På fredag är det dags för Ny Klubb del 2. Då ska jag spela den här.
Jackie Wilson är fantastisk.
The Straight Story.
Nu har jag sett The Staright Story, en bra berättelse med ett fint budskap. Gillar filmer som verkligen är historier. I detta fallet handlade historian om Alvin Straight och hans färd genom Amerika på gräsklippare. En resa vars mål handlade om försoning med en gammal och sjuk bror.
Gillade filmen och tycker att Lynch (som regisserat kalaset) gjort ett klanderfritt jobb. Helt enkelt en vacker och mycket enkel film om stolthet och försoning.
Ps. Jag tror bestämt att det var så att filmen bygger på en sann historia och att den där Alvin Straight faktiskt har funnits.
Sista dagen.
Nu gäller det bara att ställa in hjärnan på två terminers studier, kyla och rutin. Samt att på något vis försöka se fram emot det. Får se hur det går. Men tror mig veta att även hösten har sina ljuspunkter. Lite fest, lite dans, Steve Forbert på Pustervik, en Ny Klubb kväll, Rock n roll hall of fame muséet i NYC, lite resor till vänner och bekanta och så.
Hej.
Röda läppar.
Bild lånad från Stureplan
Lite feber på semestern ingår.
Bild lånad från jacobmetcalf.net
Japp att bli sjuk under en semestervecka verkar vara obligatoriskt. I Amerika slapp jag men inte på Korsika. Idag har jag promenerat runt i mäktiga Bonifacio och klagat över snuva och huvudvärk. Tur att franska apotek är fler än de svenska, och tur att deras svar på Alvedon är lite starkare och lite billigare.
I Bonifacio roade jag och mitt sällskap oss (efter värktabltetterna) med att käka flötiga crepes, köpa randiga tröjor, kika på de rika människornas stooora båtar, dricka någorlunda gott kaffe samt svära över det här med turister och klädsmak. Huh.
Hej.
Vykort från Korsika.
Fota gör man hellre i naturen än på stranden. Förmiddagarna har jag och mitt käraste sällskap tillbringat med att steka vårt bleka fett i den korsikanska solen. Eftermiddagarna har sedan ägnats åt att försöka minska midjemåttet några centimeter med hjälp av milslånga cykelturer i något lutande terräng. Sällskapet räknade precis ut att vi under dagens färd klättrat närmare 300 meter över havet med våra Nishiki cyklar. Och att klättra i berg med hjälp av en cykel är minst sagt ett helvete. Men det positiva med att ta sig uppför är ju det faktum att man sedan får ta sig nerför. Så det gjorde inte så mycket om man gått in i (berg)väggen på vägen upp eftersom vägen hem gick av bara farten.
Ps. Korsikanernas sista vila går inte av för hackor...
-
På bussen.
I morgon åker en annan förresten till söderhavet eller nej medelhavet var det ja. Känns fint för den som undrar. Har tänkt läsa klart Den Svenska Politiken och något skönlitterärt, bada och bli lite brun. Bra plan. Sen börjar höstterminen. Har massvis av planer. En Ny Klubb, en ny vana, en ny vän, en gammal vän, något oväntat, planerade händelser och mer lagad mat.
Bra.
Bruce Bruce Bruce.
Önska vad du vill och Bruce spelar, allt ifrån Quarter To Three till Tougher Than The Rest ( via Who'll Stop The Rain, Incident On 57th Street, Detroit Medleyt, Trapped, Janey Don't You Lose Heart, Pretty Flamingo, Does This Bus Stop At 82nd Street?, For You...). Tror inte längre att jag är helt ute och cyklar när jag skriver att detta är den sista turnén Bruce gör tillsammans med The E Street Band.
En sista chans att höra låtarna (en sista kväll att få spela dem).
Men Factory då?
Och Racing In The Streets?
Den där låten.
Har en knepig relation till den gamla Band Aid låten. Lyssnar på den varje sommar. Under några veckor så går låten varm i min numera ganska slitna ipod. Vet inte varför jag måste lyssna på den på sommaren, under vinterhalvåret funkar den inte alls.
Videon är skön, vacker. Synd att de inte görs så många musikvideos av den här sorten nu för tiden. Missa för allt i världen inte den där Stings fina frisyr. Den knyter ihop känslan på ett bra sätt. Lite om Lionel gör We Are the World videon oförglömlig med sin tumme i slutet.
Den blev av.
Åh man blir så glad ibland.
Rätt så bra ljud ändå.
