What's eating Klara Grape

Och den goda söndagen. Den bästa lördagen. Vecka fem blev en bra vecka. Är mycket nöjd med dialogen och filmen har mycket goda chanser att kamma hem en guldpalm. Den där Guden som jag trodde hade övergivit mig la för en stund sedan sin faderliga hand på min axel och sa att detta fixar du ju rätt bra.

- Men Gud, den där sprickan i revbenet? Varför? Varför allt detta lidande?

Då viskade Gud i mitt öra tyst och med en lite finurlig röst; Klara min vän, vi lider för att vi måste. Klart jag inte tycker om eländet. Men det är liksom så att de ingår. Jag kan inte hålla på att peta i allt.

Ikväll finner ni mig downstairs på Hagabion. Närmare bestämt på Kino. Vi brukar kalla varannan lördag för Klara på Kino. Då bestämmer jag musiken, kanske att jag bjuder in någon vän som får välja en låt eller två. Kvällens tänkta tema var hopp. Men lyckades slarva bort det igår på Trädgår´n så hoppet får vi ta en annan lördag. I dag passar det bättre med bitter. Bedarö Bitter.

Bild och ljudkvaliten håller kanske inte högsta klass. Men låten och framförandet gör det. Det och lite till. Innan jag säger hej och tack för idag vill jag bara passa på att säga grattis till två av de finaste vännerna som gått och blivit tre!

Två är bra, men tre är bättre.

Mor och far har alltid druckit te, mormor ville ha kaffe. Barn kanske föredrar choklad? Frukosten är hur som helst en speciell måltid. Det kan till och med vara så som dom säger att det är dagens viktigaste. För många är frukosten lite av en ritual. Mycket hänger på morgonens första minuter. Gröten får inte bränna vid. Det måste finnas rätt bröd i bördkorgen. Är osten slut? Damn!



När man arbetar med äldre lär man sig mycket om frukostritualer. En gång i tiden fanns det en herre på våning fem som alltid ville ha två hårdkokta ägg (för att citera honom "Äggen ska vara så hårdkokta att man kan slå ihjäl en död gubbe med dem...höhöhö..."), löksill, senapssill, två mackor med ost, ett glas cocacola, kaffe och så risgrynsgröt. Herren älskade sin frukost och tyckte vid något tillfälle att jag skulle flytta in i hans gästrum för att jag kokade äggen så bra. Stenhårda var de, gick knappt att äta.
En dam som jag träffar med jämna mellanrum lider tillskillnad från herren av ett kolsvart sinne och vill helst inte stiga upp alls. Men säger jag att den varma chokladen står på spisen och att den smakar extra mycket choklad öppnar hon i alla fall ögonen. Berättar jag sedan att jag passade på att bre två stycken ostmackor (hushållsost och bregott på två rostade skivor Gräddad Längtan) brukar hon sätta sig upp i sängen. Ostmackor och varm choklad gör att den damens dag känns lite ljusare. Hanterbar.

Själv äter jag ibland en bit vemod till mitt frukostkaffe. Dessa frukostar kan verka lite strävsamma, men jag har en förmåga att komma ganska bra överens med dem också. För dricker man sitt kaffe svart kan vemodet smaka rätt bra. Lite hårt i början, men efter några tuggor blir konsistensen mjukare och smakupplevelsen påminner om ost. Goudaost.

Jag gillar goudaost.

Ikväll ska jag och en klasskamrat besöka kasinot. Jag har aldrig satt min fot på ett kasino. Aldrig spelat poker eller på någon enarmad bandit. Det enda spel jag har ägnat mig åt är det som kallas livet. Öppna kort är min grej, tyvärr går det lätt åt skogen när resten av bordet spelar bluffpoker. Men vid några tillfällen har jag lyckats med att kamma hem spelet. Det händer, då och då.



