Det är tur att man kan ta en tur.



Klapp klapp.




The Baseballs är ett väldigt tveksamt band, klapp klapp. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker att detta svänger, klapp klapp. Rätt löjlig låt och extra töntig video, klapp klapp. Men nog vill man ta ett danssteg eller två ändå, klapp klapp.

Om jag hade en röst och kunde sjunga.


Då önskar jag att den rösten lät som John Fogertys. Som att stå på tåspetsarna, sjunga från botten. Upp till toppen. Det liksom drar i själen på mig när jag hör Comin´ down the road. Det är något positivt med samtidigt ursinnigt över melodin. Ner för gatan, över berget. Galna gitarrer. Ingen idé att känna sig blå. Solen på väg upp, även denna dagen måste jag gå.



Detta får ta och bli mitt ledmotiv idag. Så nu rullar vi. Över Masthuggsberget, ner för Prinsgatan i en stulen bil. Ännu en dag, hoppas på en andra sång. Ber Gud att höra min bön, bara en sista gång. Upp för Linnegatan, förbi snubben utan mod. Jag vet, även den snubben är innerst inne god. Tisdag i februari, lämnade hemma alla toner i moll. Idag bästa internet kör jag enbart på rock n roll.

Att pratsjunga utan att rappa.




Ändå rätt bra jobbat. Låten är ju rätt så blue men med lite humor kan man göra den blåa röd. Det går, om man vill.

Pretty cool.




Och musiktv.


I början av 90-talet brukade jag åka hem till mormor och morfar för att kolla på kabel-tv och MTV var helt klart den fräsigaste kanalen. Musik med bild. På den tiden var det ovanligt att se videon till låten. Musikintresset var kanske inte det största då, men faschinationen var inte mindre för det.
Idag kollar jag på musikklipp oavbrutet, tack och lov är min telefon inte lika avancerad som en iPhone så slipper göra det i mobilen. Och tv har jag ingen så musikkanalerna har jag klarat mig utan. Men youtube missbrukas.



Men sedan gymmet blev en kär vän har jag återupptäckt detta med MTV. Avslappningen i att inte få välja klippen själv. Att ställa sig på löpbandet och springa några kilometer och kolla på musikvideos har varit en av december månads mesta favoriter. Och som det har påverkat mig. Jag gillar MTV! Mest av allt diggar jag när de kör någon form av rewind-timma. Visar videon till
Ghetto Superstar eller Ms Jackson. Igår gick det även upp för mig att den här Taylor Swift är rätt go.

Snabba klipp i en musikvideo = bra klipp.

Jag vill inte bara blåsa bort.




Bild och ljudkvaliten håller kanske inte högsta klass. Men låten och framförandet gör det. Det och lite till. Innan jag säger hej och tack för idag vill jag bara passa på att säga grattis till två av de finaste vännerna som gått och blivit tre!

Två är bra, men tre är bättre.

Börjar i dur.




Det riktiga Amerika och en riktig röst. En verklig skara människor och en bra melodi. Tar med mig den här låten hemifrån idag. Försöker att hålla takten hela vägen till dagens alla måsten. Den lättsamma tonen känns nödvändig. Starta en vecka med en blues är sällan en bra idé. Dock är onsdagsbluesen en klassiker.

Vi ses på ruta två.

Driv.




Måste springa skitsnabbt när jag hör Two Hearts. Låten är som en snabb rörelse mot framtiden. Som en spark i röven på den som satt sig ner för att ge upp. Det är bara att borsta bort skiten från känan och släpa sig en bit till.

Okej då, jag gör det.

Congrat Big Man.




Gammal är äldst, igår blev Big Man 68 år gammal. Undrar just om jag kommer stanna och vänta på folk när jag passerat 60 årsstrecket? Eller om en en annan också gett upp och börjat med egopromenaden. Rakt fram. En ensam väg. Aldrig mera vänta.

Nej, så blir det nog inte. Det är bättre att ha sällskap. Jag står och väntar vid nästa hägring. Du tar till vänster vid vägen Ingenstans, sedan rakt fram en lagom bit. Vid korsningen Då och Nu. Där, där ses vi!

Saker i huvudet som man inte kan glömma bort.




Jag har inga bra adjektiv på lager. Fann klippet nyss, vet att det kommer gå på repeat. Enklast möjliga, bättre än det mesta. Jag fryser inte längre.

