What's eating Klara Grape

Svart att uppdatera i ett frammande land. Star just nu vid en dator med alldeles for stor skarm i en enorm Apple butik. Brorsan ar pa konsert med Crosby, Stills & Nash men jag kom fram till att de var lite for dyrt for myg. Bor nog lyssna lite mer pa dem innan jag ar reo att lagga 70 $ pa kalaset. Far spara mig infor trosdagens Bruce och sondagens Southside Johnny. Sag nyss pa Springsteens lilla hemsida att de under garadagens gig lirade bade Drive All Night och de dar Detroyt (stavas ???) medelyt. Hoppas innerligt att han overvager nagat liknande pa torsdag.

Japp de gick. Overlevde flygturen utan varken wiskey eller stesolid. Gott! New York ar precis som pa film och dinern runt hornet ser precis ut som jag tankte mig att den skulle gora. Nu ska jag bege mig ivag fran budgethotellet pa 107 gatan fora att ata nogat gott till frukost.

Hare.

Hur ska jag packa? Hur ska jag få plats?

Min vän är i Finistère. Dit vill jag också åka.

Plastpåsarna ska förbjudas i LA. Från och med 1010 kommer butikerna endast erbjuda påsar av papper. Tycker att affärerna i Gbg kan ta efter den grejen. Papper är helt klart hetare än plast. De enda heta plastkassarna är dem man får när man handlar hos Acne, svarta och stela med en liten tryckknapp. Fast de kanske hade varit snäppet vassare om de hande varit i stelt papper. Kanske cerice?

Dricker kaffe och planerar. Tänker på hur jag ska tänka när planet lyfter. Funderar över vilken taktik jag skall använd mig av för att undvika eventuella ångestattaker. Flygplan är inte min grej. Men jag har bestämt mig för att skippa alla former av preparat under resan, inga piller, ingen wiskey. Nej jag ska klara det ändå är planen. Spela tetris och njuta av att vara på  väg.

Att vara just på väg är ju egentligen det bästa.

Vad är felet med den här världen?
Alla måsten.
Måste vara, göra, välja, verka, va, vilja och sånt.

Man orkar inte.

Fan.

Det är inte rättvist.
Ja vet.

Plötsligt blir problem bagateller och annat viktigare än viktigast.
Jag är trött på alla pensionärer som klagar över att det är jobbigt att bli gammal.
Önskar att alla hade en möjlighet att en gång bli gamla.

Jovisst var det spännande att agera bröllops-dj och visst gick det helt ok. Spelade alla hits jag kunde komma på, en kusin gjorde masken och hans mamma var kung på dansgolvet när jag spelade Gimmie Hope Joanna. Brudparet verkade lyckliga och en annan kusins pappa hade slipsen på huvudet och dansade minst lika bra som Elvis. Så nöjd borde till och med Klara G vara.

Nu såhär dagen efter kvällen innan (och för all del också en jäkligt lång dag med en tidig morgon och en resa genom halva Sverige) är jag allldeles för trött och ska snart äta korv med bröd till kvällsmat. Efter det tänkte jag kika på en film. Den här gången blir det en för mig alldeles ny historia. Thunder Road, b-film från -58. För den som tycker titeln låter bekant så lånade en viss Bruce den till en av sina bästa låtar någonsin. Dock hade han inte sett filmen när han skrev låten, bara en planch på en biograf. Kanske är det så att den där filmen inte heller är någon höjdare, kanske är det bättre att bara kika på postern och drömma sig bort va vet jag.



Hare.

Vad tiden går fort, om en vecka är jag nog i NYC om allt går som de ska. Tjohoo va kul de ska bli! Har redan satt över varenda sparpeng på kort-kontot och en lista över allt som skall packas är redan på gång. Men innan jag far till staterna ska jag hinna med att arbeta och gå på bröllop. I morgon är det där bröllopet, i Uppsala för att vara exakt. Har lovat brudgumen att jag ska lira plattor på partyt. Jag är minst sagt nervös. Både över ork och låtval.

