What's eating Klara Grape

Efter varje stort ögonblick kommer ett litet. Efter en stor låt kommer förr eller senare en liten låt. Efter en god måltid stöter man alltid på en mindre smakupplevelse. Efter en stor dag kommer med all säkerhet en mindre.

En stor, en liten. En bra, en dålig. Eller halvkass.

Orkade med skorna igår, men orkade inte med festen. Gillar inte Trädgårn. Eller ja, kanske hade gillat stället nästa helg. Ska tydligen vara någon temakväll med djs som bara spelar musik från -78 till -85. Låter ju helbra. Men tyvärr var det 40 årsgräns. Så det blir ingenting med det.

Men nu bästa läsare ska jag dricka en liten kopp kaffe eftersom jag drack en stor igår. Sen ska jag lyssna på ett gäng stora låtar då nattens dj bara spelade små. Det ser ut att bli tycka-synd-om-sig-själv-tema. Stolen Car, Wreck On The Highway och Point Blank från min i skrivande stund favvo bootleg Love Soul & A Broken Heart. Måste nog ta med Racing In The Streets och The River också. Övergången mellan dessa två verk är bland det bästa jag hört. Alltså jag måste lära mig fler synonymer. Kan inte beskriva pianot, men det får mig att gå ner på knä. Om och om igen. Och igen...



Efter bönen framför skivspelaren beger jag mig antagligen till city för att köpa något litet för pengar som aldrig kommer bli stora.

Idag har jag ägnat min tid åt kaffe, dopp och vänner. Kom vid tvåtiden fram till att denna dagen blev den första vårdagen 2009. Helt och hållet vår är ju förstås att ta i,  men lite som en smakbit. Lite sol som värmde, lite hopp som dök upp och fika vid Masthuggskyrkan.



Nu ska jag spela lite Jetman, lyssna på Little Steven och förbereda mig mentalt för denna löningsfredag. Liksom stora delar av stan planerar jag att gå vilse på Trädgårn ikväll. Kanske i mina finaste pumps. De är extremt heta, men jag är osäker på om jag orkar. Det där med obekväma skor med klack är sällan värt besväret. Blir så trött i benen. Men kanske att man skulle göra ett försök ändå. Det är ju trots allt löningsfredag. Och om en vecka är det åter igen dags att ta på sig klubbkavajen och bakom skivspelarna funkar inte de tio centimeter höga lackskorna. Så kanske får överväga finpumpsen ikväll trots allt.



Hej.

Trots regn i Gbg är jag helt och hållet insnöad på Little Steve eller Miami Steve som vissa kallar honom. Han står utan tvekan för vecka nios samtliga repeatlåtar.



Men på tal om ingenting och musik från NJ så drömde jag att jag var på Upstage Club i natt. Bra var det! På scenen stod ett band som lät lite som John Cafferty and the Beaver Brown Band, fast de såg helt annorlunda ut. Stämning var topp, lokalen lite mystisk och musiken i klass med den som spelas på Ny Klubb. Det var sommar och sådär lagom varmt. Årtalet vågar jag inte spåna på, men det var bättre och snyggare än 2009. Sen efterfest i ett vitt hus med en stor veranda.

Det sista jag minns är en gungstol och en tjej i trasiga jeans som spelade fiol.

Bra när man har makten att bestämma över vart och hur drömmarna ska utspela sig. Nästa, natt, dröm, resa, färd får gärna gå någon annanstans. Vart vet jag inte, men de hade varit skoj att antingen få se Elvis eller kanske The Specials när det begav sig.

Hej och tack.

Hittade två sköna litografier som nog är äldre än 100 år i en låda när jag sökte efter gamla brev. Bilderna kanske hamnar på väggen, men först blir det en förvisning på nätet. Men de är utan tvekan är flottare irl.

 

Japps de är så att säga Photo Bootade därför är bilderna spegelvända.

