Vill ha, kan få? Skiter i det.
Det finns så många saker jag önskar mig, saker jag vill ha. Helst omedelbart. Jag tänker mig att om jag hade de där sakerna hade allt varit bra. Bättre dagar handlar det om små saker; som en färdigmålad vägg, disciplin, snyggare ben och ett körkort. Andra stunder tar önskningarna aldrig slut.
Då och då slår tanken mig hur det skulle bli om man sedan fick de där sakerna man önskar sig. Skulle jag vilja ha dem då? Om allt gick vägen, saker och ting föll på plats. Skulle rätt fortfarande vara rätt eller hade det bara känts fel?
Som att åka vit limousine, skulle jag verkligen vilja det om jag fick chansen? Eller är det bara jakten på färden i den vita limousinen som lockar? Det som inte är ditt är det du helst av allt vill ha. Som känslan av att man alltid trivs bäst där man inte är. Som att romantisera ett minne, se tillbaka genom ett rosa skimmer.
Då och då slår tanken mig hur det skulle bli om man sedan fick de där sakerna man önskar sig. Skulle jag vilja ha dem då? Om allt gick vägen, saker och ting föll på plats. Skulle rätt fortfarande vara rätt eller hade det bara känts fel?
Som att åka vit limousine, skulle jag verkligen vilja det om jag fick chansen? Eller är det bara jakten på färden i den vita limousinen som lockar? Det som inte är ditt är det du helst av allt vill ha. Som känslan av att man alltid trivs bäst där man inte är. Som att romantisera ett minne, se tillbaka genom ett rosa skimmer.
Trist, skit-tråkigt.
Ibland är det sådär oförtjänt trist. Så tråkigt att till och med ett kul youtube-klipp känns förlegat. Gjort. I dag är en sådan dag. Den trökiga lördagen, löningslördagen dessutom. Göteborgarna är tillbaka i stan, sommarstugan i Bohuslän står åter tom och charterresan till Kreta är gjord. Skolböckerna ska plastas in och höstgarderoben inhandlas. Rabattkupong på H&M, erbjudanden på Stadium. Falukorv i kylen, fredagsmys igår. Gymkort, friskis och yoga på Hagabadet.
Själv tränar jag inte mer än den träning promenaden från Stigbergstorget till Linnégatan ger. Då och då går jag ända bort till Kungsportsplatsen, ibland blir det Johanneberg. Och så förstås en och annan halvdan armhävning. Men just i dag känns inte ens den där spexiga armhävningen kul. Inte heller promenaden eller höstgarderoben. Suck. Just nu är det så tråkigt att jag funderar på att rikitgt suga musten ur tråkigheten. Hänge mig åt den. Ägna dagen åt att städa, sortera, äta gröt, bädda rent, torka ur, säga ifrån, ordna till, tacka nej, börja om och duka ut. Så får det bli.
Fredag.
Sommaren lider mot sitt slut och sista fredagen i augusti blev ett faktum. Så här sitter man nu i soffan med datorn i knät, slickandes sommarens sår. På tisdag åker långbyxorna på och sommarklubbandet är slut för i år. Det känns gott. Det är på sätt och vis underligt att hösten oftast kommer som en räddning. En chans att pusta ut och en tid då passiviteten är okej.
Fast frågan är förstås om den rastlösa anammar den passiva livsstilen bara för att mörkret knackar på? Jag tror bestämt inte det. Men kanske att hösten och dess struktur gör att slutsatsen blir lika med okej istället för alldeles för bra? Vi får väl se.
Fast frågan är förstås om den rastlösa anammar den passiva livsstilen bara för att mörkret knackar på? Jag tror bestämt inte det. Men kanske att hösten och dess struktur gör att slutsatsen blir lika med okej istället för alldeles för bra? Vi får väl se.
Min gård.
Bästa Wallenstam!
Vad är det ni håller på med? Jag bor på Djurgårdsgatan och arbetar ofta sent in på natten, något som genererar i att jag tvingas vända något på dygnet och behöver sova en stund på förmiddagen. Men eftersom ni har valt att ta bort min gård, slita bort asflaten och borra hål på väl utvalda ställen får jag inte min sömn. Inte alls. Kan inte minnas när jag senast hade ett öppet fönster. Försöker jag mig på en vädring drabbas min lägenhet av tinnitus.
