What's eating Klara Grape

Jag är besatt av att skriva den, att ha makten över min egen historia. Varje dag är som ett kapitel. Allt räknas, allt går att skriva. Saker som inte händer är alltid förlorade meningar. Människorna i tågkupén är viktiga, också de personerna fyller en funktion även om det bara handlar om statistroller.

Sms som sänds alldeles för sent är en del av historien, precis som allt drama. Både det stora och det lilla. Flera av mina vänner burkar ringa mig när de vill höra något spännande. Jag har med glädje tagit på mig rollen som den som bjuder på en bra story när mitt sällskap betalar kaffet. Dramat har blivit mitt kapital. Vissa dagar orkar jag egentligen inte, då kan stressen och pressen över händelserna ge huvudvärk. Men allt som oftast gillar jag det. Upp upp och ner. Allt fyller en funktion. Allt skrivs ner, allt blir till en rad. Min bok.

När jag arbetar i hemtjänsten och träffar gamlingar med livs och existentiellångest. När jag sitter vid ett köksbord hos en dam i slutet av livet, en dam med ångest över allt hon inte gjorde tänker jag; Well, så får det inte bli med min historia. Jag vill våga, jag vill göra. Det går inte att räkna med att någon annan fixar storyn, det är din uppgift. Tv och dator, litteratur. Ja för all del, då och då när kroppen behöver återhämta sig. Men däremellan är det du (i detta fall jag) som är författare och regissör.

Bok nummer 23 ser ut att bli spännande. Känner att jag har gjort mitt jobb. Men boken har några sidor kvar och det händer att de sista kapitlena blir de absolut bästa. Vi får väl se.

Det är gött att överdriva, snacka alldeles för mycket om en och samma sak. Jag talar nästan jämt om mitt hemland och min hemstad. Jag syftar förstås på Amerika och NYC. Det låter säkert både pinsamt och töntigt, men det gör inget alls. Jag kan stå för det. Faktum är att jag tjatar lite extra om det när jag märker att personer i min närhet tycker att jag är lite tröttsam. Då späder jag gärna på och talar drömmande om uptown burgers och billig bärs på Mars bar.



Göteborg i all ära, min andra hemstad. Ja ja ja, Skara finns också med. Inte längre som hemstad men grundstad. Kan man skriva så grundstad? Början. Starten. Skara är starten, stan som präglat en och fått en att bli den man är. Skara fick mig att skita i vad folk tänker och tycker. Folk tycker säkert man är knäpp ändå, både i Skara, Gbg och i NYC. Trots att alla är mina hemstäder. Men det där med knäpp känns lite som en familjepryl. Min familj tycker jag är crazy, vänner likaså. Jag gillar dessutom knäpp. Well, faktum är att det nog är så att det på många sätt är knäpp jag söker.

Men bästa hemstad där borta i väster snart kommer jag igen. Då vill jag äta burgare, se Springsteen på Giants Stadium och dricka varm öl i ett soft sommarregn. Går du med på det?

Tja ba.

Läste en bra mening i en bok hemma hos en vårdtagare idag som jag gärna vill dela med mig av. Det var Stefan Jarl som i ett brev skrivit något i stil med att han inte riktigt visste vart han hörde hemma. Typ; Jag trivs alltid bäst där jag inte är.

Bra mening Stefan, den bär jag med mig ut i natten.

Eller väg. Att bestämma sig kan vara en kamp. Vissa klarar inte ens av att välja vilken ost som ska inhandlas på Hemköp en måndag. Andra får panik över vilka jeans man ska ha på sig när man åker på festival. Min mor kan stå i timmar och fundera över vilken pelargon som ska stå i köksfönstret och själv kan jag gå hem tomhänt från videobutiken eftersom jag inte kan bestämma mig över vilken film jag vill se. Sedan finns det de där stora valen, de som på många vis kan vara livsavgörande. Vilken väg man ska välja till vuxenlivet, vilken skola som är bäst, vart ska man bo, varför? Hur ska man gör med sitt liv? Hur och varför. Det bästa och på sätt och vis även det sämsta är att i valet och kvalet ställa sig frågan varför?

