What's eating Klara Grape

Tittar på en trailer till frukost. Jag vill se hela filmen någon dag, gärna snart. Brorsan har sett den och gav sitt godkännande och eftersom jag allt som oftast litar på hans smak och omdöme tror jag att storyn kommer falla mig i smaken. Gillar redan trailern, har sett den ett par gånger. Det är något med ljuset och miljöerna. Dovt men ändå ljust, som melodin.

Passar min tisdag. Den känns dov men ljus och har en huvudfråga: Vart kommer alla sångerna ifrån?

Har träffat doktorn. Det började med att doktorn knackade lite på mig. Jag kved och skrek AJ. Blev likblek och fick tunnelseende. Doktorn försökte vara snäll och klappade på mig. Bad mig att betala hundra kronor och sedan skrev han ut två sorters piller.

Doktorn sa att ett knäckt revben fungerar ungefär på samma sätt som ett brustet hjärta. Det läker av sig själv, men det tar tid. Det går inte att gipsa. Istället får man härda ut. Ta en dag i sänder. Djupa andetag och kanske en tablett eller två så man kan sova gott om natten.

Ja du doktorn, det är ändå allt bra tur att man har ett så fint läkkött och ett förhållandevis gott humör. Och en sak har man i alla fall lärt sig av den här vintern, att man gör bäst i att akta sig för såväl hala gator som hala typer.

Rör man sig går tiden snabbt. Sitter man stilla eller står på en och samma punkt kan en sekund liknas vid en evighet. Jag står sällan still, är jag hemma brukar jag gå runt. Från köket till badrummet, via mitt andra rum. Jag talar gärna med rummet. Hade ett snack med en vän om detta under gårdagen. Att tala för sig själv. Mysa med sina växter eller kanske välja att stirra in i spegeln ett slag för att sedan be sig själv om ett visdomsord.

Jag brukar aldrig titta mig själv i ögonen när vi snackar. Istället väljer jag rummet. Väggar och tak. Hörrududu väggen, vad ska jag göra med detta. Hur bör jag tänka nu, om och rätt? Suck, pust, aj. Mitt rum tycker sällan synd om mig, jag tror det är gott. En ömkande vägg är nog ingen bra vägg. Min lägenhet är hård men rättvis.



Ps. filmfestivalsavslutningsfesten på Storan blev legendarisk. Folk drack rött som det inte fanns någon morgondag och jag och mina klubbkollegor lyckades att rädda stämningen som Göteborgs Indiekör körde i bott runt tolvsnåret. Indie plus kör plus natt plus fest är ingen bra kombination nämligen. Gillar förresten aldrig detta med indiekör. Tror till och med att jag tycker illa om det, extremt illa. Obehagligt.

Såhär ser det ut på Styrbord i början av kvällen. När djsen och arrangörerna går runt runt och oroar sig. Kommer det komma någon? Eller blir det bara vi och discokulan? Klassisk klubbnoja. Ungefär vid halv ett brukar det vända. Då snackar man om sånt som kö och att gästlistan är full.

Sänk volymen hörru. Mera bas. Bra mix. Sjukt härlig låt. Spela den där också! Javisst.

Gårdagen blev bra den också. Spelade dunkdunk-musik som jag gillar och dansade i otakt. Fick ont när jag gjorde mina klassiska glädjeskutt men brydde mig inte speciellt mycket om det. Musik och öl är bra mot smärta. Idag kör jag och mitt dj-alterego vidare på samma tema och kastar oss på en spårvagn mot Storan. Det blir filmfestivalsfest. Slutfesten. Jag har inte sett en enda film och känner ingen stor sorg över det. Mer glädje över att filmfolket försvinner och att Kino blir som vanligt igen.

Hej då.

Det kan vara en bra beskrivning av undertecknad? Eller så stämmer det inte alls. Men klubb är något jag pysslar med förhållandevis ofta och en säl har man ju känt sig som. Kanske att det är den klubbade sälen som kommer vakna i morgon runt lunch och fråga sig själv om det var såhär det skulle bli?

I afton dans, javisst. Tillbaka på Styrbord Babord.  Denna kväll med det klassiska temat SEX. Alla har vi olika relationer till siffran. När det gäller musik och sex tänker jag direkt på Prince.



Det blir nog bra tillslut. Säkert redan innan 02.00. Men vet inte om Dj Klara (inte heller Fräck Fräcksson) har coolheten som krävs för att klä sig lika hett som The Artist. Det får bli något snällare, kanske lite sport. Stylebyklara.se säger att sport blir bra.

Vi kanske ses där sen!

Ändå rätt bra jobbat. Låten är ju rätt så blue men med lite humor kan man göra den blåa röd. Det går, om man vill.

