What's eating Klara Grape

Idag sa en tant till mig att man inte ska slösa bort sin tid. Jag glömde att fråga henne exakt vad det innebär att slösa tid. Att slösa pengar är lättare att relatera till. Som att köpa en partytopp för 149.50 kr på H&M trots att man har en garderoben full av partytoppar. Eller att åka taxi ett kvarter när man lika gärna kan gå.

Men för att föra samtalet om tiden vidare försökte jag mig på att förklara internet för tanten född i slutet av 10-talet. Hon förstod inte riktigt först. Men när tanten senare började få ett hum om ettor, nollor, sociala forum, filmklipp, epost och så vidare blev hon obekväm. Tanten avrådde mig att spendera så mycket tid med internet. Hon tyckte att internet var ett bra exempel på slöseri med tid.



Jag suckade högt och erkände att jag slösade tid mest varje dag. Stämningen blev dålig och jag satte på kaffebryggaren. Tanten ville ha en sobril. Hon fick som hon ville. Sen drack vi var sin kopp under tystnad. När jag senare sa adjö och tack för idag la tanten armen om mig och sa att jag skulle vara stark.

Man kan slösa lite tid, men inte all tid.

Jag svarade tyst så tanten inte skulle höra: Ungefär som att man ska ligga med många men inte med alla.

Är en sak jag gillar.

Att tolka Bob Seger istället för att umgås med folk.



Willysloggan lyser starkare än starkast när du säger hej då till lägenheten. Hjärtat slår i otakt. Det är kväll igen. Genom ändlösa canyons ner till Landsvägsgatans krog, där dina senaste löften om skyltar av neon fortfarande fortfarande ekar.
Du går förbi öppna fönster och platser från förr. Du hör arga röster och barn som skriker. Allt är i sin ordning.
Förbi de påhittade popstjärnorna på Järntorget med sina slitna linjer och trötta ögon. Du hejar på indianen, han väntar på nästa stöt. Du passerar dealers med skitiga sedlar och cocacola-kidsen utanför BK med sina lätta själar och dyra sneakers.

Ännu en natt på stan, säker i folkmassan men redo för rörelsen. Du söker efter rätta ögon, du letar efter ledtrådar. Men det finns inget lätt sätt. Det brinner där inne.

Suck, du har varit på alla klubbarna, sett alla diskon. Där de behandlar varandra som spelkort ur en kortlek med löften om vinst varje gång.
Suck, du har träffat han som känner alla men inte känner någon. Du är trött på eländet och vill göra den där resan. Du vill säga en mening som betyder något. Du är trött på ljuset som släcks och ungdomen som dansar för nära. Korta ögonblick och en påhittad känsla. När djn trycker på stopp. Ett ögonblick bort. Lampan tänds. Du ser någon som håller lite för länge, men inte tillräckligt hårt.

Ut på gatan igen, på väg till nästa fest. Kan jag plus en få gästlista? Sms, snabba svar. Nästa förhoppning. Ett snyggt leende döljer. Du blir aldrig nöjd. Det brinner där inne.

Det är tidigt fast sent. Dom andra sover. Han stiger ur din säng och drar på sig jeansen. Du visste att han skulle gå, det var sagt så. Du hör hur bilen drar iväg på gatan, samma start men för sista gången. När du låser dörren vet du att detta var den sista sången. Skivan hackar.
Du stannar vid fönstret och stirrar ut. Om ändå din bil kunde köra dig längs med E20 söder ut. Tiden går.  Allt rör sig även fast du står stilla. En dag är ungdomen borta. Oavsett vad du drömmer om, oavsett vad du känner, oavsett vad du säger så vet du. En dag slutar det. Damm och förvirring.

En vind från västgötaslätten når stan. Regnet försämrar synen och Stenabåten kommer ingen stans. Strömmen i kanalen, en till dröm dras ner till botten. Allting urholkas. Ännu en förlorad dag.

Men glöm inte bort. Det finns de som kan se och vägrar att förneka.
Det brinner där inne.