Men ikväll spelar jag bara om pengar. Planerar att satsa allt jag har på kontot. För att vara exakt handlar det om 21 kronor. Och eftersom 12 råkar vara ett favoritnummer är min plan att satsa alla 21 kronorna på nummer 12. Kvitt eller dubblet. Bäst hade det i och för sig varit om man kunde får 21 kronor gånger 2112 istället för 2. Då hade jag promenerat hem med ungefär 25 334 kronor.

Då hade jag kanske bjudit en snygg kille på bubbel eller unnat mig en burk kaviar. Eller nej nu ljuger jag, skitdåligt dessutom. Skulle kasinot ge mig 25 334 kronor hade jag gått raka vägen till Forex och växlat in dem till dollar. Sedan hade jag tagit flygbussen mot Landvetter och låtit Gbg vila från Klara G en vecka eller två.

Den barmhärtiga samariten är i tjänst, säger väl valda ord och ser till så att stödstrumporna åker av. Apodospåsar ska rivas isär och lingongrovan få sitt smör och sin ost. Den barmhärtiga samariten sköter sitt jobb. Besöker både män och kvinnor, vissa har förlorat det. Andra inte. En av damerna, vi kallar henne F, har tappat det mesta av sitt förstånd. Men hjärtat har hon kvar, det sitter precis där det ska. Vi kommer bra överens F och jag, vi talar nästan alltid om livet. Och jag förundras ofta över att man kan tänka så klart om saker och ting trots att signalerna inte längre hittar hem.
ldag frågade F mig om en sak i taket. Hon låg i sängen och undertecknad stod i dörren. Vad är det där Klara? Är det en stjärna? Jag tittade oförstående på F och skulle precis säga att det inte alls handlade om någon himlakropp utan att det hon pekade på bara var en klassisk lampa. Men jag hejdade mig, det kunde faktiskt lika gärna vara en stjärna som lös i taket. Varför inte?

- Jodå F, man kan kalla det en stjärna. Om man vill.

Jag vill kalla lampan för stjärna och F ser den som en. Hej och god natt kära F och lampan i taket. Nu släcker vi! Men det fina med taklampor är att de går att tända igen. I morgon tänds samma lampa och vi kan kalla det en ny stjärna. Om vi vill.

Det riktiga Amerika och en riktig röst. En verklig skara människor och en bra melodi. Tar med mig den här låten hemifrån idag. Försöker att hålla takten hela vägen till dagens alla måsten. Den lättsamma tonen känns nödvändig. Starta en vecka med en blues är sällan en bra idé. Dock är onsdagsbluesen en klassiker.

Vi ses på ruta två.

Vi tog turen, den extremt snabba springturen. Det blev mitt kvarter och eftersom jag känner till gatorna runt Stigbergstorget bättre än B gick jag trots tveksam kondition som segrare ur utmaningen. B sa att jag gjort bra ifrån mig och att jag kunde känna mig stolt. Sen gick vi hem till mig och satte oss vid köksbordet. B föreslog att vi skulle se en film. Men eftersom tvn slängdes ut våren 2009 svarade jag att det kunde bli svårt.

- Men du, suck. Alltså du behöver ju ingen tv för att se en film. Klara, jag trodde du kunde detta med dator och internet. Du kan faktiskt följa ett drama även på dataskärmen. Jag kan till och med tänka mig att kalla skärmen för rutan om du vill.



Ja B, jag kan dator. Jag känner mig ibland som internet. Fast med fler nollor än ettor i bagaget. Så jag lät B bestämma. Vi såg en film. En saga. En sång. Klassiskt drama med lyckligt slut. Innan B lämnade min borg snackade vi lite om hur sagorna slutar och hur det oftast går i verkligheten. B hade en teori som jag nu några timmar senare tänker göra till min egen. B sa som så att sagornas slut existerar i den verkliga världen om man väljer dem. Det handlar om att våga tro på det som är bra. Regissera sin egen film, bry sig extra mycket om kameravinklar och manus.
Innan vi skiljdes åt sa B att filmen om Klara Grape och 2010 kan få ett bra slut om jag sköter mitt jobb. Det handlar tydligen om att vara noggran. Lära sig av 2009, den filmen hade sina stunder men slutet var tveksamt. Jag lugnade B med att berätta min plan för året. Nämligen att göra det jag gjorde för första gången en andra gång. Fast lite bättre.

