What's eating Klara Grape

Jackie Wilson är fantastisk.

Så kom den sista sommardagen. I morgon börjar allvaret igen, skola, september, nyttig mat, motion och sånt. Känner mig inte alls beredd på hösten. Sommaren 2008 kunde gott fått hålla på ett ett tag till. Men trots eländigt väder och dagar som bara försvann så blev det ändå några innehållsrika månader. Bruce tre gånger, Amerika, medelhavet, klubbkvällar, en helg i Skåne, några dagar på Saltholmen, kaffe på Bar Italia och promenader i Botaniska trädgården. Så lite nöjd får jag inte glömma av att va.

Nu gäller det bara att ställa in hjärnan på två terminers studier, kyla och rutin. Samt att på något vis försöka se fram emot det. Får se hur det går. Men tror mig veta att även hösten har sina ljuspunkter. Lite fest, lite dans, Steve Forbert på Pustervik, en Ny Klubb kväll, Rock n roll hall of fame muséet i NYC, lite resor till vänner och bekanta och så.

Hej.

Jag har ett nytt intresse, flygplansmat. Är löjligt förtjust i de olika rätterna praktiskt förpackade i små lådor. Åh om ICA ändå sålde flygplansmat.

Man kan surfa på Swebuss Express. Det verkar vara gratis. Vilken grej. Hoppas bara det är gratis nu och att man inte får en risig räkning i slutet av nästa månad.

I morgon åker en annan förresten till söderhavet eller nej medelhavet var det ja. Känns fint för den som undrar. Har tänkt läsa klart Den Svenska Politiken och något skönlitterärt, bada och bli lite brun. Bra plan. Sen börjar höstterminen. Har massvis av planer. En Ny Klubb, en ny vana, en ny vän, en gammal vän, något oväntat, planerade händelser och mer lagad mat.

Bra.

Önska vad du vill och Bruce spelar, allt ifrån Quarter To Three till Tougher Than The Rest ( via Who'll Stop The Rain, Incident On 57th Street, Detroit Medleyt, Trapped, Janey Don't You Lose Heart, Pretty Flamingo, Does This Bus Stop At 82nd Street?, For You...). Tror inte längre att jag är helt ute och cyklar när jag skriver att detta är den sista turnén Bruce gör tillsammans med The E Street Band.

En sista chans att höra låtarna (en sista kväll att få spela dem).

Men Factory då?
Och Racing In The Streets?

Har en knepig relation till den gamla Band Aid låten. Lyssnar på den varje sommar. Under några veckor så går låten varm i min numera ganska slitna ipod. Vet inte varför jag måste lyssna på den på sommaren, under vinterhalvåret funkar den inte alls.

Videon är skön, vacker. Synd att de inte görs så många musikvideos av den här sorten nu för tiden. Missa för allt i världen inte den där Stings fina frisyr. Den knyter ihop känslan på ett bra sätt. Lite om Lionel gör We Are the World videon oförglömlig med sin tumme i slutet.

Resan är bokad! Kanske att skolstarten inte kommer kännas lika tung efter lite sol och bad. Är stolt att jag lyckades styra upp den här resan också. Känns som om det nu för tiden går av bara farten och det där med att vara flygrädd har jag ju försökt lägga av med.

Åh man blir så glad ibland.

Kände mig nostalgisk på plats. Gissa om jag blir de nu. Förresten spelades låten när jag kikade in på Karltex i Haga igår. Jag undrar just vad de kan betyda, konsumera? Gör det inte? Gå hem? Gör något vettigt? Ge dig iväg? Du får inte vara här?

Kikar för fullt på diverse sista-minuten-sajter. Vill åka på en liten resa till solen och havet. Helst till Italien, men verkar inte finnas några passande turer dit. Nu lutar det istället åt en vecka på Korsika. Men tycker det är lite dyrt, Turkiet är mycket billigare, men dit vill jag inte. Inte Grekland heller, framförallt inte Korfu. Jag är rädd för den ön. Var där i 24 timmar för några år sedan. Jag och en vän hade tagit tåget ner till Italien och tänkte att en liten båttur över till Grekland nog var en fin idé. De var det inte alls.