Wallenstam förklara gärna för mig, varför!? Vad är det ni gör med gården på Djurgårdsgatan och varför? Var den inte okej innan. Vad är det som ska göras som kräver att man sliter bort asfalten? Jag orkar inte mer.
Vad är det ni håller på med? Jag bor på Djurgårdsgatan och arbetar ofta sent in på natten, något som genererar i att jag tvingas vända något på dygnet och behöver sova en stund på förmiddagen. Men eftersom ni har valt att ta bort min gård, slita bort asflaten och borra hål på väl utvalda ställen får jag inte min sömn. Inte alls. Kan inte minnas när jag senast hade ett öppet fönster. Försöker jag mig på en vädring drabbas min lägenhet av tinnitus.
Wallenstam förklara gärna för mig, varför!? Vad är det ni gör med gården på Djurgårdsgatan och varför? Var den inte okej innan. Vad är det som ska göras som kräver att man sliter bort asfalten? Jag orkar inte mer.
Man kan inte alltid få de man vill ha.
Stor mun, stor kavaj, stor låt. Är inte alls speciellt kunnig när det gäller de rullande stenarna. Men då och då hittar jag låtar som stannar kvar och körs på repeat. Den här har kommit och gått i perioder och efter att ha spotifyat alla möjliga verisioner kom jag fram till att den nog förtjänar en plats bland 1900-talets 100 bästa låtar.
Tack Mick.
Inget liv i luckan.
Idag är det inget liv i luckan, skönt. I går var det höst kickoff och det börjar bra. Sol och värme, korv på terassen. Och inte vilken korv som helst utan en sån dä kryddig rackare som är lite röd i köttet.
Dags igen, reklampaus.
I afton sker dansen på anrika Jazzhuset och jag tror att det blir en kväll som kommer gå till historien. Dock är min koll på Stone Roses inte den bästa, tur att Manchester-papporna Erik och Lars är mer kunniga. Men jag vet att I wanna be adored är bra. Den gillar även gubb-Klara. Men hur som helt tycker jag att den som befinner sig i Gbg ska komma förbi och kika på bandet som går på vid midnatt. Indie Allstars som de så fyndigt kallar sig har repat som idioter i två veckor. Så att skriva att det handlar om kvalitet är ingen överdrift. Själv kommer jag befinna mig bakom skivspelarna större delen av kvällen. Där kommer det att sportas och spisas cd-r.
Men nu ska jag dricka sportdryck och äta broccoli. Järn och proteiner är nödvändigt innan några timmar i ett djbås. Tja ba!
Promenad med cd-mix 1.
Idag har jag varit ute och promenerat med min Numark cd-mix 1. Vi började på Hisingen och var på vägen mot Stigbergstorget tvungna att göra några mindre stopp för att hämta krafter. Vi pausade bland annat under Götaälvbron. Jag åt ett äpple och cd-spelaren tittade på. Plötsligt kändes det som om vi varit under alla broar i den här stan. Denna gången befann vi oss under den lite mindre bron på andra sidan. Senast vi tog ett stopp under en bro var det lite längre väster ut och på andra sidan älven. Vi talade ett slag om sommarens nätter vi gjort tillsammans, min cd-mix 1 hade svårt att bestämma sig vilken plats som varit den bästa. Gårdsfesten i Masthugget var flott men då mådde han inte så bra. Första gången ute på Röda Sten är en annan klassiker. För att inte tala om den där 50-års skivan under bron.
Oj oj oj, vilken sommar jag och min Numark cd-mix 1 har haft. Nu väntar hösten med nya måsten och inomhusdanser. Cd-spelaren är positivt inställd och ser fram emot torra lokaler och mindre damm.
Innan vi traskade vidare över bron mot spårvagnen som skulle ta oss sista biten hem sa cd-spelaren till mig;
Klara, det kommer bli bra det här. Bara du trycker på play i rätt tid.
Höstmåsten.
Även fast solen skiner över Gbg känns hösten i luften. Och faktum är att det känns bra, ett och annat måste känns som ett bra måste. Typ som att man får köpa boots istället för sandaler. Det är okej att bära svart och de nya avsnitten av Gossip Girl börjar sändas i amerikansk tv och på internet.
Nu bästa internet ska jag se om jag kan flörta igång min cd-brännare. Annars kommer kvällens lilla gig mest handla om gamla favvos. Men sommarhitsen 2009 kanske förtjänar en sista vecka. Sen blir det nya måsten, höstmåsten!
