What's eating Klara Grape

Fjärde inlägget, sista ljuset. Sitter i min säng, pustar ut och tittar på mitt dukade bord. Känner mig nöjd. Svenne-emo med silverstjärnor på svart botten. Detta kommer med stor säkerhet att bli en bra nyårsafton! Lugn och fridfull. Nyårsfirande är inte riktigt min grej, anser att det är en klassisk amatörnatt. Och undertecknad är ingen amatör när det gäller festligheter. Det har nog inte undgått någon av mina typ 22 läsare. Man kan säga att det var en sak jag lärde mig under 00-talet. Att festen inte behöver vara något ovanligt inslag. Onsdagen kan bjuda på den senaste natten och söndagen kan lätt bli veckans mest positiva dag. Söndagsångesten har lyst med sin frånvaro under hela hösten. Det tackar jag kaffet och vännerna för!

Men för att göra flera historier till en kort så har 00-talet handlat om att göra allt för första gången. Således räknar jag med att 10-talet kommer gå ut på att göra allting en gång till. Fast lite bättre.



Gott nytt år.

Kör t-tröjan under skjortan så jag inte fryser. I Götet står termostaten på ca. - 13°c så det är bäst att man klär sig varmt. Jag tänker lager på lager och funktionellt. Självfallet kommer jag både ha långkalsonger och yllesockor på mig. Jackan är en klassisk parkas som jag lånat av min djkollega Fräck Fräcksson. Kanske stans varmaste jacka!

Well, ser helt enkelt ut som om nyårsnatten 2009-2010 kommer gå smärtfritt förbi. Det blir inget halsande direkt ur Törley-flaskan. Nästa år fyller jag vuxen, dags att börja agera som en redan nu. Därav den varma och funktionella klädseln. Inga kalla nylonstrumpbyxor och alkoläsk här inte.

Förresten är det bestämt nu, årets mesta låtar blev följande:
The Wrestler - Bruce Springsteen
Empire state - Alicia Keys och Jay Z
Bortom månen och mars - Perssons Pack
Spring Ricco - Florence Valentin
Under the pavement, the beach - Deportees
Try sleeping with a broken heart - Alicia Keys
Halo - Beyoncé

Det är i alla fall de "nya" låtarna som spelats i mitt iTunes.

Prövade Apoteket på Willys. Bad den tjocka favorittjejen i kassan om ett paket Strepsils. Hon bad givetvis om legitimation eftersom vi aldrig har haft den disskussionen innan. Jag som var på ett strålande humör passade på att skoja till det lite och svaradet glatt: Nej men sån tur att jag ska ut och resa och har passet i fickan!

Jag log ett brett leende och sträckte fram mitt kanstötta pass. Trodde att min favoritkassörska i alla fall skulle ge mig ett litet hånflin tillbaka. Men nix, ingenting. Jag tror bestämt att tjejen på Willys inte har lyssnat på The Elgins denna årets näst sista dag. Det har jag gjort. Därav humöret.



En av mina absoluta favoriter just nu. Klassisk knäppa-med-ena-handen-och-nynna-det-är-alright-låt. Tror bestämt att jag ska försöka avsluta 2009 med ett handklapp. Nu är det slut på den blåa bluesen. Dags för sweet soul.

Tittar igenom de få foton jag tog under året som gått. Fann en klar favorit, min vän Japan en tidig morgon i januari. Jag tror att han väntar på ett downtown train.

Kom hem till Djurgårdsgatan med en ny tandborste. Kände peppen att inviga den. Men tandkrämen visade sig vara alldeles slut och affären stängd. Chocken har äntligen lagt sig och natten spenderades med oborstade tänder. Suck. Ingen bra start på sista veckan, de sista vardagarna 2009.

Försöker göra mitt bästa för att sprida julefriden. Även fast hjärtat är kallt så har jag en varm jacka och goda idéer. Tanken med snöänglarna på kyrkogården var helt och hållet god. Dock lyckades jag placera ängel nummer två rakt på en gravgranne till mormor och morfar. Aj aj aj, hoppas inte grannen misstycker. Ängeln är gjord av kärlek och respekt. Mina två önskningar denna jul, men som de flesta säkert vet är det saligare att giva än att taga.