- Bra min vän, bra. Jag märker att du redan har börjat. Detta med att hålla balansen tillexempel, för ett år sedan halkade du rätt rejält på en isfläck vid Drottningtorget. Minns du det? Men idag sicksackade du fram i ett rasande tempo och tappade inte fästet en enda gång. Och du, vet du varför den här filmen kommer att bli bättre än ettan? Lugnet. Snabba filmer gör en trött, snabba klipp funkar bättre i en musikvideo. Glöm inte det min vän!

Ok B. Lugnet, jag ska behålla det i tankarna när jag skriver dialogen till vecka nummer fem.

Sitter i ett kök och tänker. Mitt sällskap fixar kaffe iklädd en rosarandig pyamas. Vi kan kalla sällskapet för B. Detta är en annan klok person i mitt liv. Alla dessa kloka människor, ibland undrar jag var de kommer ifrån? Landet eller stan? Väst eller öst, kanske södern?

B kommer från alla städer. B har rest hela livet och säger att Göteborg snart är ett minne blott. B vill norr ut igen. Själv hoppas jag att B slår sig till ro. Stannar i mitt Götet. Nära Ankargatan ett stenkast från Flame. Förresten förstår jag inte detta med att resa norr ut. Mot kylan. Själv rör jag mig alltid mot söder. Pekar med hela handen och känner efter, vart bränns det? Höger eller vänster.

Idag talar vi om att springa. Inte som träning utan en snabb rörelse med ett mål. B sprang runt kvateret igår. Jag frågade varför. B svarade att det var tvunget. Vadå tvunget, kom igen B!

- Klara jag ska säga dig en sak! Vissa saker gör man bara för att man är en människa.

Okej då B. Jag köper det, vissa saker gör man för att man är levande. Jag gör saker för att jag är hela tiden. Vissa säger att det inte bara är gott. B säger att det är bra, alltid bra.
Kanske att vi ska ta ett varv runt mitt kvarter sedan. Fast det är tveksamt om jag orkar det idag. Helgen var som helger brukar vara. Utan slut, en klar start men inget direkt mål. Men detta med att ta kvarteret från början till slut, det låter klokt.

Allright B, vi ses i korsningen Tänka och Efter om...ska vi säga en stund?

Den rutinerade djn Klara Grape har spelat cd-r i snart fem år. Har hon några vettiga hörlurar? Nepp, det har hon inte. Inte ens till sin iPod (dessa är ett par riktigt dåliga kopior köpta på ebay).
Hade rekat innan jag begav mig till Weekday för att se så där fanns ett par lurar att låna. Det skulle det finnas. Fanns det? Nix. Djn fick nöja sig med sina sprakande vita små hörlurar. Ms Beatmix var inte alls nöjd.



Men med tanke på det massiva gensvaret på hitsen som spelades hade jag nog kunnat skippa hörlurarna helt...

God förmiddag internet! Idag är er trotjänare trött. Ack så trött. Men sova säger de att man får göra sen. Kanske efter 65, möjligen senare. Jag hade gärna vilat nästa vecka, raklång från måndag morgon till fredag kväll.
Hur som helst sparkar dj-Klara igång lördagen alldeles jättesnart på Weekday. Kommer stå i ett hörn äta lördagsgodis och spela några soulmelodier.

Jag kallar dagens set för hits for jeans.

Igår knackade sommaren 2009 på min dörr. Det var ett lyckat möte. Vi drack lite kaffe och språkade om resan genom Sverige och minibussen som nästan gick sönder. Nätterna ute vid Röda Sten. Festen under bron och doppet i älven. Sommaren 2009 mindes det mesta som oerhört bra och jag påminde den lite om att man lätt ser det som varit genom ett rosa skimmer. Sommaren 2009 tyckte det var ok, jag kunde inte annat än att hålla med.



