bättre om man väljer att ställa in showen. Stanna hemma, vila upp sig. För att sedan kunna gå upp på scenen och leverera.

Att förkorta ord i vardagligt tal kan vara mycket skojigare än att göra det i text. Som i sms eller facebook-chatt. Jag gillar till exempel inte när folk skriver brb, u2, lol eller kanske btw. Tycker det ser trist ut och inte alls speciellt spännande. Denna typ av förkortningar uppviglar inte mig till vidare konversation. Jag tappar intresset, säger tack och hej istället för be right back.

Men detta med att förkorta talspråket kan vara rätt så spännande. Har en bekant som (vet inte om han ligger bakom uttrycket, men jag tror det) snackar om extra bra, förkortas EB. Ligger extremt bra i munnen. Själv tog jag och en annan bekant detta med extra något längre över en alkoholfri öl igår. Man kan exempelvis hänga i en bar med en EBB (extra bra bartender) eller äta en måltid som är EP (extra perfekt). En och annan morgonkvist kanske man känner sig ED (extra dålig). Bättre känns det helt klart när killen framför dig i bankomatkön är ES (extra snygg).

Well, oviktigt kanske. Men det oviktiga är också viktigt i livet EV om man säger.

Tittar på en trailer till frukost. Jag vill se hela filmen någon dag, gärna snart. Brorsan har sett den och gav sitt godkännande och eftersom jag allt som oftast litar på hans smak och omdöme tror jag att storyn kommer falla mig i smaken. Gillar redan trailern, har sett den ett par gånger. Det är något med ljuset och miljöerna. Dovt men ändå ljust, som melodin.

Passar min tisdag. Den känns dov men ljus och har en huvudfråga: Vart kommer alla sångerna ifrån?

Har träffat doktorn. Det började med att doktorn knackade lite på mig. Jag kved och skrek AJ. Blev likblek och fick tunnelseende. Doktorn försökte vara snäll och klappade på mig. Bad mig att betala hundra kronor och sedan skrev han ut två sorters piller.

Doktorn sa att ett knäckt revben fungerar ungefär på samma sätt som ett brustet hjärta. Det läker av sig själv, men det tar tid. Det går inte att gipsa. Istället får man härda ut. Ta en dag i sänder. Djupa andetag och kanske en tablett eller två så man kan sova gott om natten.

Ja du doktorn, det är ändå allt bra tur att man har ett så fint läkkött och ett förhållandevis gott humör. Och en sak har man i alla fall lärt sig av den här vintern, att man gör bäst i att akta sig för såväl hala gator som hala typer.

Rör man sig går tiden snabbt. Sitter man stilla eller står på en och samma punkt kan en sekund liknas vid en evighet. Jag står sällan still, är jag hemma brukar jag gå runt. Från köket till badrummet, via mitt andra rum. Jag talar gärna med rummet. Hade ett snack med en vän om detta under gårdagen. Att tala för sig själv. Mysa med sina växter eller kanske välja att stirra in i spegeln ett slag för att sedan be sig själv om ett visdomsord.

Jag brukar aldrig titta mig själv i ögonen när vi snackar. Istället väljer jag rummet. Väggar och tak. Hörrududu väggen, vad ska jag göra med detta. Hur bör jag tänka nu, om och rätt? Suck, pust, aj. Mitt rum tycker sällan synd om mig, jag tror det är gott. En ömkande vägg är nog ingen bra vägg. Min lägenhet är hård men rättvis.



Ps. filmfestivalsavslutningsfesten på Storan blev legendarisk. Folk drack rött som det inte fanns någon morgondag och jag och mina klubbkollegor lyckades att rädda stämningen som Göteborgs Indiekör körde i bott runt tolvsnåret. Indie plus kör plus natt plus fest är ingen bra kombination nämligen. Gillar förresten aldrig detta med indiekör. Tror till och med att jag tycker illa om det, extremt illa. Obehagligt.

Såhär ser det ut på Styrbord i början av kvällen. När djsen och arrangörerna går runt runt och oroar sig. Kommer det komma någon? Eller blir det bara vi och discokulan? Klassisk klubbnoja. Ungefär vid halv ett brukar det vända. Då snackar man om sånt som kö och att gästlistan är full.

Sänk volymen hörru. Mera bas. Bra mix. Sjukt härlig låt. Spela den där också! Javisst.

Gårdagen blev bra den också. Spelade dunkdunk-musik som jag gillar och dansade i otakt. Fick ont när jag gjorde mina klassiska glädjeskutt men brydde mig inte speciellt mycket om det. Musik och öl är bra mot smärta. Idag kör jag och mitt dj-alterego vidare på samma tema och kastar oss på en spårvagn mot Storan. Det blir filmfestivalsfest. Slutfesten. Jag har inte sett en enda film och känner ingen stor sorg över det. Mer glädje över att filmfolket försvinner och att Kino blir som vanligt igen.

Hej då.