Tror bestämt att vi hamnade i helvetet på jorden. Någonstans på Korfu tilsammans med rödbrända Britter och förstörda urinvånare i en stad som liknade ett gammalt nöjesfält. Huh!

Nej de får nog bli Korsika ändå. Lite dyrt men förhoppningsvis lite bättre stämning...

Hej bloggen igår spelade jag lite skivor på Uppåt. Har lirat många gånger på folktomma sällen men jag tror bestämt att gårdagen tar priset. I klass med förra sommarens kvällar på Ritz. Två tjejer dansade mycket med höfterna och ett gäng Alingsåsare lämnade mig inte ifred. Jag gillar inte önskningar och är riktigt dålig på att styra upp kvällar med tomma dansgolv. Tappar fokus.

Hoppas på lördag och bambam. Hoppas på lite dans och att cd-spelarna är på min sida.

Åh jag vill inte se på tv, jag vill inte se på nyheterna. Vill inte höra om hur man dödar folk i Georgien eller om hur Kina låter en söt tjej mima när en ful tjej sjunger undangömd i en garderob under invigninen av OS. Jag gillar inte Olympiska Spel, jag gillar inte tv.

Ska arbeta med hjärncellerna istället. Läsa en bok. Var på biblioteket idag och fick mig en pinkod. Tycker det är jobbigt med alla koder och användarnamn. Man borde ha samma på allt. Fast då har man ju en jäkla problem om någon hackar in sig på ett konto är de ju lite kört. Hur som helst lånade jag två böcker, en skolbok (Den svenska poliktiken) så jag kan fixa termin 1 en gång för alla. Samt en bok för nöjes skull, Världen är en främmande plats av Ola Sigurdsson. Läste några kapitel när jag höll på med min ännu ofärdiga c-uppsats och har under en längre tid känt för att läsa hela eftersom jag tycker ämnet är intressant. Essäer om religionens återkomst, de ni!

Hare.

Vissa dagar blir man minst sagt oinspirerad av att arbeta. Denna måndagsafton har varit en sådan, två par en änka en blivande. Ibland fixar man inte att skaka av sig livsödena när man stämplat ut. Hade behövt en promenad eller en tur med en bil. Men har varken bil eller körkort och ute regnar det så någon promenad blir det inte heller. Får helt enkelt nöja mig med internet, tv och eventuellt lite skönlitteratur.

Och så Jersey Girl förstås. Än har jag inte tröttnat...

Har helt gått och fått Jersey Girl feber. Kan inte sluta, den går på repeat timma ut och timma in. Först med Bruce sen med Tom. Men det är synd att det alltid är så, alla nya låtar jag upptäcker är gamla låtar. Ofta över ett decennium. Undrar om det är mig eller dagens musikklimat det är fel på? Jag vet inte.

Kikade lite på låtlistan från konserten på Giants Stadium nyss. Får rysningar när jag tänker tillbaka på Incident on 57´th Street och hur Bruce förvandlas till den galna predikanten strax innan Marys Place. Precis som predikanterna på tvn gapade han hysteriskt ut sitt budskap (tror hans predikan den 31/7 handlade om ett hus han skulle bygga och att han inte kunde göra de själv. Utan han behövde en hjälpande hand… Typ.)  För att inte tala om hur Nils plötsligt gjorde en volt i slutet av gitarrsolot på Because the night. Bara sådär. Förstår inte hur han fixar det, kanske har det med längd att göra. Nils är ju liten. En vän hävdar att Bruce är drygt en och 165, vilket jag själv tvivlar starkt på. Men Nils Lofgren är nog inte många centimeter över 160. Men nog om centimeter, man kan vara en stor person fast man är kort. Kolla bara på Paul Simon och Bob Dylan.