I morgon fylls åter kontokorten runt om i landet. Många kommer med stor säkerhet att känna sig på bättre humör. Kungar i baren, lunch på stan och kanske nya jeans. Själv finner jag inte slutet av månaden så värst angenämt. Tycker inte alls om när lönen eller csn (eller hur man nu väljer att försörja sig) anländer. Får mest panik och lite ångest. Hur ska jag få det att gå ihop den här gången? Kommer pengarna räcka? Hur ser veckorna framöver ut? Konsumtion, räkningar, utflykter, krogbesök och allt det där man väljer att spendera sina hundralappar på.

Tycker helt klart det är enklare att hantera VISA-kortet i mitten och i slutet av en månad. Då har man ju kollen. Man vet hur läget ligger, vad som behövs och inte. Om pengarna kommer räcka eller ej, om det blir något sparat eller om man slutar på noll.

Under en liten men stärkande promenad kom jag fram till en enligt mitt tycke smart liknelse mellan pengarna på kontot och relationer. För jag tycker det är lite samma sak. Början av en relation är ofta problematisk och knepig. Vad är rätt, vad är fel? Hur känner jag nu? Ingen aning. Hur ska man bete sig? Va? Nä. Jo. Eller kanske.

Det är ju helt klart enklare att ta hand om en redan pågående bekantskap. Man vet hur det funkar. Man vet vart man har varandra. Hur man ska bete sig och allt det där. Mitten samt slutet (fast det där slutet vet man ju inte om för ens det är just slut) är enklare. Då precis som i slutet och mitten av månaden vet man vad man har. Hur och varför. När och om.

Jag tycker bäst om mitten.

Så bästa läsare, där fick ni ännu en fundering att kanske tänka ett slag på. Eller slänga bort. Vad vet jag. Hej och tack.

Det dilemmat kommer ofta till mig. Skolan vs livet är något jag grubblat över sedan första klass. I alla fall tror jag det var första klass, möjligen att tankarna dök upp i mitt huvud under mellanstadiet om man nu ska vara exakt. Men oavsett när de kom har de funnits med under en lång tid. Och inte verkar de försvinna, snarare växa sig starkare.



Finns en fantastisk Springsteen bootleg från -80 som kallas Love Soul & A Broken Heart. En av skivans abosluta höjdpunkter är Independence Day. Bruce inleder på ett sätt som tilltalar mig så mycket att jag inte vågar skriva ner hur många spelningar spåret har i mitt iTunes. Det är något speciellt jag inte riktigt kan förklara, att lite snack kan betyda så mycket. Bruce berättar att han aldrig var något esse i skolan. Att han fick höra att är man kass i skolan beror det på att man är dum. Men så hände något när han började lyssna på radio i början av 60-talet. Plötsligt fann han saker som var betydelsefulla för honom. Att det fanns en annan typ av kunskap man kunde lära sig genom musiken och låtarna. Att de där låtarna kunde tala till hjärtat inte hjärnan. Något lärarna i skolan inte gjorde.

Bruce talar vidare om att han via musiken fick en annan och för honom ny bild livet, drömmarna och allt det där. Att man kunde göra något åt det man ville ändra på, att man kunde gå ut och ta chanser. Fantasier och skit.

Bla bla bla bla...

Ni bästa läsare kanske inte förstår storheten i detta snack. Det kan jag väl gå med på, svårt att återberätta så. Har glömt att skriva ner hälften. Men mitt bästa tips är att försöka fixa ner botleggen på valfritt sätt. Ni som förstår, förstår. Typ. Nu blev dagens filosofiska inlägg plötsligt lite oklart. Men det jag vill komma fram till är att bara för att du har svårt att lära i skolan betyder inte det att du är dum. Jag kommer aldrig ha lätt för skolan, det börjar gå upp för mig nu. Däremot funderingar kring livet och att bege sig ut efter att ha lyssnat på den bästa låten och försöka göra något åt saken. Det har jag rätt så bra koll på.