Nu bästa internet ska jag se om jag kan flörta igång min cd-brännare. Annars kommer kvällens lilla gig mest handla om gamla favvos. Men sommarhitsen 2009 kanske förtjänar en sista vecka. Sen blir det nya måsten, höstmåsten!
Måste måla över.
Snart är det dags för den vita väggen att bli helt vit. Orden måste bort och rummet bli helt. Jag vet. Men samtidigt vill jag inte alls måla över någon text, helst av allt skulle jag vilja skriva lite till.
Det där med att måla över och göra rätt går att tolka på många vis. Det finns de som hade målat klart direkt. Själv är jag redan alldeles för sen, anledningarna är många. Som romantik och slapphet. En idé om att väggen inte borde vara hel och vit. En tanke om att de där orden är bättre. O-ordningen. Damn, jag måste måla.
Det där med att måla över och göra rätt går att tolka på många vis. Det finns de som hade målat klart direkt. Själv är jag redan alldeles för sen, anledningarna är många. Som romantik och slapphet. En idé om att väggen inte borde vara hel och vit. En tanke om att de där orden är bättre. O-ordningen. Damn, jag måste måla.
Spexigt.
Varför görs de inga bra videos längre? Tack Steve för dagens favorit.
Internet.
På söndagarna brukar jag göra tre saker, tre klassisiker. Först kaffedejt, sen promenaden och i slutet av vilodagen hittar jag tillbaka till youtube-klippen. Eftersom jag gillar upprepningen handlar det oftast om gamla favoriter, klipp man sett förut och nya melodier. Samma snubbe alldeles för många gånger vilket jag inte har några som helst problem med. Nytt är inte alltid rätt.
Denna söndagen slutar med den här melodin. Rätt stråkar och mjukt piano. I morgon är det måndag, då blir det en annan ton. Så som det ska vara.
Denna söndagen slutar med den här melodin. Rätt stråkar och mjukt piano. I morgon är det måndag, då blir det en annan ton. Så som det ska vara.
Lite kvalitet.
Höstens ledord är här; kvalitet. Sommaren handlade om snabbt, lätt och skoj. I höst kommer det söta och lättsmälta istället att bytas ut mot kvalitet. Det bästa. Kanske inte det enklaste men det absolut flottaste. De kommer garanterat att gå långsammare, men även en snabb själ kan behöva bromsa in då och då.
Dansen kräver sina vitaminer.
I förrgår fick jag en väldigt orange c-vitamin drink av min goda vän M och idag var det min vän E som bjöd på en lite gulare variant. Vet inte hur mycket man ska tro på de där vitamindryckerna. Men placebo-effekt har de hur som helst.
Så efter promenaden, kaffepausen och c-vitamindrinken känner jag mig redo att ta mig an den stökiga skiv-väskan. Ikväll kommer den mesta dansen inte äga rum i Slottsskogen utan på Pusterviksbaren. Woody West kallas klubben och undertecknad har fått uppdraget att fixa bästa barhitsen. Tyvärr har de valt att stänga ute dem utan det gröna festivalarmbandet. Dock har Kim som fixar festen och WoW-arrangörerna varit bussiga att låta mig stå bakom skivspelarna även fast min tunna portmonä inte tillät någon fest i Slottsskogen.
Men som sagt är ni i stan för att dansa till Glasvegas och Band of Horses tycker jag vi ska ses på Pustervik ikväll, 22-03.
Så efter promenaden, kaffepausen och c-vitamindrinken känner jag mig redo att ta mig an den stökiga skiv-väskan. Ikväll kommer den mesta dansen inte äga rum i Slottsskogen utan på Pusterviksbaren. Woody West kallas klubben och undertecknad har fått uppdraget att fixa bästa barhitsen. Tyvärr har de valt att stänga ute dem utan det gröna festivalarmbandet. Dock har Kim som fixar festen och WoW-arrangörerna varit bussiga att låta mig stå bakom skivspelarna även fast min tunna portmonä inte tillät någon fest i Slottsskogen.
Men som sagt är ni i stan för att dansa till Glasvegas och Band of Horses tycker jag vi ska ses på Pustervik ikväll, 22-03.
Känner mig modern idag.
Sista onsdagen.
Så kom Culture Clubs sista kväll, sista dansen men absolut inte sista chansen. Kvällen blir otippad och förutom Jacob Nyberg videovisualisering och neonspektakel kommer djbåset att gästas av Sebastian och Frasse (Guilty Plesure). Eftersom Frasse firar sin födelsedag dagen till ära och en annan firar sitt namn kommer det bjudas på tårta om allt går som planerat.