Sen tittade vi på ärret i min hand och kom fram till att sommaren 2010 skippar vi staketen. Då kommer vi inte att hoppa över, sommaren 2010 går vi runt. Rundar. Kanske träffar man på någon eller något bra på vägen?

Innan vi skiljdes åt sa sommaren 2009 en sak som gjorde mig glad.

Klara du vet väl att det inte behöver dröja så länge tills vi ses nästa gång! Sommaren 2009 gillar att dricka kaffe, speciellt med dopp. Jag träffar dig gärna redan i morgon, runt lunch. Innan du sticker till skolan. Har du inte tid för ett möte kan du i alla fall ringa, jag är alltid hemma.

Tack sommaren 2009! Jag hinner nog inte med mötet idag, men sänder ett sms sen. Kanske kan vi dricka te ikväll. Annars ses vi absolut i morgon.

Vissa barnböcker minns man mer än andra. Själv tänker jag ganska ofta på den om Storm-Stina och Stortruten, eller Else-Marie och småpapporna. Den senare är en rätt udda historia om en tjej som har en mamma i normal storlek och tolv (tror de var tolv stycken) små pappor. Minns att de små papporna såg precis likadana ut och att Else-Marie tyckte att det var rätt käckt att ha tolv små istället för en stor pappa. Minns inte om jag funderade så mycket över det då, men idag har jag svårt att fatta hur de tolv småpapporna och den normalstora mamman lyckades få fram Else-Marie?

Det är mycket nu, saker hela tiden. Det är lätt att bli olycklig då. Känner mig lite granna som ett ogräs som trädgårdsmästaren plötsligt börjat gilla. Ett stackars ogräs placerat mitt i en välskött rabatt tillsammans med en rosenbuske och kanske ett par pioner. I den där flotta rabatten trivs inte ogräset. Detta därför att ogräset hör hemma på ängen, utan ordning, utan reda.

Jag är ett ogräs, fast i en en rabatt. Och när inte trädgårdsmästaren ser äter jag risgrynsgröt.

Måste springa skitsnabbt när jag hör Two Hearts. Låten är som en snabb rörelse mot framtiden. Som en spark i röven på den som satt sig ner för att ge upp. Det är bara att borsta bort skiten från känan och släpa sig en bit till.

Okej då, jag gör det.

Idag har jag smakat en bit klassisk smörgåstårta. Har aldrig gillat tanken på tårta gjord på bröd utan smak och tuggmotstånd. Men idag gjorde jag ett ärligt försök. Anledningen till smörgåstårtans närvaro var en död vårdtagare. Det brukar dyka upp någon form av kaffe-tillbehör när en gamling stämplat ut för gott. Anhöriga firar(!?) tackar och säger bra jobbat!

När jag dör ska jag bjuda hemtjänsten på bröd, ost, vin, smör och choklad. Det är fem saker jag gillar mer än sex. Smörgåstårta däremot, ska jag aldrig pröva igen. Majonäs, ägghalvor, några stackars räkor, eldorado-oliver och bröd utan smak. Trist och osmakligt. Som att stava ett vanligt namn på ett konstigt sätt för att verka märkvärdig.

Ingen nämnd ingen glömd.

Så dagens tips går till anhöriga runt om i landet. Nästa gång ni ska fira, minnas eller bara sörja en död så skippa smörgåstårtan och pröva istället en bit klassiskt bröd, smör som känns och lite ost.

Gammal är äldst, igår blev Big Man 68 år gammal. Undrar just om jag kommer stanna och vänta på folk när jag passerat 60 årsstrecket? Eller om en en annan också gett upp och börjat med egopromenaden. Rakt fram. En ensam väg. Aldrig mera vänta.

Nej, så blir det nog inte. Det är bättre att ha sällskap. Jag står och väntar vid nästa hägring. Du tar till vänster vid vägen Ingenstans, sedan rakt fram en lagom bit. Vid korsningen Då och Nu. Där, där ses vi!