Men okej. Skolan vs livet. Jag ger livet 1 - 0. Skolan visst, man måste väl ta sig an den med. Men man får inte glömma det viktiga i livet för det. Som en bra låt, som en skön bootleg från 80-talet. Så nu ska jag göra två viktiga saker, en för skolan, en för livet.

Det är snö här, precis som i Göteborg. Snö är flott, vitt och mjukt. Men kallt och kan lätt bli hårt. Man kan halka och slå sig. Min relation till detta ombytliga material är minst sagt ambivalent.

Men just i den här stunden verkar snön vara på min sida.

Men ibland kan man gå vilse bland sina egna fotspår. Då kan också den enda och raka vägen bli svår. Dagens filosofiska fundering fick ni där bästa internetkonsument! Skönt att man inte ligger på latsidan vad det gäller vardagsfilosofin i alla fall. Och för att undertecknad inte ska slarva bort sig själv ännu mera far hon (filosofen bakom denna blogg) iväg på en resa för att hitta kartan. Resan blir omedelbums, till en hemlig ort i ett hemligt land.

Gällande gårdagens dj-strapatser gick det som smort. Kvällen försvann snabbt och hemvägen kunde jag utantill. Det finns till och med flera, själv valde jag den enklaste. Tog en taxi och sen var pengarna slut. Väl hemma ställde jag mig framför min fina förstärkare som jag köpt av Helmer och bjöd mig själv på ett hyfsat värdigt avslut. Alltså inget definitivt slut, utan ett tack och hej till den där fredagsnatten. Spelade fem fina melodier och sen somnade jag vid skrivbordet.

Ni ska faktiskt få låtlistan, den är bra. Riktigt bra.

You gotta forget him darling - Four Tops
Dont worry baby - Beach Boys
Loose ends - Bruce Springsteen
Out of the darkness - Little Steven
Going Home - Mark Knopfler

Riktigt bra dag. Har ätit potatismos på Solrosen. Ikväll ska jag gästdja lite på en pop-klubb på Styrbord Babord. Känns både rätt och skoj. Har tyvärr inte så många nya rökare att bjuda på. Jimmy Cliff blir mitt dj-hjärtas bästa vän även denna kväll. Men jag antar att det är helt okej.

Ge lite, ta lite. La la la! Dansa lite, sjunga lite. La la la...

Lyssnar på ett mästerverk och stryker min skjorta. Jeansen är redan på men valet av skjorta kändes inte rätt direkt, därför blev jag lite sen. Men bättre sen än inte alls. Hellre rätt skjorta än fel t-tröja.

Nä nu är skjortan klar. Ska se till så den inte åker dit. Tror inte det blir så, idag har jag koll på alla skjortorna. Skönt.

Sen tänkte jag, nu får det vara nog, orkar inte mer. Släpp bara. Kanske rent av kasta ut den förbaskade tvn genom fönstret. Men efter några timmar gick det upp för mig att det där var lite väl dramatiskt. Tiden framför televisionen kanske gått och blivit för lång, men allt eller inget är att ta i. Nog för att jag gillar drama, men ibland bästa läsare måste man plocka fram förnuftet. Det fick bli en kompromiss. Kom fram till att tiden som aldrig vill vara lagom lång eller kort måste ses efter bättre. Istället för att släppa tvn helt valde jag att stänga av den ett slag. Sedan tog jag kampen om tiden till nästa nivå och raderade lite på internet. Några klick och sedan stängde jag av datorn. Några kliv bort.

Kanske sätter jag på tvn en stund på fredag igen, kikar på På Spåret och tar det piano. För mycket tv gör att man ser i fyrkanter. För mycket dator och internet gör dig näst intill blind. Facebook i all ära, men den där blåa och vita världen av ettor och nollor tar lätt för mycket tid.



