What's eating Klara Grape

Så var det dags att tända första ljuset och innan man vet ordet av har de sista brunnit ner. Tror jag tycker om december. Gillar ljusen, pepparkakorna, dofterna och luciatåg. Kanske borde styra upp ett i år, tvinga mina småsystrar att lära sig dikter och sjunga om Staffan. En gång i tiden var jag en hejare på det där. Vi lussade för familj, grannar samt mor och farföräldrar som det inte fanns någon morgondag. Det var fint. En gång sjöng vi tre låtar för en man från Afrika. Vi fick 500 spänn för giget. Bra betalt. Då var vi rätt nöjda.

Hade helst tagit på mig den röda klänningen och så hade vi kunnat mötas upp i Atlantic City. Vad tror du, hade det passat?

Har köpt ett par handskar som var för stora visade det sig när jag dragit loss prislappen. Dumt. Sen köpte jag årets första klappar, har man ungefär tusen syskon är det bra att börja i tid. Säger varje år att det inte får bli för dyra grejer, men det slutar alltid med att hundralapparna rinner ur händerna på en. Dumt.

Men hittade några fina saker. Vad kan jag inte berätta eftersom 76 % av bloggens läsare tillhör familjen Grape.

Igår var jag förresten på invigning av nya Uppåt, Club Social. Lokalen hade de fixat ganska bra. Baren hade de flyttat helt och dansgolvet kändes större och bättre. Men jag vet inte om det kommer bli mitt ställe. Enligt vakterna (samma finfina vakter som innan, mina absoluta favoritvakter!!!) ska de inte satsa så mycket på klubbverksamhet. Synd tycker jag. Gillar mindre lokaler där man enkelt kan fixa fest. Gårdagens dj var kass. Trist och tråkig. Så vi gick vidare till Jazzhuset. Egentligen stans bästa lokal men jag tycker Svanens djbokningar också är rätt så knepiga. De spelar ofta rätt konstigt utan någon direkt röd tråd. Tycker sånt kan bli lite jobbigt. Men hade en bra afton trots allt. Gott sällskap gör en alltid glad.

Hej.

Igår stannade jag hemma trots att det var lill-lördag. Istället för öl blev det lite te, min favoritsåpa The Hills och lite nagelvård. Eller ja, vård och vård. Jag målade naglarna vinröda. Tycker det livar upp lite, blir glad när jag tittar på mina händer. När de flyger över tangentbordet. De ser lite viktiga ut.

I min familj gillar man inte målade naglar, min bror och min far säger "Ta bort omedelbums" om man färglagt sina naglar i någon spexig eller för all del även diskret färg. Själv tycker jag det är okej med färgglada naglar så länge de inte är för långa. Japp ni läste alldeles rätt, långa naglar ger mig kalla kårar. Det är läskigt och säkert hemskt opraktiskt. De bryts lätt av och man samlar på sig ett otaligt antal bakterier under. Huh.

Nä målade naglar räcker gott. Brukar tänka att det också är en bra grej när man ska lira plattor. För att göra det lite festligare. Skojigare att titta på, i alla fall för sig själv.

Hittade just den här videon. Lite kasst ljud, men jag blev glad för den fick mig att återupptäcka Stockholm Monsters. Vet egentligen ingenting om bandet. Bara att de låg på Factory Records och att National Pastime och Fairy Tale är bra låtar. Har nog någon best of i mina gömmor. Får leta reda på den omedelbums.

Äter ärtsoppa. Det är billigt, gott och det känns som man äter barnmat. Mer puré än soppa. Har inget emot det förstås, skönt att äta mat som inte kräver så mycket ansträngning.

Nu kan jag äntligen ha disco hemma! Vill passa på att tipsa om Helmers Hi Fi på Nedre Fogelbergsgatan 1. Förstklassig service och prisvärda begagnade stereoprylar. Jag köpte en förstärkare från Marantz och sjukt flotta små högtalare från Bang & Olufsen.

Åh man blir så glad ibland.

Vilket avslut det blev igår. Ett fantastiskt hej då. Känner mig vemodig när jag tänker på att detta är slutet på Ny Klubb del ett. Självfallet har vi andra saker på gång, nya lokaler och andra danser. Men det blir inga fler nätter i Mr Mandolitos lokal, ingen mer vals på just den bardisken. Men hur som helst blev gårdagens fest bättre än bra. Ölen tog slut i rätt tid, lokalen var full av glädje och det dansades både vals och bugg på djbordet och bardisken.