Åter till sommarens tre konserter så har jag kommit fram till en slutsats. Bruce Springsteen och hans E Street Band är idag bäst på de något lugnare låtarna. Då låter de som bäst. Som Drive All Night, I´m On Fire, Pretty Flamingo och Sandy för att nämna några bitar som en annan kommer bära med sig i hjärtat en bra tag framöver. Tänker alldeles för mycket på Sandy. Hur hon hängde på de billiga barerna vid stranden, hennes klänning och pappan. Och så pojkarna från kasinot med skjortan uppknäppt ner till midjan.

Funderar ofta över vad för historier Madame Marie berättade. Jag vill också berätta bra historier. Var lär man sig det? Har man det bara eller går det att lära? Vem ska lära mig? Livet? Kanske skulle man gå till en spådam. Fråga om framtiden och hur. Få lite vägledning hade inte varit fel. Att i alla fall ha ett litet litet hum om vad som är rätt och fel. Vem och varför, hur och när. Var finns Göteborgs Madame Marie? Någon som vet.

Idag har jag spelat minigolf i Lidköping med mor, far och några syskon. Gillar minigolf, ju sämre man är ju fler slag får man. Det vill säga sämst får mest valuta för pengarna.

I afton spelar Broder Daniel för sista gången. Jag hade gärna sett dem om de inte var så att det inte var så förbaskat dyrt med WoW biljetter. Har tyvärr redan bräckt min konsertbudget för sommaren 2008. Bruce x3 kostar. Men jag är numera säkrare än någonsin på att de finns drygt två aker som faktiskt är värda att lägga stålar på. Bruce och Eldkvarn.

Hare.

Att jag inte förstått det förrens nu. Jersey Girl är min nya repeat-låt.

Hemma i ett kallt Svea. Amerika var bra, Amerika var stort, Amerika gjorde mig mätt, Amerika gjorde mig glad, Amerika gav mig Bruce. Jag har inte hunnit smälta något än (varken hamburgare eller intryck), allt är en stor dimma. Är inte säker på om jag varit borta eller om jag drömt ihop allt. Finns den brunbrända bartentern i Asbury Park verkligen på riktigt? Befann jag mig på Giants Stadium den 31 juli? Spelade Bruce Jungleland?

Får nog försöka sova ett par timmar efter hemresan som kom att vara i hela 24 timmar på grund av strul i Paris. Ska försöka skriva ner något bra om allt i morgon. Så jag kommer ihåg kalaset. Men innan skönhetssömnen måste jag kika på lite You Tube-klipp.



Så taggad. Jösses, för mycket kaffe för få Cool-Down tabletter?

Sa har jag antligen besokt det lilla samhallet och forna semesterparadiset pa New Jerseys kust. Tva dagar har jag och mina tre resekamratrer spenderat med att promenera langs med strandpromenaden, bad i Atlanten, ol pa Stone Pony och ett annat trevligt litet hak. Sova gjorde vi pa motellet inte langt fran Convention Hall pa en tvargata till Kingsley Street (for er inbitna Boss fans sa ar det just Kingsley som namns i finfina Something in the nigt).

Hur som helst kandes Asbury Park som en stad mitt i mellan det gamla och nya. Lite som Kopstaden da hopp om en ljus framtid annu fanns. Langs med strandpromenaden var bygget av surfbutiker och cafeer i full gang. Nagra hundra meter in at land sag stora delar av staden ut som en stor byggnadsplats. Men mitt i allt nytt star fortfarande en del av de klassiska byggnaderna kvar. De jag och jag tror aven mina resekamrater var dar far att kika pa. Det gamla kasinot, Wonderbar, Madame Marys lilla spastuga och sa forstas Stone Pony.

Det sag ut som jag hade tankt mig. Fast mindre.

Konstigt nog fanns dar inte mycket som paminde om att det var just har Bruce Springsteen borjade spela med sina bandkamrater. Bara nogra kort inne pa Stone Pony och i en av souvenirbutikerna samt en pappfigur i fonstret till en butik. Men de kandes ratt bra. Inget Graceland inget Dollywood. Bara en ratt tom kuststad med stark vilja och hopp om framtiden. Och visst kan jag tanka mig att fara tillbaka.

Dock sa ryktet att det inte ar till Asbury Park som Bruce beger sig nar han ska dricka en ol utan Red Bank nagra mil norr ut.