Och tiden får man inte glömma av. Den borde enligt min mening tas tillvara på mycket bättre. Mer ögonblick bör fångas, fler minuter bli av. Tiden är inget att leka med, lite som en dödlig sjukdom. Sköter man inte om sig och tar sina mediciner i rätt tid kan det ta slut innan man vet ordet av.

Hej då!

Är klar nu, verkligen. Färdig med kappan och redo för jackan. Jeansjackan, skinnpajjen, trenchen, den där tunna skjortan och tygskorna. Februari kan ge upp direkt, det räcker nu. Mars bör bli kort. Vill till april, då är det okej! Tror vi hade kunnat ha det bra ihop. Vet ju inte helt säkert än. Men februari är jag inte fundersam över. Vi passar inte tillsammans så är det bara. Snö och kyla, elände och skit. Nä du, kappan kan vara nu. Den gröna gå-ut-jackan känns för tung.



Har tänkt enormt mycket på jeansjackan och den tunna skjortan de senaste dagarna. Ljusa jeans, vitt sinne och rena skor. Rosa träd på Järntorget och ljusgul fest i Gallileen. Ingen blå blues. Är mer än redo för rock n rollen och de lättsamma melodierna.

Vet ni bästa läsare, lovar att ge er rätt melodi redan snart. Innan vinterkappan glöms bort längst in i garderoben. Lovar och står upp. Snart är inte långt borta ändå. Det blir inte ett oklart sen, den här gången lovar jag er ett säkert snart. Bra där!

Sätter på mig jeansjackan omedelbums, tar vinterkappan över och känner solen stråla innifrån.

Idag har jag gett mig själv en alla hjärtans dag present. Eller två presenter. Först en cheeseburgare, cola och pommes. Sen en tur till havet och solen.

Den drabbar alla människor, vissa oftare andra mer sällan. Mig drabbar den då och då, har alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra det. Antar att det är en del av livet och en stor del av den strävan som ändå finns där. Då och då glömmer man bort vad det är som verkligen räknas, vad som betyder någonting. Det mesta känns onödigt. Vissa dagar tänker jag att nu får det vara, det tjänar inget till. Ingen idé att vänta, våren känns ändå avlägsen. Om det ens blir någon vår i år. Vad vet jag? Vissa ögonblick känns den bästa stunden trist. Allt kan va.

Alla har vi olika sätt att sedan hitta den där meningsfullheten igen. Alla har vi olika saker som får oss att känna framtidstro. Någon kanske börjar gymnastisera, en annan läser en bok. Två kanske tar hand om en vän, den tredje skriver en låt. Exakt vad undertecknad pysslar med känns rätt ointressant. Man har alltid en massa saker för sig. Men en sak som jag tror att de flesta finner mening i är samtalet. Vännen, familjen, den bekanta, kärleken eller vem det nu är man talar med. Någon som lyssnar, någon att bry sig om. Ensam är det väldigt lätt att inte orka.

Det har hänt att jag återfunnit min mening under en dag i hemtjänsten. Tycker egentligen inte speciellt bra om det där jobbet och förbannar ofta Gud över att jag inte har ett skojigt extrajobb (bättre dagar tackar jag den högt stående makten över att jag vissa lördagar kan få spela mina bästa partyrökare och tjäna några skrynkliga hundralappar på det). Men hur som helst har det hänt att jag återfunnit det där hoppet under ett besök hemma hos någon vårdtagare. Senast för en vecka sedan hade jag ett moment. Satt hemma hos en dam och tog av henne stödstrumporna. Plötsligt började hon gråta och önskade att få dö. Hon orkade inte mer och berättade om hur eländigt allt var. Jag satte mig ner en stund, lyssnade. Pratade med henne. Förstod. Förklarade lite om min syn på saken och livet. Sen berättade hon lite mer och jag lyssnade lite till. Sedan talade vi om något gott, ett bra minne och en fin historia. Hon var vacker och plötsligt lös det lite i hennes ögon. Jag blev varm i hela själen och kände; Där! Där hittade vi det. Meningen. I alla fall en liten liten stund.