Jag och Jackson.


När jag gick hem igår trodde jag på allvar att detta var det. På något sätt skulle livet ta slut och mitt gjorde det i en snödriva. Stigberget hade förvandlats till Kalfjället. Det var tomt, kallt och knäpptyst. Jag släpade mig genom snödrivor och föll ett oatligt antal gånger. Krälade några meter och lyckades sen ta mig upp på fötter igen. Hade jag sett mig själv utifrån hade jag antagligen sett ett av barnen från Frostmofjället. Minus långa kjolar och strumpor som killar och sticks.

Men fram och hem kom jag tillslut. Besegrade berget och kunde lägga mig under täcke, filt och överkast.



Den här dagen efter imorgon tillbringar jag däremot inomhus. Det blir sångpoeten Jackson Brownes dag. Känns bra, tror att Jackson får hjälpa mig lite med disken. Sedan kanske han kan ta och städa badrummet eller om han hellre dammsuger. Jag har inga problem med att skura toalletten, dammsuga däremot är rätt segt. Så jag hoppas lite att Jackson är mer av en dammsugarkille.


Köper en tågbiljett.


Att hitta hem till en låt. Samma gamla låt, samma gamla hem. Tryggt.

Sweet soul music.


Prövade Apoteket på Willys. Bad den tjocka favorittjejen i kassan om ett paket Strepsils. Hon bad givetvis om legitimation eftersom vi aldrig har haft den disskussionen innan. Jag som var på ett strålande humör passade på att skoja till det lite och svaradet glatt: Nej men sån tur att jag ska ut och resa och har passet i fickan!

Jag log ett brett leende och sträckte fram mitt kanstötta pass. Trodde att min favoritkassörska i alla fall skulle ge mig ett litet hånflin tillbaka. Men nix, ingenting. Jag tror bestämt att tjejen på Willys inte har lyssnat på The Elgins denna årets näst sista dag. Det har jag gjort. Därav humöret.



En av mina absoluta favoriter just nu. Klassisk knäppa-med-ena-handen-och-nynna-det-är-alright-låt. Tror bestämt att jag ska försöka avsluta 2009 med ett handklapp. Nu är det slut på den blåa bluesen. Dags för sweet soul.

Som en amerikansk storm.




Låtarna.




Biblioteket växer varje dag. Det är en av tidens positiva sidor, ännu en dag. En till låt. Alicia Keys kanske kommer att utses till årets kvinnliga artist på Klara Grape Awards 2009. Tar med mig Try sleeping with a broken heart från den här dagen.
Drar täcket långt över huvudet och tänker på tanten som berättade för mig att hon brukade drömma sig tillbaka till en gata i Beverly Hills innan hon somnade på kvällen. Jag gör något liknande ikväll till tonerna av Alicia Keys. Fast en annan gata, kanske den där skjortan åkte dit. Bra gata, vackert väder och en historieberättande dam som hamnar i polisförhör.

Hur som helst, vi ses vid ett annat gatuhörn. Antagligen kommer det vara där nordanvinden tilltar.

Native American, wow.




Hade också velat va på Stone Pony 1987 och hört Little Steven och Bruce i baktakt.

Sju svåra år plus 17 nödår.


Var det som hände egentligen? När blev det så här, var det verkligen så här det skulle bli? Vad säger du Japan? Eller vad säger Hästpojken?
Well, Martin Elissons senaste schlager är helt lysande. Videon klassisk. Tror den får stanna på repeat idag. Vemodig och vacker. Som Sju svåra år plus 17 nödår.



Men även nödåren har sin charm. Ikväll firar vi kocken, djn, Frank Sinatra, livet, fotografen, stan, Kino och allt annat värt att hylla. Det blir bra.


7 december.

Sänder mina varmaste gratulationer till stans bästa kock som fyller år idag. Jag vill också passa på att gratta Tom Waits. Kocken är fortfarande ung, typ yngre än medelålders medan den gode Tom idag blivit gubbe på allvar. Hela 60 år.



Måste erkänna att jag är lite förvånad över att Tom till och med är några månader yngre än Bossen. Antar att Tom hänger mindre på gymmet. Men hur som helst grattis kocken och Tom! Hoppas tårtan smakar grädde.

Att dansa så det inte riktigt märks och att göra det bra.


Tidigare inlägg