What's eating Klara Grape

Det blir inget jultema i dagens blogginlägg. Jag orkar inte med mer jul. I skrivande stund tänker jag varken på vörtbröd eller Jesus. I mitt huvud snurrar mest funderingar kring det min favoritpoet Plura Jonsson sjunger om i låten Hunger Hotell. Nämligen att allt finns längre fram på vägen just när man tror det är slut.

Jag tycker inte om att vänta. Resa funkar för mig, att bli tvungen att färdas en bit till är ofta inget problem. Men det är värre när det handlar om en inre färd. Då kan jag inte vänta. Då blir det problem när allt finns längre fram på vägen just när man tror att det är slut. Precis när jag trodde att tåget stannat för gott. Just när jag kastat mig ur vagnen och sagt adjö. När jag var helt säker på att resan var gjord, klar, över och förbi. Då kommer konduktören och säger stopp och belägg och tvingar mig in i vagnen igen. Vagn nummer 13 plats 26. Där tycker han som att jag ska stanna. Hur länge vet jag inte, han kan heller inte svara.

En timma, två veckor eller en stund? Den osympatiska konduktören säger bara okej. Men jag kan inte ta det piano. Konduktören jag vill stiga av, jag tror inte ens att min biljett är giltlig på det här tåget. Inget svar. Tack.

Vill verkligen inte sitta på min plats mer. Jag vill av nu direkt. Det är helt okej om jag måste gå längs med rälsen en bit. Promenera är jag bra på. Att jag måste göra det ensam är inget problem. Bara jag slipper det där tåget och den där resan, den där platsen. Jag har en ny biljett, bokade den igår.

Snälla konduktören släpp av mig...