Det kan vara en bra beskrivning av undertecknad? Eller så stämmer det inte alls. Men klubb är något jag pysslar med förhållandevis ofta och en säl har man ju känt sig som. Kanske att det är den klubbade sälen som kommer vakna i morgon runt lunch och fråga sig själv om det var såhär det skulle bli?

I afton dans, javisst. Tillbaka på Styrbord Babord.  Denna kväll med det klassiska temat SEX. Alla har vi olika relationer till siffran. När det gäller musik och sex tänker jag direkt på Prince.



Det blir nog bra tillslut. Säkert redan innan 02.00. Men vet inte om Dj Klara (inte heller Fräck Fräcksson) har coolheten som krävs för att klä sig lika hett som The Artist. Det får bli något snällare, kanske lite sport. Stylebyklara.se säger att sport blir bra.

Vi kanske ses där sen!

Ändå rätt bra jobbat. Låten är ju rätt så blue men med lite humor kan man göra den blåa röd. Det går, om man vill.

Mestadels för livet, mindre i skolan. Igår lärde jag mig flera saker. Dels att man lätt blir filosofisk i ett restaurangkök, ser saker tydligare och anser sig ha rätt bra koll. Jag och kocken tog nog i hand på åtminstone tre sanningar. Sen tackade jag för mig och begav mig vidare. Nästa stopp var Casino Cosmopol, där lärde jag mig att doften av pengar inte är härlig, ingenstans. Kände mig illamående av den fräna lukten i lokalen. Ville bara hem och ut därifrån. Hittade ett kontoutdrag på toaletten; uttaget var på 5 000 kronor och kontot stod på plus 602 000 kronor. På mitt står det numera 20.02 kr.

Gårdagens sista visdomen fick jag i Linnéstan. Några vänner och en stunds tystnad. Som det tjatiga person jag är förstod jag att det ibland går att säga lika mycket genom att hålla mun. Man behöver inte alltid prata för att säga saker. Tystnaden i kontrast till gafflet. Som att vila efter en lång dags slit.



Jag vet inte vem det var som sa det först, men min vän Japan brukar återupprepa det för mig. Efter en lång dags slit var Guds tystnad som balsam för själen. Eller hur var det du sa Japan?

Kom just på att jag deltog i ett snöbollskrig igår. Det var ett sant nöje och sällskapet tog kriget på fullaste allvar. Det förekom både mulningar och fulsnö. En av de manliga deltagarna blev så sött av motgången att han övervägde att bli sur och gå hem.

Det tog ett par dagar innan jag kunde vänja mig vid tanken på att det inte alls är sportlov nästa vecka. Men nu är det gjort. Invigde vecka nummer fem igår. Satte agendan, ändrade storyn. Just nu ser det mer ut att bli ett storsäljande hollywood-drama istället för den smala independentfilm jag trodde var på G.



Men eftersom jag varken skulle vilja kalla mig smal eller indie så känns manuset bara bättre och bättre. Dramatik, romantik, tragik och komik. Rapp dialog, härliga scener. Mycket humor, en hel del bra musik och spännande intriger. Det bästa läsare är helt klart rätt ingredienser för en bra film.
En favoritscen är gårdagen och S som återberättade rövarhistorier från 2005. Saker man glömt av. Sådana historier man kanske tyckte var på gränsen till för mycket rövare när det begav sig men som mest känns kul fem år senare. S berättade också om att jag då klart och tydligt förklarat för henne att det inte finns några bra kvinnliga författatare. S hade inte hållt med. Jag förstår hur jag tänkte då men vet idag att det finns en kvinna värd att nämna när det handlar om det skrivna ordet. Bodil Malmsten såklart. Tack för bra historier och en blues Bodil!

Har inga scener att bjuda på. Filmen som jag trodde kallades sex visade sig vara nummer fem och är än så länge ganska grå. Det händer inte speciellt mycket och skådespelarna bjuder mest på intetsägande dialog. Men om man ska försöka se positivt på storyn kan det vara så att karaktärerna fortfarande håller på att introduceras. Det vill säga vi har varken nått fram till någon upptrappning eller konflikt än.

Så jag fortsätter tålmodigt att vänta på en bra scen.

Nu hänger jag inte alls med, är det vecka fem och inte vecka sex? Förvirring. Helt klart förvirring istället för musik.

Det händer alltid saker om man vill att det ska hända saker. Dagens kloka ord, klassisk visdom. Idag har jag gått i cirklar och rundat en och annan fyrkant samtidigt som jag har klagat högt över mitt värkande bröst. I dubbel bemärkelse. Min bror sa att det stötta revbenet passade min självömkande karaktär. Han kan ha rätt. Eller fel. Men jag går helt klart in i rollen som trasig med stor inlevelse. Ska man göra något ska man göra det helt och fullt brukar vara min taktik.



Och nu ska jag gå in för att finna sömnen. Hundra procentig fokus på John Blund, räkna får. Börjar med en kopp varm mjölk. Ska man så ska man.