Min goda vän A var här nyss. A är den enda av mina vänner som har fått sig en egen nyckel. Mest för att A alltid är hemma och jag har en förmåga att låsa ute mig själv i tid och otid. Lite för att A är en av de få persner som gärna får titta förbi Djurgårdsgatan utan att ha meddelat sig innan. Ja, det är 2010. Då smsar, mejlar, facebookar eller ringer man innan ett möte. Alla utom A. Han har ingen telefon eller twitter. Han verkar nöjd ändå.

Jag vaknade inte av nyckeln i låset utan fick istället en mindre chock när A plötsligt stod vid fotändan av sängen och drog av mig mina täcken. Alla tre. Han tittade oförstående på mig när jag blev förbannad och bad honom att lägga tillbaka mina tre täcken.
Sekunderna gick och jag kastade mig ur sängen. Första tanken var att plocka upp täckena från golvet och återgå till sängen. Men väl uppe var det svårt att neka A en kopp kaffe.

Kaffet var varmt och helt ok för att vara tillagat av en icke-barista. A verkade nöjd och frågade mig vart vi skulle göra av den här dagen.
Jag svarade efter en stunds betänketid att jag skulle sticka från eländet. Tror jag sa något i stil med att för mycket på en gång går inte. Jag åker A, jag åker! Hej då. Jag bad A att gå hem.



A är nog den klokaste människa jag känner, kanske är det därför A kan göra världen ännu dystrare. A vet nämligen sanningen. Oftast. A steg upp från sin stol, bar ut kaffekoppen i köket. Tog mig i armen och ledde mig tillbaka till sängen. Bäddade om mig likt jag undertecknad gör i tjänst. Som en barmhärtig samarier.

- God natt Klara. Hej då säger man när man ska gå, vi ska ingenstans.

Sen gick A hem.

Jag har inga bra adjektiv på lager. Fann klippet nyss, vet att det kommer gå på repeat. Enklast möjliga, bättre än det mesta. Jag fryser inte längre.

Sitter i en tågvagn och lyssnar efter intressanta samtal. Det går inte alls bra. Kvinnan bredvid mig talar i telefon (tror min vagn är en såkallad tyst vagn där mobiltelefonsamtal inte ska förekomma). Hon bryter på norska och verkar vara viktig. Det snackas om möte på Astra och jobbresor. Om någon vecka ska hon till New York och verkar väligt nöjd med att de som åker kommer få några dagars ledigt för shopping.

Härligt tänker jag och ler förstående. Kvinnan talar vidare och den härliga shoppingen och jämför plötsligt en dag i NYC med Ullared.

- Ja herregud, tänk alla de stora modehusen! Tid kommer att behövas, senast jag var på Ullared var jag där klockan nio och kom inte ut igen förrens vid fem.

Ok, kvinnan verkar nöjd och jag slutar lyssna efter spännande samtal. Pluggar i hörlurarna och lutar mig tillbaka med en av mina bästa amerikanska vänner. Bob Seger, tack för att du finns.

Det var Descartes som sa de. Eller om han skrev det på papper. Tänkte gjorde han i varje fall. Det gör jag med, ibland innan jag skriver. Sällan innan jag pratar.

Då var det åter dags för en av mina favoritklubbar att ta sig an fredagskvällen. I afton kallas den Klubb Mersmak och håller till på den numera legendariska båten Styrbord Babord (visste ni förresten att den en gång i tiden kallades för Döden på Nilen, ändå bra namn).



Ikväll kör undertecknad, dj Örhänget och Karade KID tema uppväxt. Det snackas om både hiphop och Smashing Pumkins. Själv tänker jag ta tillfället i akt och spela några gamla Green Day favvos, den där svängiga med Brainpool och så förstås ett Elvis-medely. The King skulle ju fyllt 75 år idag och vem passar bra under temat uppväxt om inte Elvis. För hur hade rock n rollen vuxit upp utan Elvis Aaron Presley? Vem skulle fått The Boss att vilja lära sig att spela gitarr?