Så jag ger för allt jag är värd. På internet och IRL. Kärlek och respekt. Så snälla tomten om du hittar till min gata och klarar av att knö dig ner genom skorstenen så får du gärna ta med dig lite lite kärlek och en gnutta respekt inslaget i lite silkespapper. Jag kanske inte varit den bästa hela året, men vid några tillfällen har jag ätit min spenat och betett mig som en god kristen.

Jag har ett litet änglaspel. Tyvärr har det kärvat ihop sig lite och snurrar inte längre. Men ett stilla änglaspel är också ett änglaspel. Ett litet julpynt kan också sprida julefrid.



På Djurgårdsgatan råder ingen julhets eller helgpress. Något som känns alldeles exta bra. På Djurgårdsgatan har lugnet infunnit sig. På Djurgårdsgatan är ljuset dovt och musiken lagom hög. Alicia Keys sjunger med en ljuv stämma och pepparkakorna är prefekta i konsistensen. Klapparna är lackade och skinkan har inte rymt.

O härliga julefrid. O helga natt.

Dags att låta Djurgårdsgatan vila i några dagar. Nu packar jag väskan och far till stan som har över 1000 år på nacken.

Vaknade i dur och tänkte bäst att hålla den goda tonen vid liv. Strök skjortan och satte på mig den varma ulltröjan och mötte upp en god vän för en frukost på stan. Kaffe, bröd, smör och ost gjorde susen. Och undertecknad klarade sig helskinnad genom stan denna sista lördagen innan jul.

Kvällen blir minst lika glad då dj Gubb Grape fixar festen på Jazzhuset. Tänker nog spela lika delar julhits och MTV-rökare. På scenen står även stans bästa band Ram Di Dam. Jepps, så är det. Har funderat hela 2009 om jag vågar kalla ungdomsbandet stans bästa. Nu vet jag, det är så.



Jag önskar dem allt gott och hoppas att de klarar 2010 och vuxenlivet lika bra. Well, tror bestämt att det var den stolta modern som talade. Hur som helst vill jag gärna se dig, dig, dig och dig på dangolvet. Det är nog också så att det är just vad jag önskar mig i julklapp, dig, dig, dig, dig och så du där.

Att läsa gamla tidningar på microfilm har både för och nackdelar. Idag har jag både tappat fokus och haft en skön stund på våning fyra på KTB. Våning fyra som för övrigt luktar snusk och fungerar lite som uppehållsrum för 40-talister utan jobb.



Läste bland annat DN och Afttonbladets intervjuer och recensioner av Springsteens första gig i Sverige -75. Blev lite granna förvånad när det visade sig att Aftonbladets skribent sopade mattan med DN.

Så var det dags igen. Fram med elementet. Det ska stå vid sängen uppskruvat till max. Att frysa gör mig sannerligen nedstämd, därför är det tur att jag införskaffade mig det där extra-elementet. Bättre än att gå till doktorn och be att få en burk sobril med sig hem.



Undrar just hur vintern hade sett ut om man körde dubbelt upp,  sobril och värme till frukost. Hade man lämnat lägenheten som Mat-Tina? Hade allting haft en smak av smör? Mmmmm JÄTTEGOTT.

Sak samma nu ska regissören se till att den här fredagen bjuder på många bra scener. Ett välskrivet drama är det bästa dramat. Jag är sugen på komedi, gärna lite dumheter. En gnutta romantik och kanske ett tragiskt inslag. Well, dom kallar mig mästare när det gäller att ställa till en scen. Dagens drama lär gå vägen!