På med den röda hatten så firar vi kalaskvällen tillsammans. Och för alla er som inte har råd med en Way out West biljett för 1395 kr så är kvällens klubb helt gratis! Dans dans dans.
På med den röda hatten så firar vi kalaskvällen tillsammans. Och för alla er som inte har råd med en Way out West biljett för 1395 kr så är kvällens klubb helt gratis! Dans dans dans.
Tisdag igen.
Veckorna sommaren 2009 har blivit lite som de har blivit. Inte förrens i augusti månad har det gått upp för mig att det handlar om ett mönster. Söndag, måndag och tisdag har gått åt kan man säga, tillbaka till ruta ett. Bort med undantagstillståndet. Tid att vila ut. Tid förresten, den finns inte. Det är synd, förbaskat vad mycket det är som är synd. Inte synd som i att fela utan synd som sorgligt. Saker som inte blev av eller inte fanns tid till. Jag känner sorg när jag funderar över det och tänker; fan va synd.
Helgen vecka 32 slutade i Göta Älv kan man säga. När jag sedan vaknade på söndag morgon stod min goda vän Y redan utanför min port. Jag kände mig som en uppsvullen Mischa Barton när jag exakt sju minuter efter att hon ringt och väckt mig kastade in väskan i hennes gråa Nissan. Tillsammans tog vi söder ut på första bästa motorväg, nordvästra Skåne en gång till. Peter LeMarc på högsta volym. På vägen ner gav Y mig lugna storys och semesterminnen. Själv berättade jag om urballade 50-årsfester, saker som gått sönder och låtar som borde tagit slut. Vi kom bra överens.
När vi kom fram simmade jag av mig Göta Älv. Det kändes som att stänga en bok man aldrig trodde skulle ta slut. En bok man forsatt bläddra i trots att man läst vartenda ord. Känner jag mig själv rätt finns det en chans att jag läser slutet en gång till, hoppas på ett annat sista kapitel. Så dumt, så typiskt mig. Fler dopp, mer hopp.
Efter badet åt vi fisk och lyssnade vi på Bodil Malmstens sommarprogram (praktiskt med podcasting, fel dag men rätt pratare). Jag tror inte jag kan ge det full pott, men visst gillade jag hennes snack. Jag tycker ju om Bodil, jag tycker om att hon är lite bitter och nämner tiden i var och varannan mening. Jag tycker om hennes låtval och alldagliga men ändå betydelsefulla historier. Det blev en bra stund, fisk och Bodil.
Men hur som helst finns det fortfarande några dagar kvar av augusti månad 2009. Jag har lovat en annan vän att den sista sommarmånaden kommer bjuda på fler storys och undantagstillstånd. I september kan tiden vara en annan. Det vet varken jag eller internet någonting om. Det får vi se då, i september.
Ps. Bäste Peter LeMarc, kan du inte ge dig ut på en liten turné snart igen? Jag och Y vill så gärna se dig live, vi vill höra Evelina, Little Willie John, Ända till september, Så gott å må gott igen och några till. Snälla...
Helgen vecka 32 slutade i Göta Älv kan man säga. När jag sedan vaknade på söndag morgon stod min goda vän Y redan utanför min port. Jag kände mig som en uppsvullen Mischa Barton när jag exakt sju minuter efter att hon ringt och väckt mig kastade in väskan i hennes gråa Nissan. Tillsammans tog vi söder ut på första bästa motorväg, nordvästra Skåne en gång till. Peter LeMarc på högsta volym. På vägen ner gav Y mig lugna storys och semesterminnen. Själv berättade jag om urballade 50-årsfester, saker som gått sönder och låtar som borde tagit slut. Vi kom bra överens.
När vi kom fram simmade jag av mig Göta Älv. Det kändes som att stänga en bok man aldrig trodde skulle ta slut. En bok man forsatt bläddra i trots att man läst vartenda ord. Känner jag mig själv rätt finns det en chans att jag läser slutet en gång till, hoppas på ett annat sista kapitel. Så dumt, så typiskt mig. Fler dopp, mer hopp.