Hur blir det då? Varför tänker jag så? Vad är rätt, vad är fel? Vad vill jag? Varför?

Ja du bästa internetkonsument, vet inte riktigt vart jag vill komma. Ville mest fundera lite över det här med att välja. Vilka val man borde bry sig om. Vilka man bara borde låta va. Skit sak samma, det går som det går. Man kanske inte ens behöver välja? Kan man få allt? Både och, mos och pommes, pop och house, Bruce och Bob, långt och kort, sol och regn, hemma och ute, för- och efterrätt, kaffe och te, A och B, resa och bli kvar?



Tror bestämt att jag inte kommer välja någon sida idag. Jag stannar vid mitt vägskäl och lattjar istället. Kanske är det bättre att stå stilla ett slag. Sedan strunta helt i höger och vänster och istället gå rakt fram. Ut i ödemarken. Kanske hittar man målet ändå eller så stöter man på ett nytt. Well, problemet med den taktiken är väl bara att det kan gå åt skogen. Men då och då kanske det är en risk man får ta. En risk man måste ta.

Men okej, vi ses vid nästa hägring. Den som är halvbra.

För ungefär en vecka sedan hände det. Jag och en bekant bestämde oss sent en kväll (alt. tidig morgon) att nu fick det vara nog. Det var dags för oss båda att göra slut på eländet, internet och det där sociala forumet skulle ut ur våra liv. Inga fler taggade foton, slut på events, inga fler statusuppdateringar.



Min goda vän var först; avsluta konto. Jag satt bredvid och hetsade! Snabbt gick det, några knapptryck senare var det slut. I alla fall trodde vi detta. Efter det att vännen klickat på okej gjorde jag samma sak. Sen satt vi där och tittade konstigt på varandra. Jaha, det var det. Så enkelt var det att säga hej då till ett liv på internet. Ett virtuellt självmord. Först ångrade jag mig, tänkte damn! Jag som gillar statusuppdateringar och möjligheten att propagera för någon klubb. Men efter några minuters eftertanke bröjade jag känna mig nöjd. Minns att jag sade till min vän något i stil med; Det var det. Slut på eländet, dags att börja på en ny kula. Engagera sig i riktiga saker, kanske skulle jag skaffa mig en hund.

Men den sena natten blev till eftermiddag. Plötsligt tjuter telefonen till och i inkorgen ligger ett sms från den goda vännen.

Bra eller dålig nyhet, var bara att logga in igen. Supercool.

Så länge höll den vilan. Givetvis gjorde även jag ett försök att klicka in på min sida efter jag läst smset och mycket riktigt var det inga konstigheter. Det var som att komma tillbaka från de döda utan att någon märkt att man varit försvunnen. Kände mig minst sagt besviken. Att avsluta ett konto borde inte vara desamma som att logga ut. Ett avslut borde vara ett avslut. Misslyckad död.

Jag tycker inte om namn. Enligt mitt tycke är det mycket bättre med benämningar. Saker som beskriver folk, ord säger ofta mycket mer än ett namn. Som Per eller kanske Martin. Jag menar man fattar ju mer om man kanske säger Hon med det lockiga håret istället för Hedvig, Mannen med fracken istället för Oskar, Han som kanske heter Johan istället för Olof. Eller varför inte kalla någon för Läkar´n istället för Anders, Tygpåsen istället för Johanna. Han som är mer än ett killchix istället för Jakob. Eller Ungdomspojken istället för Erik.

Alla heter ju för tusan Erik, Martin, Anna, Maria eller kanske Niklas.

Låter så illa, men är desto bättre. Faktum är att jag mer och mer börjar förlika mig med min rastlöshet och därmed även den hjälplöshet som det då och då innebär. Saken är nämligen den att den rastlösa personligheten inte alltid behöver vara något negativt. Det kan ibland till och med vara så att det är en positiv egenskap. För den rastlösa personen ser ju till att det händer  saker. Hela tiden. Visst behöver man stanna upp emellanåt, andas och fundera. Men bästa läsare, detta kan även den rastlösa personen göra. Antagligen lite för sällan, men med lite övning kan även vi bli bättre. Kanske även du som läser detta just nu är en av oss. Eller så är du en av dom. Känner lugnet, andas i fyrkanter och kan stanna hemma ensam en kväll utan problem.