Biblioteket växer varje dag. Det är en av tidens positiva sidor, ännu en dag. En till låt. Alicia Keys kanske kommer att utses till årets kvinnliga artist på Klara Grape Awards 2009. Tar med mig Try sleeping with a broken heart från den här dagen.
Drar täcket långt över huvudet och tänker på tanten som berättade för mig att hon brukade drömma sig tillbaka till en gata i Beverly Hills innan hon somnade på kvällen. Jag gör något liknande ikväll till tonerna av Alicia Keys. Fast en annan gata, kanske den där skjortan åkte dit. Bra gata, vackert väder och en historieberättande dam som hamnar i polisförhör.

Hur som helst, vi ses vid ett annat gatuhörn. Antagligen kommer det vara där nordanvinden tilltar.

Mellan klockan två och tre kommer undertecknad dvs. Ny Klubb att bjuda på det poppigaste Ny Klubb-settet i historien. Det kommer bli så många söta och fräcka poplåtar att ZTV under sin storhetstid kommer att framstå som indierock.

Det sägs att vishet kommer med åren. Ofta framträder den någon gång i samband med visdomständerna. Jag antar att man inte får, kan eller bör kalla sig vis i för unga år. Det har med tiden att göra. Gammal och vis. När man är ung kan man (om man förtjänar det) få kalla sig klok.

Klok men inte vis.

Mina visdomständer har gnagt i mig ett tag nu. De svider och jag kvider. Munnen känns osympatisk och det går inte längre att förneka. Tänderna tyder på att jag inte längre kan komma undan, min brist på vishet går inte längre att hänvisa till för låg ålder. Nu är jag där, här. Var är jag?



Känns inte helt rätt att kalla mig själv för klok, inte heller vis. Det känns som om jag är i ett ingemansland. Ett mellanläge. Varken vuxen eller ungdom. Ung vuxen låter extremt osexigt. Suck. Trots värkande visdom ser det ut som läget ingenstans är min plats just nu. Det positiva med ingenstans och ingenting är att det lätt kan bli allting. Överallt. Har man inget finns inget att förlora. Alla vägar att gå. I ett ingemansland finns ingen gräns. Ingen rätt väg, inget fel håll.

Detta innebär förstås att min väg till visheten är fri. Fri att välja. Skyldig att gå?

Eller i alla fall att vilja vara det. Så skrev jag för två år sedan, antar att ett otaligt antal människor har skrivit eller sagt samma sak under de senaste tusen åren.
Ibland är det skönt att läsa saker man skrivit och känna sig nöjd. Tänka att det var inte så dumt ändå, där hade jag faktiskt en poäng. Bra tänkt, skön fundering.

Läser en text om någon som bestämt sig för att det där någonstans inte bara är en vilja utan något man gör. Jag önskar just precis nu att den där personen var jag. Samtidigt går det upp för mig att det där med att vilja och att göra inte behöver ligga så långt ifrån varandra. Oftast handlar det om att röra sig lite så att man börjar rulla. Sedan är kruxet att att inte stanna för tidigt.

Jag ska försöka att stiga upp. Gå ut i köket, inte tillbaka till sängen.

Hade också velat va på Stone Pony 1987 och hört Little Steven och Bruce i baktakt.

Snart är det dags att summera året. Jag sa redan i början av 2009 att det skulle bli ett ungdomsår. Jag hade rätt. 2009 blev helt klart ungdomsåret. Men efter den tanklösa ungdomen kommer måndagen och kaffepausen. Budget och fotriktiga skor.

Hmmm, låter lagom skoj.

Tror kanske att 2010 kan få handla om att kompromissa. Det vuxna ungdomsåret, man är ju trots allt under 25 fortfarande. Det dröjer nog ett litet tag till innan jag väljer att dricka kaffet vid matbordet istället för att göra det i sängen. Eller stiga upp i god tid varje dag och inte äta godis innan maten.

Det får vara någon måtta.

Var det som hände egentligen? När blev det så här, var det verkligen så här det skulle bli? Vad säger du Japan? Eller vad säger Hästpojken?
Well, Martin Elissons senaste schlager är helt lysande. Videon klassisk. Tror den får stanna på repeat idag. Vemodig och vacker. Som Sju svåra år plus 17 nödår.