Olika saker kan få dig att minnas en sommar. Själv gick jag rakt in i väggen nyss, blodet sprutade åt alla håll och plötsligt förflyttades min lägenhet till juni månad. Haltade in i badrummet och plockade ut plåstertejpen ur badrumsskåpet. Tejpade ihop tårna och kände mig som MacGyver. Samma MacGyver som besökte mig i somras. Samma snubbe som tejpade ihop min hand en svettig dag i juni satt nu i min soffa och tejpade ihop tår.

Nostalgitripp.

Man får trötta ögon av sena nätter med hög musik. Idag lyssnar jag uteslutande på Bach. Låg volym.

Det är på många sätt underligt att man som svensk fortsätter att tjata om vädret år ut och år in. Det kommer knappast som någon chock att somrarna ofta är blöta och vintrarna likaså. Att regnet i Götet väljer att droppa vågrätt istället för rakt ner på marken borde jag också ha lärt mig efter mer än fem år i den här stan.

Det är få saker man lär sig. Det är få saker jag lär mig.



Men dom säger att soltimmarna under november månad har varit få. Kanske att de till och med går att räkna på ena handen. Det är jämngrått. Konstigt att man oftast väljer att klä sig i svart? Borde inte vädret motivera till färgkavalkad? Cerise och koboltblå, tänk Matthew Williamson.

Sak samma. Skiter i vädret, stannar inne tills det är helt mörkt. Sen kanske vi ses på Kino? Väljer färgglad musik istället. Klär mig mörkt. Börjar klockan 21.00 och tror att sista låten är slut vid ett. Ölen betalas kontant och har du tur kan du få en glimt av Linnés blomma.

Jag och Frank Sinatra har en sak gemensamt och då syftar jag inte bara på en stark kärlek till en viss stad. Jag och den store Sinatra är nämligen födda på samma dag. Frank Sinatra för 94 år sedan i ett kallt NJ och undertecknad 70 år senare i ett kyligt Skåne. Sur men söt, lite som Frank. Otrevlig men vacker. Tur att sådana saker förändras med tiden.
Ännu en tisdag ligger framför mig. Hade tänkt att stiga upp tidigare än tidigt och på så vis förlänga tisdagen något. Det gick inte riktigt vägen. Att ligga raklång ger lätt mersmak. Men så kom Jaz-Z och Alicia Keys och drog av mig täcket. Empire State of Mind.



Det känns ändå bra när man kommer på sig själv med att digga en helt ny låt. En sån melodi som spelas i radio, en sång vars video rullar på MTV. Att dra sig ur sängen till tonerna av Empire State of Mind var ett smart drag. Kaffet kokades lite snabbare och smöret betedde sig som ett smör ska när det breds på mackan. För att inte tala om osten, perfekta skivor.
Ett glas c-vitamin på det sen är undertecknad game. När drar vi till NYC förresten? Väskan är ständigt packad, den står i hallen redo att checkas in. Men bakom väskan står också en liten pojke med skitigt ansikte och glor på mig. Varje gång jag försöker att ta med mig bagaget ut genom dörren ropar han, inte elakt alls. Snarare uppriktigt.

We're not going anywhere, Klara. We're not going anywhere, you know? We're not going anywhere. We're not going anywhere.

Den lilla pojken bakom resväskan har rätt. På många sätt vill jag bara sparka på honom, eller i alla fall trampa honom jävligt hårt på tårna. Men jag förmår mig inte att göra pojken illa. Han har inte gjort något ont, pojken är bara ärlig. Dom säger att man ska uppskatta ärlighet samtidigt finns det få saker som skrämmer så mycket som sanningen.

We're not going anywhere, Klara.

Men jag vill resa, jag vill ta med mig väskan ut genom dörren nu. Omedelbums. Direkt. Pojken tittar oförstående på mig. Jag låter väskan stå kvar, tittar på pojken. Han ler mot mig, ett leende som säger; Men vi har det rätt bra här ändå Klara, eller har vi inte det? Jag nickar mot pojken i de blå byxorna och trasiga gympaskorna. Går ut genom dörren, vrider om låset och ser med glädje fram emot den tisdagen då jag kommer svara pojken:

Well, we can go anywhere if we want.