I skrivande stund är jag nöjd med den rastlösa personen. Tänker låta den få härja fritt några timmar till. Jag lovar, det är en bra grej. Det är okej.

Problemet när man gör saker är att när de är gjorda tänker man; nu då? Sen då?

Gick och blev sjuk, ingen höjdare. I morgon ska det fixas ändå, sen tar jag semester. Åker på vilohem för att försöka få klarhet i det här livet. En enkel match, javisst. Men trots feber i ögonen går jag bort till Trädgårdsföreningen. Sätter mig på en stol, beställer en stor vatten och tittar på Eldkvarn. Har jag ork och energi kommer något om spelningen att läggas ut på det stora nätet om en dag eller två.

Får jag önska så hade Plura gjort min vecka genom att spela Man över bord. Han hade gärna fått dedikera den till mig. Fast det behövs kanske inte. Lyssnar man på texten så hör man snart vem den handlar om.

Tja ba.

Göteborg smälter bort och jag fortsätter att springa i ett rasande tempo upp för Stigbergsbacken. Igår såg jag en film om Broder Daniel. Den var helt klart sevärd, gillar att de fått fram den skojiga Henrik Berggren. Han med glimten i ögat. Bra kuf. Efter bion blev det en discjocke kväll, sen fest med 1000 öl. Idag känner jag mig som 1000 uthällda öl på ett svartklubbsgolv.


OBS! Bilden har ingenting med texten att göra.

Ny chans tror ni med stor säkerhet att jag kommer skriva nu. Det gör jag också, men helt utan att utveckla. Man kan inte alltid snacka om de där chanserna och danserna. Idag vill jag istället tala kort om doftsinnet. Ett av de bättre sinnena, i alla fall när det handlar om angenäma dofter. Som sommaren. Vår och sommarmånaderna bjuder på ett otaligt antal lukter som får en att minnas svunna tider och ifjol. En av mina favoritplatser under den här tiden är som jag nämnt ett par gånger innan är Bjärehalvön.

På sommaren luktar där en blandning av grönt, salt och nyponrosor. Och det är ta mig tusan ingen dålig kombination. Speciellt de där nyponbuskarna får mig att minnas 90-talets somrar. När man cyklade runt och ägnade sig åt olika hyss, krabbfiske och glass. Nyponrosen är kanske en av de bästa rosorna, den är enkel, finns i ett flertal fäger och hyfsat vanlig. Sen så har dess blommor den absolut bästa doften. Råkar det till och med vara så att någon har koll på om det finns någon tvål, parfym eller dylikt som luktar som nyponroser? I så fall vill jag gärna veta. Då hade man haft något att lukta på  när jag känner mig ensam och passé.

Ibland vet jag inte, då och då känns det självklart. Som i söndags, det var en klassisk söndag. Denna dagen har inte betett sig som en random onsdag. Igår fixades det dans och handklapp ute i det fria. Regnet höll sig tack och lov på avstånd och Jimmy Cliffs stämma har nog aldrig låtit klarare.

Dessa danser, sena nätter, bra låtar och spännande möten. Det är bra saker, men jag förstår vad den gode Håkan H menar med dom där dimmiga dagarna. Bra var det men plötsligt har en till månad tagit slut. Sen ett år. Shit vad hände? Lördag, onsdag eller söndag? Jag vet inte, men det var rätt så bra ändå. Det är nog främst det som driver mig, glädjen. Finns inget bättre än att spela sina favoritmelodier och se folk dansa och lyfta händerna mot skyn. Då och dö höra ett YEAZZZZZZZZ! Japp, där satt den. Min låt! Din låt. Vår sång.

Ja du, bloggen. Det är mycket man kan berätta, en hel del som man bör låta förbli oskrivet. Men hur som helst är jag en rätt nöjd skribent och berättare just nu. Det blev en bra dans och hjärtat klappar i rätt takt. Vi ses.