Men även nödåren har sin charm. Ikväll firar vi kocken, djn, Frank Sinatra, livet, fotografen, stan, Kino och allt annat värt att hylla. Det blir bra.

Käck servis det där. Fredagsmys med texmex. Den kör jag på, Idolfinal med tacofiesta och x-cider (x-mas edition). Living the dream.

Resten lämnar man. Det går att komma tillbaka, kanske är sakerna borta. Kanske inte. Men jag tror att det är bättre att gå med det man orkar istället för att stanna kvar och undra hur man skall bära sig åt. All denna packning. Två händer. Ingen bil, cykel eller åsna. Två armar. Ett par ben.

Jag tar med mig det jag kan bära. Lämnar kvar det jag inte orkar. Det känns bra, eventuellt hämtar jag upp det som är kvar i morgon efter lunch. Eller så låter jag det ligga kvar, bjuder första bästa förbipasserande på en överraskning. Varsågod, bara att ta. Det är ditt!

Så istället för att släpa en dag till åker jag skridskor. Har inte glidit rund på isen sedan 90-talet. Känner att det är på tiden att jag snörar på mig grillorna. Inget bärande i morgon fredag, på den sista dagen av ett år ska jag bejaka ungdomen.

Det här kändes ju inte helt rättvist.

Äntligen har den barmhärtiga samariern hittat hem. Sängen är bäddad, tvn är på. Men ljudet av. På vägen hem stötte samariern på jazzmannen. Han spelade en serenad. Det svängde och gav ny kraft. Efter att ha vänt sig om fann samariern den rätta vägen. Ljuset berättade om en färd över berget, sen visade gatlycktorna den lilla bit som var kvar.

Läser någon form av uppsats om Ring P1. Jag tycker bättre om radioprogrammet än uppsatsen. Kanske för att jag föredrar att lyssna på radio framför att skriva uppsats. Efter att ha läst sista raden började jag spåna lite på det här med programledarna i Ring P1 och kom snabbt fram till att snart fem år i hemtjänsten är en passande utbildning för att leda programmet. Lyssna, ställa bra motfrågor. Snäll, hård och rättvis. Kunna hantera den knepigaste utan att helt och hållet rata. Inte göra sig ovän med den man talar med i första taget. Lyssna lite till. Ballar samtalet ur fullständigt slänger man in en motfråga om något helt annat. Japp bästa läsare, det är precis vad jag ägnar mig åt i mitt jobb och jag gör det med både stil och klass.

Tror bestämt att jag hade klarat Täppas jobb minst lika bra som Täppas själv. Så tills den dagen P1 ringer och erbjuder mig jobbet fortsätter jag med min utbildning. Talar om inbördeskriget i förorten och hur de dödar varandra i innerstan. Pojkarna i grönsaksbutiken, köerna på Apoteket. Maten på Willys och kungafamiljen.

Japp bloggen, jag kan nästan allting! Allting utom slalom.

Sänder mina varmaste gratulationer till stans bästa kock som fyller år idag. Jag vill också passa på att gratta Tom Waits. Kocken är fortfarande ung, typ yngre än medelålders medan den gode Tom idag blivit gubbe på allvar. Hela 60 år.



Måste erkänna att jag är lite förvånad över att Tom till och med är några månader yngre än Bossen. Antar att Tom hänger mindre på gymmet. Men hur som helst grattis kocken och Tom! Hoppas tårtan smakar grädde.

Precis som januari månad lockar nya kunder till step up och yoga. Är måndagarna dagen då alla maskinerna på gymmet är upptagna. Vecka ett och den första dagen, tänka om och göra rätt. Själv tränar jag gärna en fredag i december.
Men hur som helst så kom dagens funderingar bakom motionscykeln att handla om hur utbudet på MTV påverkat min musiksmak (samt hur skönt det är att glo på tv samtidigt som man ägnar sig åt en stillastående rörelse).