Hörde något idag om att det är varje människas plikt att vara ett orginal. Vet inte om jag citerar rätt men jag gillar orden. Och det slår mig när jag läser dem igen att få människor är plikttrogna. Själv har jag aldrig blivit beskylld för att sköta mig speciellt bra och plikt är inget som direkt finns i min vokabulär.

Men när jag tänker efter så inser jag att är det något jag är så är det plikttrogen. I alla fall känner jag mig pliktetisk. Ta till exempel Kant och hans kategoriska imperativ. Det vill säga, för att använda filosofens egna ord: Handla som om maximen för din handling genom din vilja skulle kunna bli allmän naturlag. Japp, detta är en klassiker som de många säkerligen känner till. Ibland kallar man det den gyllene regeln och den återkommer i de flesta religioner. Som kristendomen: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem Matt. 7:12. Jag föredrar att hänvisa till Kant eftersom det känns coolare. Eller nej, det var en dålig anledning. Jag gillar Jesus.



Men om man ser plikten som Kants kategoriska imperativ är jag extremt plikttrogen. Ibland gör jag vissa saker som irriterar en och annan. Jag tycker givetvis inte om att irritera, men när jag funderar över fakta känner jag ofta att det är ok. Jag hade sagt ok om någon annan hade handlat likadant. Som att då och då balla ur totalt och berätta rövarhistoirer. Eller stanna på samma plats utan att ifrågasätta varför. Plocka upp sina vänner från gatan. Bjuda en okänd på en öl. Säga hej.

Kom igen världen!

Sen det där med att vara ett orginal, well det har jag nog jobbat aktivt på sedan dag ett.

Någon har krossat min hållplats. Jag ser det som ett tecken. Ännu en plats ligger i spillror på marken. Inget vindskydd. Men inom en snar framtid är hållplatsen städad och tillbaka i sitt ursprungliga skick. Nytt glas. Orepigt. Tills dess är det bara att stå ut.

Igår lade jag märke till att det finns små små pyttesmå soldater som håller ställningarna i Johanneberg. Detta är en av dem. Jag kallar honom Cliff.

Såg Perssons och hans pack igår. De gjorde ett bra gig och mannen med dragspelet var legendarisk. Stenad i Stockholm satt där den skulle och historien om Månen och Mars värmde i hjärtat. Är förtjust i det vemodigt vackra soundet som många av Perssons låtar har. Slingorna påminner lite om psalmer och med ett svettigt dragspel förvandlas en lätt en klassisk rocklåt till något helt annat.
Spelningen kändes trots kyla, hagel och drivis lite som en fylla under en valborgsnatt med lika delar alkohol och kärlek. Och det hela slutade som det också ofta gör på Valborg, man snubblar hem ensam med flaskan i handen.

Själv gick jag hem utan spriten, nöjde mig med kaffet från 7-Eleven. Funderade under promenaden genom stan över saker man kan lägga märke till. Som en speciell krydda i en maträtt. En persons sätt att formulera sms. Vissa dofter. Eller kanske det faktum att staketet som numera står på min gård är av samma modell som det staket jag klättrade över i somras. Har jag berättat om det? Kanske inte. Kanske borde göra det, en lång historia blir härmed kort.

Det var en tidig morgon i juni. Hade brottom och tänkte jag genar hem. Ett staket har man ju tagit sig över innan tänkte jag och började klättra. Tyvärr välte snart både jag och det klassiska staketet. Något som genererade i två djupa jack. En blödande hand. Poliserskort. Omplåstring i en gympasal.

Förutom minnet av polispiketen, blodet och de två unga männen som så bussigt hjälpte till att plåstra om min stackars hand har jag idag två ärr. När jag lägger märke till de där ljusa linjerna i min handflata påminns jag om sommarens äventyr och att jag ska akta mig. Inga snabba vägar. Gå runt. Jag tror bestämt att det är därför kroppen är så smart och tillverkar ärr av en sårskada. För att påminna. Varna. Tänk dig för!

Okej jag ska. Håller mig borta från staket.