Spelade både Give Me Hope Joanna och Free Nelson Mandela fast jag igår bestämde mig för att jag borde låta dem vila ett tag. Det blev förstås också en väldig massa dansant rock n roll, snygg soul och några överraskningar. Spelade även mina två Village People favoriter, In The Navy och Macho Man. Tror jag dansade på djbordet till den sistnämnda låten. Hoppas ingen såg mig. Ah klart de gjorde. Åh. Får bjuda på det.

Men tack alla ni som dök upp! Kommer bära med mig gårdagskvällen i hjärtat under en lång tid framöver. Och jag är helt säker på att årets fyra Ny Klubb kvällar kommer bli något jag kommer tala om i flera år. Tänka på och romantisera kring. Lovar att Ny Klubb kommer bli en myt. Om 20 år kanske jag kommer tro att det kanske inte ens fanns någon klubb. Ingen dans och ingen walk of life. Att jag bara ljugit ihop allting.

Tänk om...

Hoppas stan vaknar snart. I alla fall i några timmar.

Så kom kvällen, slutet. Ny Klubb tackar för sig. I alla fall tackar vi lokalen vi hållit till i och går i idé ett par månader. Kanske kommer vi tillbaka i vår. På en ny plats och ger er alla en ny chans.

Men i kväll är det sista dansen. Samma tider, samma plats som innan.

Ses på dansgolvet.

Vilken kväll, vilken spelning. Steve Forbert gjorde mig glad med sin gitarr, sitt munspel och sina boots. Han spelade såklart Romeos Tune och inte fullt lika väntade Ya Ya Next To Me och I Blinked Once. Pustervik var fullt med folk och mitt sällskap var utan tvekan kvällens youngsters. De kändes gött. Efter spelningen passade vi alla på att tacka Mr Forbert och jag fick min biljett signerad. De kändes stort. Sen bad jag Forsner att ta en bild av mig och Steve. Men fick dubbelhaka på bilden så den får ni inte se. Jag ska be Forsner radera den nästa gång vi ses.

Efter spelningens slut försvann de flesta fort. Vi stannade för en öl till och fick se Mr Forbert och hans manager bära ut instrumenten. Sedan hängde de ensamma utanför Pustervik i likadana skidjackor och väntade antagligen på en taxi. Tänk att det var Steve Forbert som stod där i skidjacka och jeans utanför Pusterviksbaren. Det kändes konstigt att beskåda. Sen blinkade jag till och de borta. Men tack Mr Forbert för att du kom till Göteborg. Kom snart tillbaka!

God förmiddag bästa läsare, idag har jag soulen i blodet. Vaknade till tonerna av Lady Writer och kände i hela kroppen att det var soul jag behövde. Så soul fick det bli, fasnade snart för Tyrone Davis som befann sig i början av mitt iTunes. Vilken stämma. Bra gå på stan låt. En sån låt man vill knäppa med fingarna till och nynna lite tyst ...snälla baby ändra dig! Jag vill börja om på nytt igen, snälla baby jag vill bara att du tänker en gång till. En andra chans honey? En sista dans?

Typ så. Men ikväll blir det ingen soul. I afton blir det Steve Forbert på Pusterviksbaren. Är hemskt nyfiken på hur Mr Forbert låter live. Kommer han spela Romeos Tune, It Isn´t Gonna Be That Way, Ya Ya Next To Me och finfina Cellophane City?

Det återstår förstås att se.

Spännande ska det bli.

Klockan är inte tio än och jag har redan fått tre sms, från tre helt olika personer om tre skilda saker. Känner mig hemskt viktig. Skönt att få känna sig lite viktig då och då.

Mycket bättre sång idag än igår. Rätt tonart. Har studerat och köpt mig en riktigt fin gottepåse på Andra Långgatans skivhandel.

Igår vaknade jag i dur. Idag vaknar jag kanske inte i moll men helt klart med andra funderingar. Åh dessa människor. De finns överallt och gör livet komplicerat. Man kan inte leva med dem och de är svårt att klara sig utan också. Borde börja med att sluta bry mig. Inte spendera sommaren med att be. Det är oftast i onödan ändå. Folk kommer inte att rädda en. Inte bara sådär, inte hur som helst.

Men man ska inte berätta allt på internet så jag hoppar över det. Ni får nöja er med det här. Ska försöka spela lite på pianot nu för att hitta rätt ton.

Hej.