Jag menar som bröllops-dj är man där för att underhålla. Spela de gästerna vill höra. Men va vill de höra? Grease-medelyt? Åh den har inte jag i min samling.

Hej ikväll spelar jag skivor på Uppåt Framåt. Har en känsla av att onsdag en vecka innan löning en regnig julikväll inte är något floorfiller datum. Men det får väl gå ändå. Har bestämt mig för att satsa på barpersonalen. Hitsen är för dem ikväll. Och för mig förstås. Har tänkt att köra en Springsteen-afton (oväntat). Spela Sandy och sånt. Stå och vagga bakom skivspelarna och tänka på Madame Marie, Bobby Jean, Rosalita, Terry och Spanish Johnny.

Har du lust kom gärna förbi.

Har flytt Gbg i två dagar. Befinner mig på västgötaslätten. Äter mat, plockar hallon, lyssnar på Van the Man och andas. Känner att det är ett måste inför resan till Springsteen-land som närmar sig med stormsteg.

Jag har fått brucefeber. Har under den senaste veckan förstått hur bra Sandy är. Arbetar kväll och funderar över lilla Eden och killarna på casinot som dansar med skjortorna uppknäppta liksom latino-lovers.

Tänker spela den här två gånger trots att de inte riktigt är en klassisk flooor fillller.

Hej hej hemskt mycket hej. Gick ut igår. Lite snabbt och lätt, som ett mål sushi typ. Är nöjd med aftonen, blev en rökdoftande båt och ett after fire party istället för sommarkollo-klubb. Tycker dock att djn på båden kunde spelat I´m on fire, men de gjorde han inte. Synd.

På båten fick jag också bekräftat nyheten att Uppåt Framåt är sålt och att nya ägare tar över efter sommaren. Känns lite vemodigt att den goda Uppåt tiden är över. Men samtidigt är det ju så, goda tider tar slut och andra måste ta vid. Inget varar för alltid, det har jag ju snackat om förr i den här bloggen (som numera mest handlar om hemtjänst och Bruce).

Hur som helst lirar jag tillsammans med den fina Ny Klubb djn Per skivor på Bam Bam ikväll. Min plan är att spela alldeles för många Bruce Springsteen låtar varvat med lite heta dansklassiker och lite lite tropicopop-låtar. Hoppas hoppas att regnet lämnar Gbg och att det blir lite varmare.

Ni kommer väl?

Rast på jobbet. Äter en omelett och funderar över om man ska göra stan ikväll eller om man ska stanna hemma. Det som talar för en afton utanför hemmets fyra väggar är det faktum att förr eller senare så kommer man inte ha valmöjligheten. En vacker dag får man stanna hemma framför tvn en fredagkväll oavsett om man vill eller inte. Jag tänker en hel del på mina kära (och okära) pensionärer. De sitter där de sitter.

Kanske skulle jag göra stan då? Kanske skulle jag ge Sommarkollot i Gårda en chans? Kanske borde jag stanna hemma. Spara mina stackars ören så resan till Amerika inte blir så fattig.

Svårt val. Får nog vela en stund till.

Just nu är det mer jobb och mindre fritid. Men det känns väl ok eftersom sommaren 2008 ser ut att bli lite förfärlig som ifjol. Skitväder.

Jag vill ha sandaler och kortbyxor. Inte jeans, strumpor, jacka och halsduk. Jag tycker det är orättvist.

Idag har jag varit på läkemedelshanteringskurs. Det var sådär kul. En medelålders kvinna i rullstol talade om piller, sköterskor, apodospåsar, signeringslistor och hur man bäst får i äldre laxoberaldroppar.

Göteborgs stad som höll i den lilla kursen bjöd på lunch på Landala Krog. Trots att det var gratis smakade maten inte bra. Jag valde köttbullar och fick något liknande på en tallrik som Anna Skipper säkerligen hade slängt omedelnums. Försökte koncentrera mig på grönsalladen men de gick sådär.