Tom Petty gör ett bra jobb. Vill bara ta på mig kepsen och solglasögonen. Kastar mig i jeansen och springer till flygbussen. Göteborgs värsta byracka är på väg, se upp världen!

Klart man vill tala sanning. Jag tycker inte om lögnen, men samtidigt vet jag inte om man alltid kan kalla en lögn för just en lögn. Jag hittar gärna på, skriver om och tar bort. Lägger till och förskönar. Jag berättar ofta, nästan varje dag, mest på internet.

Men saken är den att en historia kan vara sann utan att det som står är just sanning. Ta min blogg till exempel, den är ärlig men inte helt och hållet sann.



Hur som helst bor det en kvinna i mitt hus. Jag har mött henne i trapphuset ett par gånger, vid ett tillfälle sågs vi i tvättstugan. Hon är inte speciellt stor, väger säkert lika mycket som en tolvåring och talar med en röst som skär i trumhinnorna. Hon brukar ha på sig en marinblå kappa och hon doftar Dior Eau Sauvage. Jag vet för jag har varit på Åhlens. Jag har luktat på klassikerna, fått mig en lektion. Tänkt.
Kvinnan i mitt hus luktar Eau Sauvage och jag tycker det luktar skit. Det är för mycket och den nätta tonen av citrus märks inte alls. Det är inte någon frisk doft. Kvinnan i Dior Eau Sauvage luktar tungt. Jag tror hon röker. Jag borde veta men det gör jag inte, röken är väl dold.

Kvinnan i mitt hus verkar av någon anledning att tycka bra om mig. Hon stannar alltid till när vi möts. Tar mig i armen och väntar på att jag ska böja mig ner mot henne. Sen så börjar hon. Kvinnan pratar helst utan punkter. Oändliga meningar. Först ett slag om något obetydligt som veckans reklamblad från Willys. Sen går det av bara farten, en gång fick jag höra om Seth som hon dansade med en sommar. En annan om pappan som gick bort i december och barnen på Bangatan. Flickan som försvann och somrarna i Ystad. Tiden som husa hemma hos en av Manhattans rikaste familjer på 40-talet och brodern som försvann på de sju haven. Sjömanskock på en båt mot Rio. Ingen resa hem.

Ibland undrar jag vad det beror på, varför just jag? Varför vill kvinnan på våning sex alltid prata med just mig om sitt liv. Hon berättar, men har aldrig sagt sitt namn. Jag vet att det börjar på I och efternamnet står förstås på brevlådan. Jag förmår mig inte heller att googla henne. Det känns inte rätt, inte ens eniro. Jag vill nog inte veta hennes förnamn, I räcker gott. I och ett enkelt efternamn, ett svenskt sådant. Svårt att spåra.
Kanske vill hon berätta för mig eftersom hon märker att jag lyssnar. Kanske berättar hon för alla? Jag vet inte, men jag funderar ofta över viljan att berätta. I har den, jag med.

Kanske är det inte ens sant det I berättar för mig i trapphuset.

Det är inte alls så enkelt som det låter. Har försökt ett par gånger. Misslyckats. Klarat uppgiften. Det handlar om tilltro, att våga lita på en punkt. Stanna. Inta vackla. Inte tänka efter. Inte stressas. Tiden finns, jag lovar. Läste i en bok en gång att var det en sak vi hade så var det tid.

Och så länge vi lever är det i stort sett det enda vi alltid har. Tid.

Funderade lite senast jag stod stilla. Kom fram till att när man står stilla känns tiden annorlunda. Alla vet det, många glömmer. Jag tycker om att stå, inte när jag måste, men när jag väljer. Det är ofta det är så, att bestämma själv är alltid bättre. Oavsett om det handlar om att stå, sitta, ligga eller gå.

I dag står jag stilla, i en telefonhytt utanför ett vitt trähus på Kammakaregatan. Det står någon på verandan och röker, jag tittar på. Ser inte om det är en man eller en kvinna. Håret är långt men kroppen svårdefinierad. Det kvittar, jag vinkar ändå. Tyvärr ingen vink tillbaka. Antar att personen på verandan inte förstår det här med att stå stilla i en telefonkiosk. Kanske frågar sig det långa håret vad jag ska göra med mitt liv. Stå stilla? Skulle mitt svar höras ända bort till det vita huset med den stora verandan hade jag svarat; Just nu står jag stilla, vill du göra mig sällskap?