Var på det igår igen, skjortan åkte dit. Men det var bra i alla fall. Stannade kvar i djbåset efter kl.01.00. De blev liksom inte av med mig. Musiken gjorde mig så glad, nöjd och lycklig. Svettig med. Tyvärr hällde en dam öl över skivspelarna vilket genererade i att de pajjade. Slutet av kvällen fick vi nöja oss med en kanal som inte riktigt funkade. Man var tvungen att hålla in cue knappen hela låten annars gick det inte. Konstig grej. Dumt dumt dumt att placera skivspelarna i baren.

Men alright.

Men var så svårt att bestämma sig för vilken förstärkare som var rätt och vilka högtalare som skulle passa mina 19 kvadrat bäst. Så efter många om och men blev det en djväska istället. Behövde fundera över det andra och väskan har jag ju spånat på innan. Hade först tänkt mig en svart, men den silverfärgade var snäppet hetare.

Mannen med kavajen är ingen hit! Bara så ni vet. Måste jag välja väljer jag mannen med fracken, han med glasögonen i fickan eller kanske till och med mannen med hålet i kinden.

Men skit samma.

Idag är det sol ute, vilken grej! Känner mig förvånad och samtidigt lite sorgsen över att jag inte kan sitta ute i det vackra vädret och dricka en cappucino. En god sådan. Här i mediehuset på Övre Husargatan smakar sex kronors automat-cappucinon inte alls sådär gott. Suck, tänk den som får sitta på Bar Italia nu.

Shit Plura är ta mig tusan den mest aktiva bloggaren jag känner till. Det kommer nya inlägg hela tiden, hur kommer han på allt? Jag har nästan aldrig några vettiga idéer vad det gäller blogginlägg. Blir mestadels trams och lite tankar om regn, fest och hemtjänst. Borde kanske ta efter Herr Jonsson och stiga upp kl.05.00 för att skriva dagens första inlägg. Då skulle i alla fall farsan ha något att läsa till havregrynsgröten. Men jag vet inte, att gå upp i ottan är inte min stil. Tror tyvärr det inte kommer bli det de närmnsta tio åren heller. Och då är nog den här bloggen död och begraven sedan länge.

Men okej okej nu ska jag kila bort till kulturvetenskapliga instutionen för att tala lite med Thomas Bossius om musik och religion. Jag har inga frågor på lager så jag hoppas innerligt att han börjar tala, förklara och berätta bara jag sträcker fram micken...

Inget regn ännu, ingen sol heller. Idag valde jag att gå upp när min telefon började spela Lady Writer. Bra jobbat. Kaffet är redan på spisen och smörgåsarna i magen. Borde äta gröt istället, nyttigare och billigare. Men gillar brödet, smöret och osten alldeles för mycket.

Men kommer aldrig till slutet. Känns som om jag skulle kunna greja med mitt nya rum i evighet utan att de kommer likna det hem jag önskar. Har dock ett eget strykjärn nu, det känns som a och o. Ja menar en garderob full av skjortor och inget strykjärn är en dålig ekvation. Så nu känner jag mig lite hel igen.

På vägen för att införskaffa det där strykjärnet kilade jag in på Akademibokhandeln. Klämde på en rad böcker jag gärna skulle ställa i min bokhylla. Bodil Malmstens sista från Finistere måste jag ju ha. Och Eldkvarns nya stora tjocka sak är en annan önskning.

Ja ja önska på då Klara. Det har du ju gjort förr, bara att fortstätta. Släng med några andra önskningar när du ändå är igång...

Missade att gå upp i tid. Klockan ringde och jag vet inte vad jag tänkte. Nej antagligen. Bestämt nej. Planen var sen att försöka tänka positivt, äta lite fin frukost och lyssna på Eldkvarn. Klä sig i någon nystruken skjorta och därefter ta sig bort till Övre Husargatan. Men så sitter jag här, alldeles jätteredo och så kom regnet. Det bara öser ner och kyrkan utanför mitt fönster ser ut som en rödbrun vålnad. Jättedumt.

Men ut och iväg måste jag ju. Får väl bli blöt. Trist början på en ny vecka. Dålig status.

Det finns hopp.

Min mobilladdare är borta och snart är batterierna slut. Kanske att jag borde ta tillfället i akt och lägga ner den där telefonen. Inga mer sms eller samtal. Aldrig mer hotmail i mobilen eller kort på konstiga saker. Känns ibland som man borde bli bättre på att ta tillfällen i akt. Som när internet krånglar och fejsbook-chatten blir knepig. Då borde man bara lägga ner det där chattandet. Precis som mobilen kanske gjort sitt när batterierna tagit slut.

Nu ringer det i kyrkklockorna. Kanske betyder att det är dags att lämna datan. Hej.

Har flyttat. Bor lite mer i Masthugget nu än innan. Utanför mitt fönster ser jag kyrkan. Det känns tryggt på något vis. Fast jag föredrar gotiska kyrkor. Vet inte riktigt vad man kallar masthuggskyrkans stil. Rött tegel och lite krånglig form. Den känns ny. Mycket färskare än Skaras domkyrka. Gillar domkyrkan, fast den var bättre förr. Innan de byggde om den och gjorde konstiga hockeyrinkar i fram. I Bari har de också en fin kyrka. Den i Råda är en annan favorit. Liten och lugn. Torekovs vita är vacker och känns som en lycklig kyrka.

Nog om kyrkor. Blir inga gudtjänster för mig den här veckan heller. Nöjer mig med att be framför skivspelaren. En chans till?

Någonstans skiner solen nu. Det glömmer man lätt bort. På någon plats är det varmt och torrt, sol och kanske en svag bris. Vet inte om det hjälper att tänka på, men jag försöker inbilla mig att det gör det. Försöker också att påminna mig om att sommaren är närmare än vad man tror. Snart är april här igen och minnena från augusti är ännu ganska färska. Kvällen på Giants stadium är inte helt bortglömd, hamburgaren och den kalla ölen kommer jag ihåg. Kvinnan som sa att jag hade ett babyface känns fortfarande rätt tydlig. Precis som hon som gapade ut att man kunde köpa pretzels för en dollar.

Det är inte heller så fasligt länge sedan som vi hade Ny Klubb del 2 festen. Då det fortfarande var varmt. Tidig september. Det var fint. Och kvällarna på RioRio, dem minns jag också. Det gungande dj-bordet, knappen som man kunde trycka in så kom de fram en liten döskalle (knappens funktion har jag dock glömt), 7.2 or och sliskiga shots. Och så förstås Ullevi gånger två. Det kommer jag ju ihåg. Den svettiga kön, min amerikanska skarf, obehagliga fans, fina Promised Land och så förstås Sandy. Dag två, biljettjakt utanför arenan och Clarences tårar i Drive All Night. Sommaren 2008 hade sina ljusa stunder. Mycket Bruce, många kvällar. Lite för lite sol.

Får försöka komma ihåg så gott jag kan. Får försöka tänka om lite också. December månad kanske inte blir så dålig ändå. Ljus, lucia, en till Ny Klubb, pepparkakor och kanske att tomten kommer med några överraskningar?

Gjorde en Plura igår. Inte den där Pluran som alla snackar om nu för tiden. Inget Koster alltså, inga nya låtar, ingen mat. Nej jag gjorde en klassisk Plura. En sån där som gjorts sedan 70-talet. Ingen ny pryl. Ja men kom till saken då kanske ni tänker, och visst jag kommer till saken. Nu typ. Jo grejen är den att igår kväll tog jag mig en dubbel vodka med is. Satt i baren på Styrbord och njöt när Krusell & Mowitz lirade skönsköna hits på Ny Klubbs fina onsdagshäng. Det kändes minst sagt bra.

Och nej nej mamma, pappa och alla andra som oroar sig. Jag tog bara en dubbel vodka, inte två. Jag höll mig i skinnet och njöt istället av smaken. Känslan. Blev helt klart renare i munnen. Alla bakterier dog och min radioröst är åter i sitt esse.

Nog om vodka och is. Idag lyssnar jag på den här...



Ps. Ikväll blir det ingen stark dryck, i afton blir det inget annat än en Gustav Adolf bakelse!

Åh alla dessa bekymmer. De verkar inte ta slut, de vill inte försvinna. Det är väl den enda riktiga sanningen jag känner till. Den om att summan av problemen är konstant. Blir man av med ett dyker snart ett annat upp. Min största ovän och eländigaste problem är förtillfället tiden. Klockan ni vet. Och kalendern. Dels hinner jag inte med. Allt händer samtidigt. Bra saker blir lätt mindre trevliga om tiden inte räcker till. Sen är jag inte helt nöjd med tiden jag befinner mig i. Hade gärna strukturerat om den något. Ändrat lite i historien. Tidigare respektive senareplacerat vissa händelser.

Synd att det inte går. Jätte synd.

Är väldigt trött. Veckan som gått har bjudit på en hel del drama. Kanske hade jag kunnat sälja min historia till Andra Avenyn? Kanske inte. Klubbkvällen blev bra hur som helst. Men det är tröttsamt att bedriva klubbverksamhet.