Kände mig nostalgisk på plats. Gissa om jag blir de nu. Förresten spelades låten när jag kikade in på Karltex i Haga igår. Jag undrar just vad de kan betyda, konsumera? Gör det inte? Gå hem? Gör något vettigt? Ge dig iväg? Du får inte vara här?
Resa.
Kikar för fullt på diverse sista-minuten-sajter. Vill åka på en liten resa till solen och havet. Helst till Italien, men verkar inte finnas några passande turer dit. Nu lutar det istället åt en vecka på Korsika. Men tycker det är lite dyrt, Turkiet är mycket billigare, men dit vill jag inte. Inte Grekland heller, framförallt inte Korfu. Jag är rädd för den ön. Var där i 24 timmar för några år sedan. Jag och en vän hade tagit tåget ner till Italien och tänkte att en liten båttur över till Grekland nog var en fin idé. De var det inte alls.
Tror bestämt att vi hamnade i helvetet på jorden. Någonstans på Korfu tilsammans med rödbrända Britter och förstörda urinvånare i en stad som liknade ett gammalt nöjesfält. Huh!
Nej de får nog bli Korsika ändå. Lite dyrt men förhoppningsvis lite bättre stämning...
Skolkort.
Trist bara att man lyckas blunda varje gång det är dags att bli förevigad på bild...
Söndag.
Städ och youtube.
-
Hoppas på lördag och bambam. Hoppas på lite dans och att cd-spelarna är på min sida.
Hatar nyheterna.
Ska arbeta med hjärncellerna istället. Läsa en bok. Var på biblioteket idag och fick mig en pinkod. Tycker det är jobbigt med alla koder och användarnamn. Man borde ha samma på allt. Fast då har man ju en jäkla problem om någon hackar in sig på ett konto är de ju lite kört. Hur som helst lånade jag två böcker, en skolbok (Den svenska poliktiken) så jag kan fixa termin 1 en gång för alla. Samt en bok för nöjes skull, Världen är en främmande plats av Ola Sigurdsson. Läste några kapitel när jag höll på med min ännu ofärdiga c-uppsats och har under en längre tid känt för att läsa hela eftersom jag tycker ämnet är intressant. Essäer om religionens återkomst, de ni!
Hare.
-
Och så Jersey Girl förstås. Än har jag inte tröttnat...
Volten.
-
Kikade lite på låtlistan från konserten på Giants Stadium nyss. Får rysningar när jag tänker tillbaka på Incident on 57´th Street och hur Bruce förvandlas till den galna predikanten strax innan Marys Place. Precis som predikanterna på tvn gapade han hysteriskt ut sitt budskap (tror hans predikan den 31/7 handlade om ett hus han skulle bygga och att han inte kunde göra de själv. Utan han behövde en hjälpande hand… Typ.) För att inte tala om hur Nils plötsligt gjorde en volt i slutet av gitarrsolot på Because the night. Bara sådär. Förstår inte hur han fixar det, kanske har det med längd att göra. Nils är ju liten. En vän hävdar att Bruce är drygt en och 165, vilket jag själv tvivlar starkt på. Men Nils Lofgren är nog inte många centimeter över 160. Men nog om centimeter, man kan vara en stor person fast man är kort. Kolla bara på Paul Simon och Bob Dylan.
Åter till sommarens tre konserter så har jag kommit fram till en slutsats. Bruce Springsteen och hans E Street Band är idag bäst på de något lugnare låtarna. Då låter de som bäst. Som Drive All Night, I´m On Fire, Pretty Flamingo och Sandy för att nämna några bitar som en annan kommer bära med sig i hjärtat en bra tag framöver. Tänker alldeles för mycket på Sandy. Hur hon hängde på de billiga barerna vid stranden, hennes klänning och pappan. Och så pojkarna från kasinot med skjortan uppknäppt ner till midjan.
Funderar ofta över vad för historier Madame Marie berättade. Jag vill också berätta bra historier. Var lär man sig det? Har man det bara eller går det att lära? Vem ska lära mig? Livet? Kanske skulle man gå till en spådam. Fråga om framtiden och hur. Få lite vägledning hade inte varit fel. Att i alla fall ha ett litet litet hum om vad som är rätt och fel. Vem och varför, hur och när. Var finns Göteborgs Madame Marie? Någon som vet.
Men Steve, va skoj.