Min vy. Kanske ser man inte regnet? Jag gör det, utan tvekan. Solklart för att göra ett trist faktum lite skojfriskt. Sitter vid mitt köksbord/skrivbord/avlastningsbord och skriver om fotbollskillarna i Skara och Morrissey. Nej, det handlar inte om Elvis-frisyrer och tattos. Inga påskliljor eller You never walk alone. Den här texten kommer handla om Mc Donalds, död och märket Diesel. Känns som om jag kommer bli nöjd, bra att man kan nöja sig med något. Då och då händer det faktiskt.

Väcktes även denna dagen av bemanningens sms, plus två stycken telefonsamtal. Sen en utskällning om att det var mitt ansvar att hålla mobilen under uppsikt. Halvsovandes drömde jag sedan om hur jag skrev ett mejl till chefen. Vaknade och tänkte; Jag gör det, nu ska jag mejla chefen. Sen somnade jag om, vaknade igen och insåg att det inte skulle tjäna något till. Chefen bryr sig inte om jag kan sova om natten. Hon skiter i min hyra. Hon har sitt, hon är född på 40-talet. Hon har råd med julskinka och koftor från NoaNoa eller kanske Odd Molly när hon vill känna sig ungdomlig. Chefen kommer köpa julklappar till sin 70-talists nyfödda i år. Inga problem. Säkert är chefen lite överviktig, men går ändå till gymmet. Men hon tar inte ut sig, hon går mest för syns skull. För att kunna berätta för väninnorna att hon går på yoga två gånger i veckan och att det är "Såååå skönt, renande och bra träning".

Ojojojoj nu blev jag sådär bitter igen. Förlåt. Bättre att skratta elakt än att vara bitter. Jag får försöka komma ihåg det nästa gång jag retar mig på de som bestämmer i vården. Påminna mig om chefens sidfläsk. Huh, buh. Hemskt. Hennes fula glasögon och otrevliga uppsyn. Hon må ha råd med julklapparna, men jag värnar om miljön. Konsumerar inte mera. Eller något sånt. Jag pausar. Stänger av mobilen, svarar inte när dolt nummer ringer. Vänder Göteborgs stad centrum ryggen. Skriver om Mc Donalds, bergväggar och hastiga slut.

Vi ses på internet.

Arbetar då och då som timvikarie i en hemtjänstgrupp i centrala Göteborg. Jag är snart inne på år nummer fem och har lärt känna ett par av damerna rätt så bra. Jag vet till exempel på vilken sida av knäckemackan som xxx vill ha smöret och hur många skivor ost det ska vara på. Jag har också stenkoll på att man inte ska säga hej när man står i trapphuset utanför xxx port för hon tycker inte om när grannarna hör. Jag vet exakt vilken tid xxx vill bli väckt på morgonen och hur xxx speciella bäddning går till.

Som timvikare har man innan haft lite koll på hur veckorna ser ut och hur mycket jobbtimmar man kan tänkas få. Dialogen har varit öppen och vi har kommit bra överens. Men som på de flesta andra arbetsplatser så kom dagen då det nya systemet skulle arbetas in. Datorn kom och satte klorna i hemtjänstens timvikarier och plötsligt hette det av vi var anställda av bemanningen. Hej då lugn och ro. Hej då möjligheten att planera sin tid. Sms, svara JA eller NEJ beroende på om du kan arbeta eller inte. Plötsligt skulle man vara tillgänglig jämt, alla centrums hemtjänster. Samma lön som en timvikare (bemanningen tjänar mer beroende på arbetsförhållandet) men ett nytt sätt att arbeta på. Inget mer jobb på din hemtjänst, plötsligt sitter du i en annan del av stan med nya ansikten och gator. Ingen koll. Medan en annan person springer runt i ditt hood och får pensionärerna att få spel eftersom den nya stjärnan inte har någon koll.