Har promenerat och tänkt på det här med att dras till saker och vad det beror på. Själv dras jag ofta till min dator eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska sysselsätta mig med när jag är ensam hemma. I affärer slutar det alldeles för ofta med att jag håller en randig klänning (alt. något i denim) eller en rutig skjorta i handen och vägrar släppa. Musikaliskt dras jag till Amerika. Sätter jag mig på ett plan blir det oftast samma land. På krogen dras jag till djbåset. I skolan kaffeautomaten. Mina plånbok har jag dragit ner i fördärvet och det stackars hjärtat dras oftast åt fel håll.

Finns det en logisk förklaring eller om det bara är så för att det är så det är. Dras alla åt fel håll eller finns det dem som i sin blogg kan skriva ungefär så här;

Har promenerat och tänkt på det här med att dras till saker och vad det beror på. Själv dras jag ofta till mina skolböcker eller disken när jag är ensam hemma eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska sysselsätta mig med. I affärer slutar det alldeles för ofta med att jag går hem tomhänt eftersom redan har två randiga tröjor och alldeles för många fina jeans i garderoben. Musikaliskt dras jag till det mesta. Sätter jag mig på ett plan blir det oftast olika resmål eftersom jag gillar att upptäcka nytt. På krogen dras jag till dansgolvet. I skolan till min studiegrupp. Mina plånbok dras till banken och hjärtat dras åt rätt håll. Nämligen ditåt.

I skrivande stund pågår någon slags reportagekurs i den skola jag fortfarande går i. Har glömt av den lite, JMG som den också kallas. Har gjort så mycket annat att det lite trillat ur mitt medvetande att jag faktiskt är student. Men försöker hitta tillbaka och läser en bok om hur man skriver ett bra reportage. Bra bok faktiskt, skriven av en Anders Sundelin för den som är sugen på att kolla upp den.

Tror bestämt att det där med reportage mer är min grej än uppsats. Berätta är en bra historia är kul. Just nu tänker jag mycket på att åka bil och hur skönt det är att vara på väg. Rörelsen. Kanske skulle jag åka med en lastbilschaufför och skriva om det. Helst en i Amerika, jag undrar så om det är som på film? Kanske, kanske inte. Men börjar nog öva mig på vägarna redan idag. Min goda vän har bil den här veckan och har lovat mig en dagstur. Creedence på högsta volym såklart!

Det är konstigt hur det har gått och blivit en sån grej att åka bil. Kanske beror det på att jag gör det så sällan nu för tiden. I Gbg går jag mest. Spårvagnen är för dyr och cykla är farligt. Men gå, ja det gör jag mest hela tiden. Gata upp och gata ner. Med iPoden ipluggad. Det skulle också kunna bli en bra historia; på promenad i stan.

Well, vi får väl se.

Tittar på ett gäng böcker vilka jag borde läsa. Dumt att bara sitta och titta oförstående på böckerna, dumt att inte bara slå sig till ro i soffan och öppna en av dem. Nä, istället sitter jag kvar där jag sitter och sneglar bort emot högen. Tänker; kaffe svart kaffe! Det kan man dricka och tvätten den kan man stryka. Det gör jag istället, inga böcker. Inte idag.

Människan är underlig, varför blir det ofta så att hon gör det hon så väl vet att hon inte borde. Vissa sorters människor är helt klart mer lagda åt det hållet än andra. Jag är tyvärr en av dem som lätt väljer fel. Eller förresten fel och fel. Kaffe och klädvård är egentligen inte fel. Precis som att köpa lördagsgodis en onsdag. Eller öl en tisdag. Fel är inte alltid fel.

Ja ni hajjar, rätt är inte alltid rätt och fel är inte alltid fel. Men man ska akta sig för att blanda ihop orden, nej ska alltid vara nej och ja alltid ja. Det beskrivs väldigt bra i den här låten.



Dansa lugnt.