Bild steveforbert.com
Läste just på Steve Forberts hemsida att han kommer till Sverige i november. I Gbg så gästar han Woody West. Lite oväntat. Jag har aldrig varit på Woody, klubben är för mig Nudie jeans och rätt trista förutsägbara rockhits. Men jag gillar ju Steve. Så den 19 november lär ni se mig nära Pusterviksbarens scen trallandes med i Romeo´s tune.
Vadå för fylleslag?
Fredag.
I afton spelar Broder Daniel för sista gången. Jag hade gärna sett dem om de inte var så att det inte var så förbaskat dyrt med WoW biljetter. Har tyvärr redan bräckt min konsertbudget för sommaren 2008. Bruce x3 kostar. Men jag är numera säkrare än någonsin på att de finns drygt två aker som faktiskt är värda att lägga stålar på. Bruce och Eldkvarn.
Hare.
Vykort från staterna.
Försent igen.
Hemma igen.
Får nog försöka sova ett par timmar efter hemresan som kom att vara i hela 24 timmar på grund av strul i Paris. Ska försöka skriva ner något bra om allt i morgon. Så jag kommer ihåg kalaset. Men innan skönhetssömnen måste jag kika på lite You Tube-klipp.
Så taggad. Jösses, för mycket kaffe för få Cool-Down tabletter?
En halsning fran Asbury Park.
Hur som helst kandes Asbury Park som en stad mitt i mellan det gamla och nya. Lite som Kopstaden da hopp om en ljus framtid annu fanns. Langs med strandpromenaden var bygget av surfbutiker och cafeer i full gang. Nagra hundra meter in at land sag stora delar av staden ut som en stor byggnadsplats. Men mitt i allt nytt star fortfarande en del av de klassiska byggnaderna kvar. De jag och jag tror aven mina resekamrater var dar far att kika pa. Det gamla kasinot, Wonderbar, Madame Marys lilla spastuga och sa forstas Stone Pony.
Det sag ut som jag hade tankt mig. Fast mindre.
Konstigt nog fanns dar inte mycket som paminde om att det var just har Bruce Springsteen borjade spela med sina bandkamrater. Bara nogra kort inne pa Stone Pony och i en av souvenirbutikerna samt en pappfigur i fonstret till en butik. Men de kandes ratt bra. Inget Graceland inget Dollywood. Bara en ratt tom kuststad med stark vilja och hopp om framtiden. Och visst kan jag tanka mig att fara tillbaka.
Dock sa ryktet att det inte ar till Asbury Park som Bruce beger sig nar han ska dricka en ol utan Red Bank nagra mil norr ut.
Maste skriva nagat.
Jobbigt det dar med amerikanska tangentbord, det blir sa konstigt nar man skriver. Men sa far det bli nar man inte bor pa lyxhotel dar man hyfsat sakert kan lamna sin dator. Pa mitt hotell nagra kvarter fran Harlem kanns det ratt gott att inte lamna sa mycket vardesaker pa nar man ger sig av for att gora stan.
Men okej, till saken. Igar mina kara lasare (pappa, Tora, Stina, Ebba, mamma ibland och kanske tre kompisar) var jag pa konsert. Japp antligen fick jag se Bruce och hans E Street Band pa Giants Stadium utanfor NY i ett varmt New Jersey. Bara att befinna sig utanfor arenan var en upplevelse, lite som att stiga in i ett You Tube klipp. Amerikanarna hade tagit over parkeringen helt med bade hemmagjorda dj-bas och enorma partytalt med saval grillutrustning som bar. Utanfor arenan fick jag ocksa en skymt av den gamla Springsteen-kannaren Dave Marsh som har skrivit ett otaligt antal bocker om Bossen. Han satt i ett litet talt och sande radio, narmare bestamt E Street Radio. Han nickade lite at mig och mina vanner. Jag tror han blev glad over att se oss. Jag tror han kande det lite som ett besok fran forr. For jag tror bestamt att de var lite sa vart lilla svenska sallskap sag ut. Skjorta och jeans var inte direkt nagot man sag mangder av under gardagen. Mest flipflop tofflor och kulorta shorts.
Men sen ar det ju 2008 inte 1978. Kanske ar man lite skadad av alla klipp. For lite granna trodde jag att de var sa folk skulle se ut.
Oj oj nu tar datorminuterna slut.
Gallande konserten vet jag inte var jag ska borja. Han oppnade taggad som tusan med Summertime Blues och gav oss efterlangtade Jungleland. Jersey Girl var ocksa helt fantastisk.
Ah far skriva mer sen. Nu far jag till Asbury Park.