Den senaste månadens extratimmar framför MTV har verkligen haft inverkan på mitt musikintresse. Har för närvarande fyra pinfärska favvolåtar i mitt bibliotek. Sweet Dreams med Beyoncé är min senaste favvo. Självfallet spelar jag Alicia Keys och Jay-Z´s Empire State of Mind minst två gånger innan frukost. Sen är Timbalands senaste inte alls dum, för att inte tala om Lil Waynes verision av I Gotta Feeling.

 

Härliga MTV-hits som både fått mig att uppröra några klubbkids samt att lyfta tyngre skrot. Två bra saker. Tack MTV.

Andra ljuset är tänt. Skrev dikten i köket, den blev lite lång men tonen god. Temat var förlåtelse och ett löfte om lugn och ro. Läste den högt i den runda baren och fick goda recensioner. Sen åt jag blåbärspaj direkt ur pajformen, munnen blev blå och det svarta samvetet syntes plötsligt.



Men bartendern sa att det var okej och mannen med kockmössan bjöd in djn att komma igen. Vi sa lördagar, två gånger i månaden. Jag gillar idén och ser med glädje fram emot Klara på Kino. Men tills dess trycker djn på pause. Säger till Fräck Fräcksson att ta de cool. Vecka nummer tre kommer istället att tillhöra Strikt Striktsson. Jag tror Fräck förstår, Fräck är nämligen klipskare än man tror.

När tredje ljuset sedan lyser klart har en till vecka gått. Ännu ett år är förbi. Lite äldre, lite visare. Ungdomen snart ett minne blott. Och många fina, spännande och galna minnen man fått.

Hej internet.

När jag vaknade tänkte jag först; Var är jag nu? Hemma, puh. Några timmar senare när jag stod och letade efter något i min bokhylla kom jag att tänka på en bok om vardagsfilosofiska experiment. Vill minnas att ett utav bokens exempel just gick ut på att vakna utan att veta var. Som en övning.
Men hittade inte boken, istället kom jag på att jag bytt bort den för snart ett år sedan. Bytten boken mot en klocka, tänkte att den skulle ge mer tid. Klockan gav mig ett år, bra eller dåligt byte? Vem vet, jag känner mig fortfarande osäker.

Sen ringde telefonen, vi kan säga att det var en vän. Jag döper henne härmed till Smart Smartsson. Hon frågade om läget, jag svarade att jag mådde som jag förtjänade sen att jag funderade på att bli präst. Smart Smartsson sa att jag skulle bli en bra präst och att hon skulle gå med i Svenska Kyrkan om jag började med predikoturer i Göteborgsområdet.

Igår stiftade jag en ny bekantskap. Vi kan kalla honom Bertil eftersom det är ett namn jag tycker bra om. Min nya vän Bertil är konstnär och några år över 80.
Vi sågs runt sju i hans lägenhet, tre rum och kök. Utsikt över Liseberg. Bra utsikt. Mötet började lite stelt, jag tog av ett par mörkblåa stödstrumpor och Bertil verkade något obekväm med situationen. Men det dröjde inte många minuter innan vi båda förstod att vi var av samma skola. När stödstrumporna hängde på stolen passade vårdbiträdet på att fråga om alla tavlorna i lägenheten och snart begrep hon att hon hamnat hemma hos en klassisk konstnär.

Bertil blev förvånad över intresset men hade inget emot att berätta om sin konst. Stora tavlor, olja. Nakna motiv. En och annan flaska vin. Kvinnor. Var det där Paris? Självfallet hade Bertil en relation till Paris. Och vinet.
Eftersom tiden för en gångs skull fanns stannade vårdbiträdet en stund. Slog sig ner i soffan och talade plötsligt med konstnären om vinets inverkan. Dess kraft. Farliga begär, att avstå. Hamna på botten och ta sig upp. Vänner som försvunnit och de få som fanns kvar.

Men man är samma person där inne. Jag är samme man. Den jag ser i spegeln är inte den jag ser när jag målar.