Tillbaka till tiden. Just nu känns livet snabbt. Låter knepigt, men det är det rätta ordet. Snabbt! Wooom, så förbi. Dags för nästa. Swisssssssh! Där rök det andra, ännu en dag är över. En sak till, två hundralappar mindre. Nästa dag, oj vad hände med helgen? Vart tog Hanna vägen? Maj, är det redan maj? Wooooooom, torsdag. Redan? Nä nu hänger jag inte med.

På ett sätt gillar jag snabbt eftersom otålig är ett utav mina namn. Men samtidigt tror jag att det är dags att dra i handbromsen, det är trist när saker åker förbi utan att man hinner se något annat än suddiga konturer. Som att färdas i en bil snabbt som tusan och samtidigt försöka se vad som är utanför bilrutan. Men det går för fort och det blir svårt att fästa blicken. Då och då måste man stanna bilen. Köpa lite godis på en mack, kissa bakom en buske eller kika om det finns någon rastplats där man kan lägga sig i gräset och pusta ut en sekund eller två.



Idag blir bestämt det första stoppet. Har redan kommit rätt långt på min resa, dags för en påse Non Stop och kaffe svart som natten. Tyvärr skiner inte solen så får stanna i bilen med öppen dörr. Hoppas på bättre väder och kanske en liten sjö vid nästa stopp. Det blir garanterat snart. Lite längre söder ut.

Vi ses.

Gör en så kallad två veckorspraktik. Det är en konstig grej, som att vara prao fast ändå inte. Man är lite äldre, lite kunnigare och lite viktigare. Samtidigt förväntas det inte att man ska utföra några storverk. Sitter vid en dator och har just fixat kaffe. På arbetsplatser är kaffet en helgedom. Alla älskar kaffet, några tycker mackan till är det som gör hela grejen. Själv har jag upptäckt kardemummaskorpan. Trodde skorpan bara var något man hittade hemma hos vårdtagare födda någon gång på 20-talet. Trodde skorpan höll på att dö, trodde det enbart var biscotti som gällde. Så fel man kan ha! Skorpan den klassiska skorpan är helbra! Smular ner hela tangentbordet men smakar som himmelriket till det nybryggda kaffet från Gevalia.

Men nu kan jag inte fulsurfa och slöblogga mer. Det är ju lätt för den som sköter den här arbetsplatsen att googla mitt namn och hitta hit. Se där, Klara Grape har uppdaterat sin blogg. Skulle inte hon skriva en notis? Well, ja man kan väl säga att notisen är typ klar. Den väntar lite på ett godkännande. Ska nog se till att få det nu så jag kan fortsätta fråga, skriva, fixa, ringa och lära mig.

Övning ger träning.

Det finns så mycket jag skulle vilja berätta, så många historier och händelser som förtjänar att kommas ihåg. Möten och platser. Ibland när jag promenerar genom stan går det upp för mig hur många minnen man har i fler än en port; Där har man varit, och där. Den där gatan, shit vad länge sedan det är nu. Den där våren, den där dagen, den där natten, den där vännen, det där hjärtat, den där låten...

Det går ganska snabbt att fylla hjärtat med sagor, historier och möten. Jag önskar ibland att jag kom ihåg mer. För då och då går det upp för mig hur mycket man har glömt. Lagt i en låda och stängt locket. Sedan har den där lådan försvunnit i någon källare. Det känns synd. Vill minnas mer.

Men okej, jag ska nog slå slag i saken och skriva ner mer historier. Kanske inte på internet, kanske på riktigt papper. Sånt jag kan lägga någonstans där det inte försvinner eller går att klicka bort. Ibland blir man trött på tangentbordet.

Ibland händer det att jag vaknar och ställer mig själv frågan; Hur blev det så här? Sedan reser jag mig ur sängen och hasar mig in i badrummet. I spegeln ser jag sedan någon med långt hår och dålig hållning. Well, då kommer nästa fråga; Var det så här det skulle bli?

Ja du, jag har än så länge inget bra svar på den frågan. Någon gång har det hänt att jag ringt min vän Japan och frågat honom om svar. Han har det inte heller, det brukar sluta med att vi suckar i kör och konstaterar att det var så här det blev.