En liten stund är bättre än ingen stund alls.

Nu bästa läsare ska jag lämna den filosofiska bloggen för den här dagen och ge mig ut i verkligheten. Lämna livet online för det irl. Men visst tror jag att en liten mening också finns att hitta på internet. Även fast det kan gå överstyr ibland. Men idag känns den här rätt så meningsfull.

I morgon är det torsdag. Tycker helt klart bättre om torsdagen än lill-lördagen, den känns piggare på något vis. I morgon torsdag planerar jag att vattna min enda blomma. Det är en orkide jag ärvt av min mormor. Jag gillar den, tror den tycker bra om mig också. Min mormors gamla orkide har nämligen blommat sedan dagen den flyttade in hos mig.

Borde nog investera i fler blommor. Det kanske skulle vara nyttigt. Fler blommor i rummet kanske gör att våren inte känns så avlägsen?

När man är lite sjuk i kroppen är det lätt att man blir det i hjärnan också. Svaghet föder svaghet som de gamla grekerna sa. De har såklart rätt. Som de brukar ha, de där gamla grekerna. Ligger raklång i  min säng och börjar tröttna på det. Det var gott en dag, men nu börjar det bli kämpigt. Hör till och med fåglar utanför fönstret men vågar inte dra bort gardinerna. Säkert regn eller något annat grått som ligger över stan.

Men det är ju också sant, om en månad är det den 10 mars. Det låter inte så dumt. Kanske våren 2009 kommer bjuda på bra saker. Händelser man knappast kunde hoppas på. Positiva överraskningar är viktiga överraskningar.

Nu ska jag läsa några gamla brev och förhoppningsvis kommer jag känna mig en sisådär en hundra år gammal. Som alltid när man hälsar på i en svunnen tid. Sen efter breven ska jag dra täcket långt över huvudet och spela John Mellencamps senaste skiva på högsta volym. Tycka förbannat synd om mig själv. Rikigt gräva ner mig i eländet så kanske man kan känna sig färdig med det i morgon. För i morgon är ju en ny dag. Säger dom i alla fall.

Lyssnar på One more cup of coffe och tänker att snart är det dags. Inte för en till kopp, det dröjer nog. Men för dagens första. Har just mejlat iväg en kass krönika till skolan och behöver nog fira lite med gott kaffe. I sängen förstås. Idag kommer jag ligga nerbäddad mest hela dagen. Stränga order från doktorn. Inget flängande på stan i för tunna skor. Nej Klara, kroppen ska man vara rädd om. C-vitamin och kaffe blir det. Ingen höjdarkombination kanske, men läkaren gav ett ok. Så kör på det.

Ska försöka passa på att bilda mig lite under min sängliggande dag. Då och då kanske lite Jetman. Min nya hobby. Går att spela på Facebook. Pröva, du kommer fastna. Gjorde det direkt. Nu måste jag klå mitt rekord. Hej!

Jamenvisst, igår var helt klart bättre än torsdagen. Strage hade magsjuka (eller nåt) så det blev undertecknad och tok-fina Sonja och Adam. Bra disco. Garderoben svängde och humöret var på topp. När stämningen känns rätt blir låtvalen helt klart bättre. Mycket bättre. Har även två nya idéer att spåna på framöver. Blir det något av dem så får ni veta det då. Men kan ge en liten liten hint, en av planerna handlar om måndagar. Kanske någon form av Klarence & Japan. Värt att kolla upp närmare.

Men okej, nu ska jag arbeta. Sen i morgon tänker jag vara sjuk. Dags att bli frisk. Stannar i sängen och knör i mig lite vitaminer. Snuva och hosta är trist i längden.

Kom till garderoben. Spelar bättre än i torsdags och vill du kan vi byta jackor. Eller pröva varandras mössor. Tar med mig både skivor och klädroller.