Vi ses där, klockan 23 - 04. Det kommer bli varmt.

Jag berättar ofta om min klocka, på internet och i det man brukar kalla för verkliga livet. Detta beror säkerligen på att klockan är en nära vän och kamrat. Livskamrat. För ett tag sedan skrev jag om en bok om vardagsfilosofiska experiment som jag bytte bort mot ett guldfärgat armbandsur. På den tiden hade jag två klockor, den guldfärgade och en svart i plast med en klassisk urtavla. Nu har jag bara en.
Den svarta klockan är borta, kanske ligger den på en hylla i Johanneberg. Kanske inte. Det är något speciellt med klockarna som ibland är fler ibland färre. Jag hävdar att ett förlorat (eller ett nyvunnet) armbandsur har ett stort symboliskt värde, självfallet är tolkningen fri.



Till exempel fann jag en sportklocka sist Ny Klubb bjöd upp till dans. Har inte funderat så noga över den klockan, men nu när jag tänker efter ser jag sambandet. Kanske var den nya klockan slutet på den tiden? Ny Klubb-tiden. Mitt svarta armbandsur stannade på 2009. Nu finns det bara en tid att passa, en annan att sluta fundera över.

Det här modereportaget fann jag för ett par timmar sedan i ett nummer av Aftonbladet från -89. Bilderna får mig osökt att tänka på min goda vän Japan. Han hade passat perfekt in i sällskapet med sina solglasögon som är av exakt samma modell som dem mannen i mitten har vilandes på sin klassiskt svenska näsa.
Jag tror bestämt att de runda brillorna kan bli en av 10-talets största flugor. Superrunda bågar, gärna med små glas. De spegelglas som Roger (se bilden nedan) har valt är faktiskt extra bra.



Frisyren är en annan favorit. Så enkel, välkammad men ändå sval och stencool. Roger 9 år från Borlänge (antar att han är närmare 30 jordsnurr idag) är helt klart en av mina stilförebilder inför s/s 10.

Har tillbringat morgonen tillsammans med en hög papper. Jag har gjort mitt bästa för att räkna rätt. Det har gått mindre bra, siffrorna har bara stirrat oförstående på mig och 50 % av högen slängde jag nästan omgående. Jag är inte helt säker på om det blev rätt. Men just nu känns det inte speciellt viktigt. Siffrorna skulle bort och de papper som blev över la jag i en ny hög. Satte en post-it lapp på det översta pappret, Spara Klara står det på.

Efter pappershögen tittade jag lite i 2009 års kalender och räknade snabbt ut att jag tillbringat ungefär 65 timmar i skolan under året och ca (68 gånger x ca. 4 timmar) 272 timmar bakom djbås av olika slag.



Jaha, tur att man har John Fogerty när tiden hinner ifatt. För jag har i skrivande stund ungefär en termins studier att ta igen i januari månad (20 veckor x 5 dagar i veckan x 8 timmar per dag = 800 timmars skolarbete).

Strävsamt.

Det gick ju inte så bra med det heller. Öresundsbron däremot, den skrev man om sammar år och den blev i allra högsta grad av. Folk slutade med tiden att ta färjan.
Jag tycker nog att det är mer romantiskt att ta en snabbfärja över sundet istället för att köra över en grå betongbro. De kunde ju i alla fall ha bemödat sig med att bygga en bro i stil med Golden Gate när de ändå var igång? Fast vem bryr sig om att ta med romantiken i politiken? Jag hade lätt gjort det. Kanske just därför jag aldrig kommer att bli politiker.

När jag gick hem igår trodde jag på allvar att detta var det. På något sätt skulle livet ta slut och mitt gjorde det i en snödriva. Stigberget hade förvandlats till Kalfjället. Det var tomt, kallt och knäpptyst. Jag släpade mig genom snödrivor och föll ett oatligt antal gånger. Krälade några meter och lyckades sen ta mig upp på fötter igen. Hade jag sett mig själv utifrån hade jag antagligen sett ett av barnen från Frostmofjället. Minus långa kjolar och strumpor som killar och sticks.

