What's eating Klara Grape

Har åkt buss och läst gatunamnen högt för mig själv. Alla kändes nya och själlösa. Ingen historia, ingen mening. Bara namn för saken skull. Alla gator måste heta något, ett snabbt dop.
Klev av bussen en bit utanför stan och hittade ett varuhus för hemmafixaren. Kände mig genast hemma och när jag såg Skaraprofilen i papp i entrén var saken biff. Steg på bussen igen 30 min senare. Då med en stycken ljusslinga, några spikar och en rutig flanellskjorta i svart. Ville helst köpt med mig en glesbygdskavaj, men där fanns ingen i rätt storlek. Så den kavajen får vänta tills nästa lön.



Oj, ännu en gång blir Klara Grapes blogg inte den där filosofiska bloggen. Än en gång förvandlades sidan till stylebyklara.se. Men det är okej, jag står för det. Jag gillar glesbygdskavajen. En dag blir den min. En dag!

Jag vill bli filosof när jag blir stor. Jag vill tänka och ha ett gäng lärlingar som jag kan lära. Jag vill vara vis och tala om tingen. