Klara Grape

Såg Perssons och hans pack igår. De gjorde ett bra gig och mannen med dragspelet var legendarisk. Stenad i Stockholm satt där den skulle och historien om Månen och Mars värmde i hjärtat. Är förtjust i det vemodigt vackra soundet som många av Perssons låtar har. Slingorna påminner lite om psalmer och med ett svettigt dragspel förvandlas en lätt en klassisk rocklåt till något helt annat.
Spelningen kändes trots kyla, hagel och drivis lite som en fylla under en valborgsnatt med lika delar alkohol och kärlek. Och det hela slutade som det också ofta gör på Valborg, man snubblar hem ensam med flaskan i handen.

Själv gick jag hem utan spriten, nöjde mig med kaffet från 7-Eleven. Funderade under promenaden genom stan över saker man kan lägga märke till. Som en speciell krydda i en maträtt. En persons sätt att formulera sms. Vissa dofter. Eller kanske det faktum att staketet som numera står på min gård är av samma modell som det staket jag klättrade över i somras. Har jag berättat om det? Kanske inte. Kanske borde göra det, en lång historia blir härmed kort.

Det var en tidig morgon i juni. Hade brottom och tänkte jag genar hem. Ett staket har man ju tagit sig över innan tänkte jag och började klättra. Tyvärr välte snart både jag och det klassiska staketet. Något som genererade i två djupa jack. En blödande hand. Poliserskort. Omplåstring i en gympasal.

Förutom minnet av polispiketen, blodet och de två unga männen som så bussigt hjälpte till att plåstra om min stackars hand har jag idag två ärr. När jag lägger märke till de där ljusa linjerna i min handflata påminns jag om sommarens äventyr och att jag ska akta mig. Inga snabba vägar. Gå runt. Jag tror bestämt att det är därför kroppen är så smart och tillverkar ärr av en sårskada. För att påminna. Varna. Tänk dig för!

Okej jag ska. Håller mig borta från staket.

Tom Petty gör ett bra jobb. Vill bara ta på mig kepsen och solglasögonen. Kastar mig i jeansen och springer till flygbussen. Göteborgs värsta byracka är på väg, se upp världen!

Befinner mig på ett tåg in till stan. Det går inte speciellt fort, men det gör inte så mycket. Fram kommer man alltid. Förr eller senare. Till och med att jag kanske föredrar senare just idag. Sitter rätt så långt bak, framför mig hänger en klassisk cooling. Wow, han märker säkert att jag spanar in honom. Sneglar över min dator, försöker se fräck ut. Viktig. Men ändå hemlig. Ett glatt öga, kom igen snygging! Ge mig ett tillbaka då?



Nix. Inget, inte ens en liten liten blick. Coolingen tittar upptaget ut genom fönstret. Gillar sättet snubben hänger på, ni vet när man har ena foten mot väggen. Nonchalant, men klassiskt. Jeans och skinnpaj. Han vill säket se ut som James Dean. Som alla andra killar. Funkar bra. Jag gillar det, kom igen nu James! Ska vi hoppa på nästa tåg tillsammans? Skita i stan för en kväll. Åka tills rälsen tar slut. Vi hittar säkert en bra bar, kanske finns där en jukebox. Du kommer gilla mina låtval, jag vet det. För en gång skull James kommer jag vara snubben. Min skjorta är ballare än din.

Kom igen.

Nähä, inte det. Hej då James! Vi kanske ses på hemvägen, kanske inte. Men du fick din chans, min skjorta åker inte dit varje kväll. Tror bestämt att den åker hem redan klockan fyra. Min skjorta kommer ha en stereo på sin axel ikväll. Det blir inget av de sista mynten i jukeboxen denna torsdag. Snarare kasettband i bandaren och böcker på hög. En två tre fyra. Jag ska läsa många historier men inte alla.

Vi ses James. Vi ses på internet, kanske i ett youtubeklipp.

Lång dag, väldigt strävsam dag. Vågrätt regn, nollgradigt vatten och kuling. Hur botar man kylan? Med en chokladbit, kanske en Palle Kuling. Vi är ju trots allt i Göteborg.
Jag kurerar mig med Rod Stewart, hans stämma är som kakao för öronen. Ger en svag lyckokänsla och lindrar ångesten ett slag. Köpte mig Vagabond Heart på Bengans för 25 kr alldeles nyss. Bra köp.



Ikväll är det ännu en gång dags att ställa sig i garderoben på Pusterviksbaren och spela lite musiklåtar. Kommer nog ägna större delen av djsetet åt lättsmälta melodier. Glättiga hits som ett svar på det strävsamma klimatet. Min plan är att värma upp själen med åtskilliga låtar signerade Rod. Självfallet en och annan sång av Bob Seger samt John Fogerty. För att de kyliga händerna och det kalla bröstet ska återfå sin rätta temperatur kommer jag att byta ut den klassiska stora starka mot kaffe och Baileys.

Kom gärna förbi, som vanligt är det gratis att äntra baren. Allt händer mellan klockan 21-02.  Mer info om bandet som står på scenen strax inna 22.00 finner du här!

Klart man vill tala sanning. Jag tycker inte om lögnen, men samtidigt vet jag inte om man alltid kan kalla en lögn för just en lögn. Jag hittar gärna på, skriver om och tar bort. Lägger till och förskönar. Jag berättar ofta, nästan varje dag, mest på internet.

Men saken är den att en historia kan vara sann utan att det som står är just sanning. Ta min blogg till exempel, den är ärlig men inte helt och hållet sann.



Hur som helst bor det en kvinna i mitt hus. Jag har mött henne i trapphuset ett par gånger, vid ett tillfälle sågs vi i tvättstugan. Hon är inte speciellt stor, väger säkert lika mycket som en tolvåring och talar med en röst som skär i trumhinnorna. Hon brukar ha på sig en marinblå kappa och hon doftar Dior Eau Sauvage. Jag vet för jag har varit på Åhlens. Jag har luktat på klassikerna, fått mig en lektion. Tänkt.
Kvinnan i mitt hus luktar Eau Sauvage och jag tycker det luktar skit. Det är för mycket och den nätta tonen av citrus märks inte alls. Det är inte någon frisk doft. Kvinnan i Dior Eau Sauvage luktar tungt. Jag tror hon röker. Jag borde veta men det gör jag inte, röken är väl dold.

Kvinnan i mitt hus verkar av någon anledning att tycka bra om mig. Hon stannar alltid till när vi möts. Tar mig i armen och väntar på att jag ska böja mig ner mot henne. Sen så börjar hon. Kvinnan pratar helst utan punkter. Oändliga meningar. Först ett slag om något obetydligt som veckans reklamblad från Willys. Sen går det av bara farten, en gång fick jag höra om Seth som hon dansade med en sommar. En annan om pappan som gick bort i december och barnen på Bangatan. Flickan som försvann och somrarna i Ystad. Tiden som husa hemma hos en av Manhattans rikaste familjer på 40-talet och brodern som försvann på de sju haven. Sjömanskock på en båt mot Rio. Ingen resa hem.

Ibland undrar jag vad det beror på, varför just jag? Varför vill kvinnan på våning sex alltid prata med just mig om sitt liv. Hon berättar, men har aldrig sagt sitt namn. Jag vet att det börjar på I och efternamnet står förstås på brevlådan. Jag förmår mig inte heller att googla henne. Det känns inte rätt, inte ens eniro. Jag vill nog inte veta hennes förnamn, I räcker gott. I och ett enkelt efternamn, ett svenskt sådant. Svårt att spåra.
Kanske vill hon berätta för mig eftersom hon märker att jag lyssnar. Kanske berättar hon för alla? Jag vet inte, men jag funderar ofta över viljan att berätta. I har den, jag med.

Kanske är det inte ens sant det I berättar för mig i trapphuset.

Igår gjorde jag och en vän en resa. Vi stannade i Göteborg men rörde oss både tillbaka i tiden och utanför landes gränser. Det var en synnerligen lyckad resa. Maten i Kina var dock sådär, är inget fan av glutamat. Men hänget 2006 var helt klart bra och renskavet från tidigt 90-tal perfekt.

Skönt att det går att segla iväg utan att röra sig längre än ett kvarter.

Det är inte alls så enkelt som det låter. Har försökt ett par gånger. Misslyckats. Klarat uppgiften. Det handlar om tilltro, att våga lita på en punkt. Stanna. Inta vackla. Inte tänka efter. Inte stressas. Tiden finns, jag lovar. Läste i en bok en gång att var det en sak vi hade så var det tid.

Och så länge vi lever är det i stort sett det enda vi alltid har. Tid.

Funderade lite senast jag stod stilla. Kom fram till att när man står stilla känns tiden annorlunda. Alla vet det, många glömmer. Jag tycker om att stå, inte när jag måste, men när jag väljer. Det är ofta det är så, att bestämma själv är alltid bättre. Oavsett om det handlar om att stå, sitta, ligga eller gå.

I dag står jag stilla, i en telefonhytt utanför ett vitt trähus på Kammakaregatan. Det står någon på verandan och röker, jag tittar på. Ser inte om det är en man eller en kvinna. Håret är långt men kroppen svårdefinierad. Det kvittar, jag vinkar ändå. Tyvärr ingen vink tillbaka. Antar att personen på verandan inte förstår det här med att stå stilla i en telefonkiosk. Kanske frågar sig det långa håret vad jag ska göra med mitt liv. Stå stilla? Skulle mitt svar höras ända bort till det vita huset med den stora verandan hade jag svarat; Just nu står jag stilla, vill du göra mig sällskap?

Min vy. Kanske ser man inte regnet? Jag gör det, utan tvekan. Solklart för att göra ett trist faktum lite skojfriskt. Sitter vid mitt köksbord/skrivbord/avlastningsbord och skriver om fotbollskillarna i Skara och Morrissey. Nej, det handlar inte om Elvis-frisyrer och tattos. Inga påskliljor eller You never walk alone. Den här texten kommer handla om Mc Donalds, död och märket Diesel. Känns som om jag kommer bli nöjd, bra att man kan nöja sig med något. Då och då händer det faktiskt.

Väcktes även denna dagen av bemanningens sms, plus två stycken telefonsamtal. Sen en utskällning om att det var mitt ansvar att hålla mobilen under uppsikt. Halvsovandes drömde jag sedan om hur jag skrev ett mejl till chefen. Vaknade och tänkte; Jag gör det, nu ska jag mejla chefen. Sen somnade jag om, vaknade igen och insåg att det inte skulle tjäna något till. Chefen bryr sig inte om jag kan sova om natten. Hon skiter i min hyra. Hon har sitt, hon är född på 40-talet. Hon har råd med julskinka och koftor från NoaNoa eller kanske Odd Molly när hon vill känna sig ungdomlig. Chefen kommer köpa julklappar till sin 70-talists nyfödda i år. Inga problem. Säkert är chefen lite överviktig, men går ändå till gymmet. Men hon tar inte ut sig, hon går mest för syns skull. För att kunna berätta för väninnorna att hon går på yoga två gånger i veckan och att det är "Såååå skönt, renande och bra träning".

Ojojojoj nu blev jag sådär bitter igen. Förlåt. Bättre att skratta elakt än att vara bitter. Jag får försöka komma ihåg det nästa gång jag retar mig på de som bestämmer i vården. Påminna mig om chefens sidfläsk. Huh, buh. Hemskt. Hennes fula glasögon och otrevliga uppsyn. Hon må ha råd med julklapparna, men jag värnar om miljön. Konsumerar inte mera. Eller något sånt. Jag pausar. Stänger av mobilen, svarar inte när dolt nummer ringer. Vänder Göteborgs stad centrum ryggen. Skriver om Mc Donalds, bergväggar och hastiga slut.

Vi ses på internet.

Arbetar då och då som timvikarie i en hemtjänstgrupp i centrala Göteborg. Jag är snart inne på år nummer fem och har lärt känna ett par av damerna rätt så bra. Jag vet till exempel på vilken sida av knäckemackan som xxx vill ha smöret och hur många skivor ost det ska vara på. Jag har också stenkoll på att man inte ska säga hej när man står i trapphuset utanför xxx port för hon tycker inte om när grannarna hör. Jag vet exakt vilken tid xxx vill bli väckt på morgonen och hur xxx speciella bäddning går till.

Som timvikare har man innan haft lite koll på hur veckorna ser ut och hur mycket jobbtimmar man kan tänkas få. Dialogen har varit öppen och vi har kommit bra överens. Men som på de flesta andra arbetsplatser så kom dagen då det nya systemet skulle arbetas in. Datorn kom och satte klorna i hemtjänstens timvikarier och plötsligt hette det av vi var anställda av bemanningen. Hej då lugn och ro. Hej då möjligheten att planera sin tid. Sms, svara JA eller NEJ beroende på om du kan arbeta eller inte. Plötsligt skulle man vara tillgänglig jämt, alla centrums hemtjänster. Samma lön som en timvikare (bemanningen tjänar mer beroende på arbetsförhållandet) men ett nytt sätt att arbeta på. Inget mer jobb på din hemtjänst, plötsligt sitter du i en annan del av stan med nya ansikten och gator. Ingen koll. Medan en annan person springer runt i ditt hood och får pensionärerna att få spel eftersom den nya stjärnan inte har någon koll.

Suck.

Inget jobb idag, vaknade sent och såg att jag fått ett sms 06.49 "Kan du arbeta idag", och jag sov som en stock. Svarade inte JA. Gick miste om jobb. Att inte svara eller svara NEJ på en jobbförfrågan innebär också att chansen till mer jobb minskar. Nej är aldrig bra. Suck. Finanskris. Nytt system, internet och sms. Blev det bättre? På pappret kanske, men jag skulle vilja ringa chefen på Göteborgs stad centrum och bara påminna om att det handlar om människor. Men det är klart, det kostar.

Dricker upp mitt kaffe, surar.

Och den eftertänksamma söndagen. Planerade att göra ett studiebesök i Masthuggskyrkan. Hade tänkt mig elvagudtjänsten men vaknade först 12.32. Mötte istället upp en bekant som bjöd på kaffe och en klassisk ostfralla. Perfekt bröd, ost i lagom mängd, gurkskiva och smör så att det känns. Inte som vin och oblat, men ändå.

Jag och vännen spanade på detta med pralinerna i Alladin-asken. Vilken är egentligen godast? Vad hände med den franska nougaten? När försvann den och varför? Vem gillar egentligen ägglikören? Spaningen fastnade något vid ägglikören och mynnade ut i ett sökande. Vart kan man finna en pralin med ägglikör förutom i Alladin-asken? Det hela slutade med att vi besökte tre välsorterade godisaffärer utan att stöta på en enda pralin med ägglikör. Samma förvirrade; Va? Eh, nä alltså jag tror inte det. Det har aldrig hänt förut att någon frågat efter just en pralin med ägglikör. Men vi har fantastisk tryffel med lingon och en annan med blåbär. Den borde ni pröva istället.



Nej, ingen tryffel. Jag ville smaka ägglikör för att ta reda på om jag gillar den eller inte. Just nu känns ägglikören som ett spännande kanske. Eftersom jag älskar svar letar jag vidare.

Lämnade vännen på centralen, hon åkte hem till Stockholm och jag vinkade adjö. Sa att vi ses snart, kanske i en snabb bil eller i en stor kåk vad vet jag. På vägen hem passade jag på att gå en sväng i mina egna fotspår. Tänkte tillbaka, kom ihåg och insåg att det fina med tiden som går är just att tiden inte bara är tid utan händelser. Att bli äldre innebär fler händelser, platser, minnen. En till dag, minst en händelse.

Man samlar. Jag har tunga väskor. Gick i sommarens fotspår och drog en kabinväska med historier bakom mig. Kände mig glad över att åldras. Hösten har sina fördelar.



Sen fick jag nudelwok av min vän adjunkten.

Har städat bort en stycken tant, gett en annan sin dagliga dos, en tredje sitt dagliga bröd och den fjärde lyssnade jag bara på. Nummer fyra undervisade mig om universitet och all kunskap hon hade i sitt ämne. Det var akademier och resor runt om i europa. Doktorsavhandlingar och sedan alla språk hon kunde eftesom hon rest så i sin ungdom. Som det bistra vårdbiträde jag är ville jag inget hellre än att svara; Jaha, jag är väl ung nu, tror jag i alla fall. Å här står jag, hemma hos dig. Kokar kaffe och torkar diskbänken. Hade jag bara kunnat betala priset hade jag varit flera hundra mil härifrån och lärt mig.

Självfallet förblev jag tyst. Muttrade något då och då om att berätta mer. Undervisa mig du som är så klok så även jag som typ är helt outbildad kan lära något om den stora världen.

Pust.

Nu går jag och helar mig på Pusterviksbaren, med musiken. Ack den härliga rock n roll-musiken. Den som får mig att utbrista "Härlig är jorden". Mellan klockan 21.00 och 02.00 finner ni mig i baren lirandes något signerat Bossen och Bob Seeger (eftersom min fantasi inte är vildare denna onsdag). Kom förbi, undervisa, häng, önska en låt. Eller kom  bara förbi och drick en bärs. Ditt val.



Info om bandet hittar du här!