Hur som helst slutade dagen gott och jag fick mitt diplom.

Hej.

Mina iPodlurar har gett upp. De tog en sista suck för några dagar sedan och varken god vilja eller tejp gav dem liv igen. Så jag rotade igenom mina gömmor och fann dessa gula hörlurarna som jag fick på en turistbuss i Barcelona för ett år sedan. Ljudet är lite burkigt men jag gillar det.

Så nästa gång ni åker turistbuss, spara lurarna! Ni vet aldrig när ni kan behöva dem.

Skulle gärna lära mig spela piano. Jag tror det är de snyggaste instrumentet.

Ja, man skulle varit med för 30 år sedan.

Sitter på jobbet och har lite rast. Tänkte läsa lite men det blev inte så. Hamnade på nätet, kikar på youtube-klipp varvat med lite nyheter. På gp.se kan man läsa om att Styrbord Babord brann inatt och om The E Street bands dag i Gbg. Lyxrestaurang och utflykt med någon höjdares båt. Fast det är ju klart, där bandet är också höjdare. Bruce sliter troligtvis inte sitt hår i slutet av månaden när räkningarna trillar in.

Men det blir ingen middag på något sjömagasin för mig idag. Det får bli lite pulversoppa och en snabb genomgång av de tanter som ska ha hjälp härnäst. Känner att jag behöver peppa mig en smula för att orkar med. Vad ska jag svara när de beklagar sig över livet idag?

- Det finns hopp.
- Det blir bättre i morgon.
- Sov lite det behöver du så känns det nog bättre sen.
- Men ska vi inte ta och dricka en kopp kaffe?
- Du vill dö alltså. Jaaaa sånt råder ju inte vi över, den dagen kommer när den kommer.
- Ont? Ja jag vet inte. Öh. Det är inte lätt att bli gammal.
- Du varken ser eller hör. Ja men du får tänka på alla fina minnen du har.
- Men tänk ändå vilket långt och fint liv du haft, det är inte alla som får leva fram tills de är 90 år.
- Det är inte lätt att bli gammal? Nä, det är inte lätt att vara ung heller.
- Åh det kommer kännas bättre när du tagit dina tabletter.

Inge vidare...

Idag har jag känt mig mör. Åt pizza till frukost och lyssnade på Peter LeMarcs sommarprogram. Jag gillade det. Han talade om att bli vuxen, spelade Blott En Dag och Growin´ Up. Två riktigt fina bitar.

Nu ska jag arbeta så jag kan betala mina debts that no honest man (or woman) can pay.

Inte alls lika bra plats som igår, eländigt. Men han spelade Drive All Night. Det räckte. Detta kan jag leva på fram till den 31 juli. Då ses vi på Giant Stadium.

Det är svårt att skriva något vettigt när man har sett sin husgud. Det går egentligen inte, men jag ska göra ett försök. Ett tappert försök. Igår var andra gången jag såg Bruce tillsammans med E Street Band, och jag är inte besviken. I alla fall inte på bandet. Däremot har jag svårt för stora delar av publiken och blir alltid lite ledsen när jag inser den bistra verkligheten kring Springsteens fans. De är tyvärr inte alls så trevliga som jag brukar tänka mig när jag lyssnar på Born To Run och funderar över alla andra tramps där ute i den verklige världen. Kön in till arenan bjöd på lite för många trista personligheter.

Men som tur var försvann det dåliga humöret i samma stund som E Street Band äntrade Ullevis scen. Någon minut efter klockan nio stod de bara där. Allihop. Fast inte Dannny. Men jag måste ändå skriva att Charles Giordano från Seeger Session bandet gjorde sig bra.