Hej vill ni höra något om igår? Well, oavsett får ni veta lite granna. Hade panik från klockan elva till tre. Svanen är svårspelat, men jag hoppas ingen märkte av min osäkerhet. Låtvalen kändes sådär, men jag är ju aldrig nöjd. Eller jo, Erik sa att jag var nöjd en gång. Det är ta mig tusan inte så dåligt, nöjd en gång. Det låter det.

Spelade alla låtar jag hade tänkt att inte spela. Jimmy Cliff bara en gång, samt blev övertalad att spela Love will tear us apart. Mesta indihitten var väl Go my own way med Broder Daniel. Den kände jag mig på allvar nöjd och glad över. Resten glömmer vi.

Bandet var helbra. Verkligen, tar tillbaka att jag inte hoppar högt över Ram Di Dam. Tar tillbaka att jag helst bara vill vila ögonen på sångaren. Det är ett bra band och de skötte sig alldeles utmärkt igår. Bra spelning, goa låtar. Kanske de bästa jag hört på Jazzhuset sedan brorsan spelade.

Eftersom undertecknad gått och blivit religiös (och funderar på att lägga ner journaliststudierna för teologi) kommer nästa Ny Klubb om en annan får bestämma kallas följande:

" Tillbaka till Gallieen, på den tredje månaden uppstånden "

Ja då kanske det löser sig. Vad? Ja, det mesta. De säger ju att skolan är viktig, men själv har jag ju alltid hävdat att man lär för livet inte skolan. Det gör man bäst på gatan.

Eller?

Nu har jag sett två avsnitt av den hypade serien The Wire. Säkert sisådär en tre år efter det var riktigt rätt att följa serien. Men jag anser mig vara lite efter vad det gäller de mesta, så är väl ok. Känns lite som en utmaning att sitta still framför ett och samma klipp i en timma. Youtube har gjort mig lite knäpp. Så antar att The Wire oavsett om det är en bra serie eller ej kan göra något gott.

Hur som helst verkar den okej såhär långt. Två avsnitt säger ju egentligen inte så mycket. Men jag gillar huvudpersonen vars namn låter lite som Nick Nolte. Fast han heter McNulty. Och så fick jag under episod två ett nytt citat till min samling;

You cannot lose, if you do not play.

Tack det ska jag bära med mig! Hoppas del tre också blir bra. Då lovar jag se hela säsong ett.

Just nu känner jag mig äldre. Funderar lite på om det går att skippa det här och bli ett år till direkt. Eller kanske tio. Har jag tur slipper man en massa elände. Men antar att det inte riktigt fungerar så. Svårt att blunda. Såklart man kan blunda förresten, ett tag. Sedan hinner världen ifatt dig. Som kylan. Man kan sitta inne i ett varmt rum, kanske en bastu. Svettas som tusan och sedan springa ut. Hoppa i en isvak om man har en sådan att tillgå. Först är det säkert skönt, man kyls av och allt känns behagligt. Men sedan kommer det ikapp en. Utomhus är på tok för kallt, inte alls skönt efter en stund.

Som en god måltid. Man äter och äter, det känns bra och rätt. Du kan tänka dig en portion till. Sedan går det upp för dig att magsäcken inte är enorm och paltkoman ett faktum. Du mår illa. Måste lägga dig raklång och tänka på någon sommaräng långt borta. Blommor och träd som har löv. Solen och kanske en vän som ligger bredvid och berättar anekdoter.

Likadant är det med kontot. Plötsligt är du kung. Slutet av månaden, allt är på topp. Dubbel vodka i baren och lyxbrunch på kafé. Nya skor och möjligen en eftermiddagsbio på de. Sen någon vecka senare är Visakortet tomt. I kylskåpet två gamla ägg och en morot. De feta åren är förbi. Verkligheten har kommit ikapp dig. Du som hade allt.

Det är kallt ute.