Suck.

Inget jobb idag, vaknade sent och såg att jag fått ett sms 06.49 "Kan du arbeta idag", och jag sov som en stock. Svarade inte JA. Gick miste om jobb. Att inte svara eller svara NEJ på en jobbförfrågan innebär också att chansen till mer jobb minskar. Nej är aldrig bra. Suck. Finanskris. Nytt system, internet och sms. Blev det bättre? På pappret kanske, men jag skulle vilja ringa chefen på Göteborgs stad centrum och bara påminna om att det handlar om människor. Men det är klart, det kostar.

Dricker upp mitt kaffe, surar.

Och den eftertänksamma söndagen. Planerade att göra ett studiebesök i Masthuggskyrkan. Hade tänkt mig elvagudtjänsten men vaknade först 12.32. Mötte istället upp en bekant som bjöd på kaffe och en klassisk ostfralla. Perfekt bröd, ost i lagom mängd, gurkskiva och smör så att det känns. Inte som vin och oblat, men ändå.

Jag och vännen spanade på detta med pralinerna i Alladin-asken. Vilken är egentligen godast? Vad hände med den franska nougaten? När försvann den och varför? Vem gillar egentligen ägglikören? Spaningen fastnade något vid ägglikören och mynnade ut i ett sökande. Vart kan man finna en pralin med ägglikör förutom i Alladin-asken? Det hela slutade med att vi besökte tre välsorterade godisaffärer utan att stöta på en enda pralin med ägglikör. Samma förvirrade; Va? Eh, nä alltså jag tror inte det. Det har aldrig hänt förut att någon frågat efter just en pralin med ägglikör. Men vi har fantastisk tryffel med lingon och en annan med blåbär. Den borde ni pröva istället.



Nej, ingen tryffel. Jag ville smaka ägglikör för att ta reda på om jag gillar den eller inte. Just nu känns ägglikören som ett spännande kanske. Eftersom jag älskar svar letar jag vidare.

Lämnade vännen på centralen, hon åkte hem till Stockholm och jag vinkade adjö. Sa att vi ses snart, kanske i en snabb bil eller i en stor kåk vad vet jag. På vägen hem passade jag på att gå en sväng i mina egna fotspår. Tänkte tillbaka, kom ihåg och insåg att det fina med tiden som går är just att tiden inte bara är tid utan händelser. Att bli äldre innebär fler händelser, platser, minnen. En till dag, minst en händelse.

Man samlar. Jag har tunga väskor. Gick i sommarens fotspår och drog en kabinväska med historier bakom mig. Kände mig glad över att åldras. Hösten har sina fördelar.



Sen fick jag nudelwok av min vän adjunkten.

Numera är jag en av dem som hänger på gymet. Jag är också en av dem som gillar det. Skarpt. Helst av allt ägnar jag mig åt den ensamma träningen, någon maskin eller kanske ett par varv i simbassängen. Just idag har jag simmat. Det var jag och två tantkompisar som gjorde bassängen osäker. De snackade strunt och gick på stället medan jag simmade runt runt.

Med jämna mellanrum brukar jag simma ner till botten för att få lite omväxling. Kanske att jag ger mig på att flyta. Idag gick den sista övningen åt skogen, jag sjönk som en sten. Tanterna småskrattade åt mig och tänkte säkert; Slappna av kid! Du kan också flyta om du tar och relaxxxar lite.
Struntade i att ta det cool, gav upp. Simmade några varv till och kom på mig själv med funderingar om hur det kunde bli så här. Det är klassiska tankar när jag hamnar i bassängen. Vet inte riktigt vad det beror på men det slutar alltid med att jag går igenom livet från de första minnena tills nu. Valen man gjort, varför. Hur det kunde bli som det blev och hur det kommer sig att man hamnade här. I ägget på Hagabadet, november månad 2009. Strax efter tolv en tisdag, 23 år gammal. Långt hår, svart baddräckt. Handduk i blått, hårsnodd i brunt. Hudkräm från ÖB för att den var billigast, mjukisbyxor för att jag inte orkade knö mig i jeansen.