Konstnären visade mig sitt senaste porträtt. En stilig man med rak hållning. Suddig blick. Som det frågvisa vårdbiträde jag är frågade jag om den suddiga blicken. Bertil pekade på vinflaskan. Well, bäst att låta flaskan vara då, svarade jag. Bertil nickade, han lät flaskan vara. Det blev tyst. Men tystnaden kändes okej, inte alls sådär jobbig som den kan vara. Hemma hos fel pensionär. Tigande tystnad. Ångest.

Fint väder.
Har du varit ute idag?
Hur ser det ut i kylskåpet?
Vill du att jag ska bre en macka?
Ost?

Jag och Bertil skippade snacket. Vi hade blivit vänner.

Det är så härligt med modebloggar, man vill bara omfamna dem. Krama tjejen på bilden, ta på hennes väska. Mysa med jackan. Mmmmmm oddddd molllllyyyy.... Mmmmmm.... Mmmmm modeblogg. I love, dagens outfit. Åh just det nu glömde jag min. Fuck. Ih, nej man får ju inte svära på bloggen. Ih, wiiii. Leva lite farligt, inte helt hundra. Hihi. Men okej tjejer (eh killar också) nu måste jag ut och fika med Kicki och Bettan. Sen ska vi gå och kolla in om de fått in några snygga nagellack på NK´s parfymavdelning. Sen kolla på julklapp till p-vän . Yey, några mysiga underkläder kanske? Wiiii. Puss på er, dagens outfit får ni sen. Plus kanske någon bild från vår lilla fikaträff. Hihi, jag är såååå sugen på de där jättestora brownisarna som finns på det där lilla lilla kafet där latten är sjukt god. Smakar typ bara mjölk och vanlij. Åh nu kom jag att tänka på Starbuck´s gingerbread latte. Mmmm vill ha den nu! Vill åka till NYC.  Såg ni senaste avsnittet av Gossip Girl förresten? Shit, Serena och Nate! De hör ihop! Åh.

Puss, hörs sen.

Citat stylebyklara.se

Igår såg det ut såhär på Järntorget. Jag tror klockan var strax efter ett. Det är inte ofta man har solen i ögonen, då och då värmer den i ryggen. Oftast lyser den med sin frånvaro.

Solen lyser med sin frånvaro.

Idag ser jag mest frost på gården. Frost på asfalt. Jag saknar natur, löv och träd. Gräs, stenar. Träd gräs och stenar.

Samma tid, samma plats, samma hits. Öppna lucka nummer två, svälj glöggen och kila bort till Järntorget vid 21.00.

Igår blev jag och en god vän med var sin Peter LeMarc biljett. Det var ett gissel att lyckas klicka på rätt köpknapp. Och priset var minst sagt anpassat till den generationen som kommer vara mest representerad på konserten. Jag har tyvärr inga pengar, men en stor lust. Jag har lust att se Peter LeMarc, ännu mera intresse har jag i att få höra hans röst på riktigt. Man tröttnar snabbt på cd. Ännu mer på internet.

Att boka en konsertbiljett är oftast detsamma som att påminna sig om en skiva. Just det, Kärlek i tystnadens tid. Den har sina guldkorn, då talar jag inte bara om Så gott att må gott igen. Det finns fler spår värda att lyssna igenom. Som Mitt andra liv. Gillar textraden om Tina och Yvonne. Eller den om att det alltid är -78 eller kanske – 77.

Coney Island Baby
En skål för dej och mej
Bara för att
Keep the evil spirits away
Och det är alltid sjuttioåtta
Eller kanske sjuttiosju
Men det är ändå aldrig
Mera nu än just nu

Bra Peter, du har det. Skriv ett kapitel till, bjud på ännu en rad.



Okej, jag ska gå ut nu. Ta mig genom stan, korsa bron över mot söder. Fast den bron ligger i en annan stad. Förlåt. Jag tar en annan väg. Det finns nog en väg söder ut i varje stad. Allt är inte så bestämt som man kan tro. Det finns tusentals broar över mot söder, det finns minst lika många fel sidor av älven. Eller järnvägsrälsen.

Själv befinner jag mig på ena sidan. Vi ses säkert på den andra.