Men fram och hem kom jag tillslut. Besegrade berget och kunde lägga mig under täcke, filt och överkast.



Den här dagen efter imorgon tillbringar jag däremot inomhus. Det blir sångpoeten Jackson Brownes dag. Känns bra, tror att Jackson får hjälpa mig lite med disken. Sedan kanske han kan ta och städa badrummet eller om han hellre dammsuger. Jag har inga problem med att skura toalletten, dammsuga däremot är rätt segt. Så jag hoppas lite att Jackson är mer av en dammsugarkille.

Mina dagar på kurs och tidningsbiblioteket på Vasagatan. Jag sitter där jag sitter, rullar mina mickrofilmer. Läser med ena ögat de olika artiklarna, fastnar alltför ofta vid ord jag borde hålla mig ifrån. Någonstans bortom mina tankar hör jag studenterna tala med varandra. Jag tycker mindre och mindre om de klassiska studenterna. Jag sympatiserar faktiskt mer med originalen som håller till vid datorerna. En av dem är där nästan varje dag, han brukar dyka upp ett par minuter efter mig. Alltid i samma kläder, alltid med en plastkasse fylld med papper, alltid samma sida. I en smutsgul träningsoverall ägnar mannen sig åt google earth. Han fullkomligt synar satellitkartor tills dess att hans fru, kvinna eller syster (jag har inte riktigt klurat ut deras relation) kommer och hämtar honom. Hon brukar lägga en hand på hans axel när hon dyker upp, aldrig stressad. Alltid välklädd. De ser inte alls ut att passa ihop. Hon verkar inte heller bry sig om vad han pysslar med. Oftast växlar de bara några ord om väder, vind eller språvagnar medan han loggar ut.

Fast idag var det något som inte stämde, hon verkade bekymrad och talade om ett läkarbesök. Mannen i den smutsgula träningsoverallen var knäpptyst och satte för första gången ihop den gråa tunna pagen i nacken. Jag kunde inte låta bli att oroa mig lite.

Karln i träningsoverallen är en historia, därför intresserar han mig. Studenterna däremot stör mig bara i mitt så kallade arbete. Studenterna med sina dyra datorer och fotriktiga skor. Samtalen mellan dem gör mig förbannad. Den ständiga kampen om vem som har det mest akademiska språket, däremellan lite snack om någon doktorand och ölen på Cheers. Ska Jennie med och luncha på thaien?

Samtal där skolan är allt och livet glöms bort gör att jag får ännu svårare att koncentrera mig på mitt eget måste. Snart har jag stirrat mig blind på sex ord och innan jag vet ordet av är jag på väg igen.

Vad hände med romantiken? Alltså inte tidsperioden utan sättet att vara (kanske kallar man det romantikern)? Jag tycker aldrig att man stöter på några obotliga romantiker längre, bara sorgliga cyniker. Värst är nog 80-talisterna, man som kvinna.

Städar ur min skivväska och försöker att förbereda mig på årets första dj-gig. Det kommer att ske på Kino och det känns bättre än bra. Att ställa sig bakom den bardisken är lika skönt som att duscha varmt efter en kall nyårsnatt.
Tänker att kvällens tema blir sweet soul eftersom just sweet soul är 2010 års melodi. Självfallet kommer Motown-hitsen att mixas med ett par av Bob Segers bästa. Och så förstås Alicia Keys. Kan bli en legendarisk start.

Året börjar i dur. Tur tur tur att 2010 börjar idag och inte igår, då hade saker och ting sett annorlunda ut. Ses i baren då, 22-02.

Du kanske tror att den var igår, fel. Första januari finns inte, det är ingen dag. Det handlar om ett tillstånd, ett ingemansland. Du kan göra allt och ingenting. Det är lite samma sak som Las Vegas, det som händer där har inte med sanningen att göra. Som den första januari, det som händer då stannar där.

Sagt och gjort.