Bäst under kvällen var Promised Land. Det är något speciellt med det där munspelet och Clarences sax. När Big Man skred över scenen lös strålkastara upp honom lite snett bakifrån så han såg minst sagt salig ut. Och jag tror bestämt att det är något verkligt magiskt med det där bandet. Det är något med Bruce, något jag inte kan sätta fingret på. Något. Med risk för att låta knäpp tror jag han är vår tids Jesus. Rock n rollens förlorade son. En son som börjar bli till åren kommen. Hur orkar han, hur orkar dom kväll efter kväll stå på scenen i drygt tre timmar. Själv hade jag nog inte orkat en minut till.

Men okej då. Att inleda med Born In the USA var mäktigt. Radio Nowhere var lite lite seg. Out In the Streets lyfte åter igen stämningen till topp. Two Hearts gillar jag skarpt. Promised Land med en himmel som backdrop blev lite mycket. Då grät jag en smula över att de var så vackert. Sedan kom spelade de Spirit In the Night och Bruce spexade med publiken.

Jaaa få se nu... Tyvärr glömde han av Thunder Road och Born To Run saknade något. Jag vet inte riktigt vad, men den var inte sådär speciell som den kan vara. Men det kändes väl ok när vi nu fick både Sandy och Independence Day. Dock är jag lite förvånad över att responsen på Sandy var så kass. Få verkade fatta va Bruce snackade om när han förklarade att den var till Danny. Marys Place är en favorit som sitter precis där den ska live och i Badlands hade de nog hela publiken med sig.

Nä orkar inte skriva mer nu. Detta får duga. Det blev alltid något. Ingen fantastisk recension men några ord. Kanske för många. Nu ska jag bege mig ut för att leta reda på en biljett till dagens gig. Det måste bli så. Orkar inte med köproceduren för att hamna längst fram. Men en plats på läktaren får de nog bli.

Hej.

Linnet och skarfen skär sig lite. Men de skiter jag i.

Så kom den där dagen. Hoppas den blir som jag tänkt mig. Tyvärr gick det just upp för mig att den där favoritartisten har en väldans massa obekväma fans som man måste möta på konsert. Men jag har ju klarat det förr så jag hoppas att de trevliga människorna kommer väga över.

Hur som helst har jag redan börjat ladda lite, lyssnar på Loose Ends och stryker min stjärnskarf. Japp, det blir en skarf med röda och blå stjärnor på. Det är ju faktiskt den 4 juli och då tycker jag det är ok att göra sig till lite granna. Till skarfen blir det nog en enkel jeankjol och ett rött linne. Springsteen t-tröjan får stanna hemma, tror de kommer att finnas tillräckligt med nya och gamla konsert t-tröjor på Ullevis gräsplan i kväll. Innan jag lämnar datan så kanske jag bör skriva en liten önske-låt-lista. Vilka hits jag helst ser att Bossen inte glömmer av.

Dessa hits är följande...

Thunder Road (förstås) check  
Something In the Night
Sherry Darling
Detroit medleyt
Loose Ends
Tougher Then the Rest
Jungleland
Promised Land check
I´m On Fire check
Summertime Blues check
Rosalita check
Dancing In the Dark check
Born To Run check
Shout Out the Light
Blood Brothers
Land of hope and dreams
Out in the street
I´ll Work For Your Love
Candy's Room
4th of July, Asbury Park (Sandy) check
New York City Serenade

Roy Bittan prövar skor i Haga och jag ska käka tacos.

Igår var jag på Styrbord Babord. Där talade jag med min favoritvakt som även jobbar på Uppåt Framåt. Han berättade exalterad för mig att Little Steven hade hängt på Magnus och Magnus tidigare under kvällen.

Ja varför gick inte jag till Magnus och Magnus. Jag har ju aldrig varit där.

Inte många dagar kvar till fredag. Jag och mina vänner har börjat tala om tider. När ska man börja köa? Hur ska allt gå till? Hur mycket orkar man? Vem måste stå på vilken plats? Hur blir vädret? Vad händer sen?

Jag tror på en hyfsat tidig plats i kön. Jag tror på att stå lååångt fram. Så man ser.