Efter badet åt vi fisk och lyssnade vi på Bodil Malmstens sommarprogram (praktiskt med podcasting, fel dag men rätt pratare). Jag tror inte jag kan ge det full pott, men visst gillade jag hennes snack. Jag tycker ju om Bodil, jag tycker om att hon är lite bitter och nämner tiden i var och varannan mening. Jag tycker om hennes låtval och alldagliga men ändå betydelsefulla historier. Det blev en bra stund, fisk och Bodil.
Men hur som helst finns det fortfarande några dagar kvar av augusti månad 2009. Jag har lovat en annan vän att den sista sommarmånaden kommer bjuda på fler storys och undantagstillstånd. I september kan tiden vara en annan. Det vet varken jag eller internet någonting om. Det får vi se då, i september.
Ps. Bäste Peter LeMarc, kan du inte ge dig ut på en liten turné snart igen? Jag och Y vill så gärna se dig live, vi vill höra Evelina, Little Willie John, Ända till september, Så gott å må gott igen och några till. Snälla...
Popstjärnorna bara går och dör.
Den här gången är var det den gamle skojaren Willy DeVille aka Mink DeVille som kastade in handduken. Snubben har allt gjort några bra låtar genom åren så får försöka att hylla hans minne lite granna när jag leker discjocke i en klädbutik i morgon mellan 12-16. Närmare bestämt den där de säljer tighta jeans och spelar alldeles för hög musik.
Kom gärna förbi med en kaffe så fixar jag en bra melodi.
Sommaromansen 2009.
Naturen.
En egen saga.
Jag är besatt av att skriva den, att ha makten över min egen historia. Varje dag är som ett kapitel. Allt räknas, allt går att skriva. Saker som inte händer är alltid förlorade meningar. Människorna i tågkupén är viktiga, också de personerna fyller en funktion även om det bara handlar om statistroller.
Sms som sänds alldeles för sent är en del av historien, precis som allt drama. Både det stora och det lilla. Flera av mina vänner burkar ringa mig när de vill höra något spännande. Jag har med glädje tagit på mig rollen som den som bjuder på en bra story när mitt sällskap betalar kaffet. Dramat har blivit mitt kapital. Vissa dagar orkar jag egentligen inte, då kan stressen och pressen över händelserna ge huvudvärk. Men allt som oftast gillar jag det. Upp upp och ner. Allt fyller en funktion. Allt skrivs ner, allt blir till en rad. Min bok.
När jag arbetar i hemtjänsten och träffar gamlingar med livs och existentiellångest. När jag sitter vid ett köksbord hos en dam i slutet av livet, en dam med ångest över allt hon inte gjorde tänker jag; Well, så får det inte bli med min historia. Jag vill våga, jag vill göra. Det går inte att räkna med att någon annan fixar storyn, det är din uppgift. Tv och dator, litteratur. Ja för all del, då och då när kroppen behöver återhämta sig. Men däremellan är det du (i detta fall jag) som är författare och regissör.
Bok nummer 23 ser ut att bli spännande. Känner att jag har gjort mitt jobb. Men boken har några sidor kvar och det händer att de sista kapitlena blir de absolut bästa. Vi får väl se.
Sms som sänds alldeles för sent är en del av historien, precis som allt drama. Både det stora och det lilla. Flera av mina vänner burkar ringa mig när de vill höra något spännande. Jag har med glädje tagit på mig rollen som den som bjuder på en bra story när mitt sällskap betalar kaffet. Dramat har blivit mitt kapital. Vissa dagar orkar jag egentligen inte, då kan stressen och pressen över händelserna ge huvudvärk. Men allt som oftast gillar jag det. Upp upp och ner. Allt fyller en funktion. Allt skrivs ner, allt blir till en rad. Min bok.
När jag arbetar i hemtjänsten och träffar gamlingar med livs och existentiellångest. När jag sitter vid ett köksbord hos en dam i slutet av livet, en dam med ångest över allt hon inte gjorde tänker jag; Well, så får det inte bli med min historia. Jag vill våga, jag vill göra. Det går inte att räkna med att någon annan fixar storyn, det är din uppgift. Tv och dator, litteratur. Ja för all del, då och då när kroppen behöver återhämta sig. Men däremellan är det du (i detta fall jag) som är författare och regissör.
Bok nummer 23 ser ut att bli spännande. Känner att jag har gjort mitt jobb. Men boken har några sidor kvar och det händer att de sista kapitlena blir de absolut bästa. Vi får väl se.
Dags för dans.