Mestadels för livet, mindre i skolan. Igår lärde jag mig flera saker. Dels att man lätt blir filosofisk i ett restaurangkök, ser saker tydligare och anser sig ha rätt bra koll. Jag och kocken tog nog i hand på åtminstone tre sanningar. Sen tackade jag för mig och begav mig vidare. Nästa stopp var Casino Cosmopol, där lärde jag mig att doften av pengar inte är härlig, ingenstans. Kände mig illamående av den fräna lukten i lokalen. Ville bara hem och ut därifrån. Hittade ett kontoutdrag på toaletten; uttaget var på 5 000 kronor och kontot stod på plus 602 000 kronor. På mitt står det numera 20.02 kr.

Gårdagens sista visdomen fick jag i Linnéstan. Några vänner och en stunds tystnad. Som det tjatiga person jag är förstod jag att det ibland går att säga lika mycket genom att hålla mun. Man behöver inte alltid prata för att säga saker. Tystnaden i kontrast till gafflet. Som att vila efter en lång dags slit.



Jag vet inte vem det var som sa det först, men min vän Japan brukar återupprepa det för mig. Efter en lång dags slit var Guds tystnad som balsam för själen. Eller hur var det du sa Japan?

Kom just på att jag deltog i ett snöbollskrig igår. Det var ett sant nöje och sällskapet tog kriget på fullaste allvar. Det förekom både mulningar och fulsnö. En av de manliga deltagarna blev så sött av motgången att han övervägde att bli sur och gå hem.

Det tog ett par dagar innan jag kunde vänja mig vid tanken på att det inte alls är sportlov nästa vecka. Men nu är det gjort. Invigde vecka nummer fem igår. Satte agendan, ändrade storyn. Just nu ser det mer ut att bli ett storsäljande hollywood-drama istället för den smala independentfilm jag trodde var på G.



Men eftersom jag varken skulle vilja kalla mig smal eller indie så känns manuset bara bättre och bättre. Dramatik, romantik, tragik och komik. Rapp dialog, härliga scener. Mycket humor, en hel del bra musik och spännande intriger. Det bästa läsare är helt klart rätt ingredienser för en bra film.
En favoritscen är gårdagen och S som återberättade rövarhistorier från 2005. Saker man glömt av. Sådana historier man kanske tyckte var på gränsen till för mycket rövare när det begav sig men som mest känns kul fem år senare. S berättade också om att jag då klart och tydligt förklarat för henne att det inte finns några bra kvinnliga författatare. S hade inte hållt med. Jag förstår hur jag tänkte då men vet idag att det finns en kvinna värd att nämna när det handlar om det skrivna ordet. Bodil Malmsten såklart. Tack för bra historier och en blues Bodil!

Har inga scener att bjuda på. Filmen som jag trodde kallades sex visade sig vara nummer fem och är än så länge ganska grå. Det händer inte speciellt mycket och skådespelarna bjuder mest på intetsägande dialog. Men om man ska försöka se positivt på storyn kan det vara så att karaktärerna fortfarande håller på att introduceras. Det vill säga vi har varken nått fram till någon upptrappning eller konflikt än.

Så jag fortsätter tålmodigt att vänta på en bra scen.

Nu hänger jag inte alls med, är det vecka fem och inte vecka sex? Förvirring. Helt klart förvirring istället för musik.

Det händer alltid saker om man vill att det ska hända saker. Dagens kloka ord, klassisk visdom. Idag har jag gått i cirklar och rundat en och annan fyrkant samtidigt som jag har klagat högt över mitt värkande bröst. I dubbel bemärkelse. Min bror sa att det stötta revbenet passade min självömkande karaktär. Han kan ha rätt. Eller fel. Men jag går helt klart in i rollen som trasig med stor inlevelse. Ska man göra något ska man göra det helt och fullt brukar vara min taktik.



Och nu ska jag gå in för att finna sömnen. Hundra procentig fokus på John Blund, räkna får. Börjar med en kopp varm mjölk. Ska man så ska man.

Och den goda söndagen. Den bästa lördagen. Vecka fem blev en bra vecka. Är mycket nöjd med dialogen och filmen har mycket goda chanser att kamma hem en guldpalm. Den där Guden som jag trodde hade övergivit mig la för en stund sedan sin faderliga hand på min axel och sa att detta fixar du ju rätt bra.

- Men Gud, den där sprickan i revbenet? Varför? Varför allt detta lidande?

Då viskade Gud i mitt öra tyst och med en lite finurlig röst; Klara min vän, vi lider för att vi måste. Klart jag inte tycker om eländet. Men det är liksom så att de ingår. Jag kan inte hålla på att peta i allt.

Ikväll finner ni mig downstairs på Hagabion. Närmare bestämt på Kino. Vi brukar kalla varannan lördag för Klara på Kino. Då bestämmer jag musiken, kanske att jag bjuder in någon vän som får välja en låt eller två. Kvällens tänkta tema var hopp. Men lyckades slarva bort det igår på Trädgår´n så hoppet får vi ta en annan lördag. I dag passar det bättre med bitter. Bedarö Bitter.

Det handlar inte om att stå längst. Att slå hårdast. Att gå hem med guldmedaljen i fickan. Det handlar om att ta smällen och resa sig igen. En gång till. Kom igen.