Ja, vad beror allt på. Hade det kunnat bli annorlunda och om man egentligen hade velat det? Jag gillar simbassängen men jag är trött på att det så lätt blir så stora frågor som dyker upp när jag dyker i. Undrar just om tanterna som gick på stället också brukar gå igenom livet så fort de doppar tårna i vattnet?

Antagligen inte.

Bra melodi, skön sång. Inledningen låter väldigt likt Dream baby dream med Suicide och jag tycker om det. Gillar akordföljden, den går rakt in i hjärtat. En varm melodi börjar bli ett måste igen.
Det har blivit kallt i Göteborg och på radion talar man om snö. Gick ner i källaren och hämtade upp det portabla elementet nyss. En kylig lägenhet går bort, det räcker med en kall värld.

November månad. Alla Helgons dag blev Halloween. Jag vet inte om jag gillar det, tror nog jag föredrar att fira helgonen i lugn och frid. Tycker om en hel del som kommer från det där landet, men Halloween tilltalar inte mig. Gillar inte blod. Så nu lämnar jag den helgen bakom mig, spenderar söndagen med att säga hej till mina helgon. Alla mor och far föräldrar. Kanske lagar jag mormors köttbullar till middag, köper mig ett wienerbröd till kaffet och tänker på farfar. Syr ihop mina byxor med farmors symaskin. Täljer en pinne med kniven morfar har gjort.

Hej förresten! Finns internet där uppe (eller där nere, jag vet ju inte allt ni pysslat med genom åren, men jag hoppas ni skött er bra)? Jag hoppas förresten att det inte finns något internet, då kan man ägna sig åt annat. Inget facebook eller youtube. Läser ni böcker? Kan man åka bil? Antar i så fall att det bara finns gamla bilar, sådana som inte längre finns i produktion. Mormor jag undrar lite hur man gör med köttbullarna för att de ska bli perfekta i storleken? Vi har glömt att reda ut det, finns det någon möjlighet att ge mig ett tecken? En liten liten hint. Morfar, det var länge sedan jag åkte skidor. Men jag tänker ofta på när vi gjorde det, eller jag åkte och du sprang bredvid. Gärdet i Råda var en klassiker, men jag tror inte det varit tillräckligt mycket snö där sedan vi gjorde spår och snackade om boxning. Kan det ha varit 1992? Blir det snö i vinter ska jag nog ta på mig skidorna igen.
Farfar och farmor, jag saknar er lägenhet på Wennerbergsvägen. Jag tror nog att det var den första lägenheten jag har ett riktigt minne av. På slätta bodde ju de flesta i hus, men er lägenhet var bra. Tänker ofta på hur man kunde gå mellan alla rum. Runt, runt. Pausa i biblioteket och bläddra i några gamla fotoalbum. Minns att jag inte riktigt förstod de album där farfar sparat tidningsurklipp. Men jag förstår det nu. Borde lära av det, spara foton och urklipp. Inte bara digitalt. Jag vill också ha dem på papper, så man kan känna att det finns. Ibland tänker jag på biskopsgården. Hur spännande det var att leka kurragömma och gömma sig under trappan. För att inte tala om snabbtelefonen ner till köket. Extremt coolt skulle jag säga även 20 år senare.

Men alla helgon, tiden går. Jag tror inte snabbtelefonen finns kvar i biskopsgården. Lägenheten på Wennerbergsvägen ser säkert inte ut som den gjorde. I Råda snöar det inte längre på vintern. Köttbullarna har inte smakat gott på flera år. På tv kan man inte längre kolla på Glamour och videon är sedan länge ersatt av dvd-spelaren. Barnen har blivit vuxna och prinsessorna ska gifta sig.
Jag hoppas ni har det gott och så. Ledsen att jag inte fixat några blommor, men jag ursäktar mig med att det inte ens finns några blommor i mitt eget alldeles levande hem. Men ord finns här gott om, därför får ni några ord istället. Lika betydelsefullt som en ros eller hyacint. Krans eller gravljus.

Allt gott.