Äter broccoli och laddar inför ännu en kväll på Pusterviksbaren. I afton kör vi som vanligt med kultur och klubb, alltså Culture Club. Det blir flotta målningar av Johan Berg och ett grymt djset av Paul (som till vardags utgör 50% av stans bästa duo Paul Simon).
Kvällens tema är kaos vilket förstås passar undertecknad alldeles utmärkt. Det är nämligen kaos både i mitt huvud, skivväska, garderob och lägenhet. Men så kan det vara, bara att hålla modet uppe och omfamna kaoset med öppna armar.
Vi ses väl? Pusterviksbaren, 21 - 02 och givetvis har vi skippat det här med entré. Kom och dansa!
Kvällens tema är kaos vilket förstås passar undertecknad alldeles utmärkt. Det är nämligen kaos både i mitt huvud, skivväska, garderob och lägenhet. Men så kan det vara, bara att hålla modet uppe och omfamna kaoset med öppna armar.
Vi ses väl? Pusterviksbaren, 21 - 02 och givetvis har vi skippat det här med entré. Kom och dansa!
En naturromantisk upplevelse.
Att fly från stan några dagar; sova ut. Ägna sig åt litteraturen, lugnet, promenaden och naturen. Häromdagen kände jag att tonen var fel och för att hitta tillbaka till rätt melodi var det enda rätta att lämna stan. Ta tåget söder ut, kliva av på Bjärehalvön och söka reda på ett klart C och kanske ett även ett G.
Dagarna gjorde gott och idag har jag haft ännu en naturromantisk eftermiddag. Hoppade ur bilen (nästan i farten) och gick längs med landsvägen en bit tills jag kom till havet. Då byttes asfalten ut mot gräs och sten. Gärsgårdar och el-staket, enbärsbuskar och kossor på vift. Dagens tur verkade ett tag aldrig ta slut, gick en bra bit bortom stranden. Stannade då och då för att andas, titta och känna dofter. In med frisk havsluft, ut med eländet och den smutsiga bluesen. Några nyponrosor och en och annan kaprifol.
Jag blir alltid lika fascinerad av luktsinnet, har svårt att förstå hur det kan ge så starka bilder. Delar av dagens promenad blev en tur längs med den där gatan eller vägen som så flott kan kallas för ”memory lane”. Jag såg stigar jag gått på i en annan tid, träd jag klättrat på för alldeles för många år sedan. Tång och saltdoften i hamnen fick mig att tänka på krabbfiske och glassorterna i kiosken som sedan länge försvunnit ur sortimentet.
På vägen till stranden klättrade jag upp på den gamla bunkern. Slog mig ner ett slag och pustade ut. Naturen. Tror det var Y som skrev i ett sms för några år sedan att naturen minsann är balsam för själen. Y kunde lika gärna ha varit Ulf Lundell och själv kände jag mig där jag satt lite som Bodil Malmsten innan hon förlorat sitt Finistere.
Men min Bjärehalvö är inte alls förlorad. Snarare återfunnen.
Dagarna gjorde gott och idag har jag haft ännu en naturromantisk eftermiddag. Hoppade ur bilen (nästan i farten) och gick längs med landsvägen en bit tills jag kom till havet. Då byttes asfalten ut mot gräs och sten. Gärsgårdar och el-staket, enbärsbuskar och kossor på vift. Dagens tur verkade ett tag aldrig ta slut, gick en bra bit bortom stranden. Stannade då och då för att andas, titta och känna dofter. In med frisk havsluft, ut med eländet och den smutsiga bluesen. Några nyponrosor och en och annan kaprifol.
Jag blir alltid lika fascinerad av luktsinnet, har svårt att förstå hur det kan ge så starka bilder. Delar av dagens promenad blev en tur längs med den där gatan eller vägen som så flott kan kallas för ”memory lane”. Jag såg stigar jag gått på i en annan tid, träd jag klättrat på för alldeles för många år sedan. Tång och saltdoften i hamnen fick mig att tänka på krabbfiske och glassorterna i kiosken som sedan länge försvunnit ur sortimentet.
På vägen till stranden klättrade jag upp på den gamla bunkern. Slog mig ner ett slag och pustade ut. Naturen. Tror det var Y som skrev i ett sms för några år sedan att naturen minsann är balsam för själen. Y kunde lika gärna ha varit Ulf Lundell och själv kände jag mig där jag satt lite som Bodil Malmsten innan hon förlorat sitt Finistere.
Men min Bjärehalvö är inte alls förlorad. Snarare återfunnen.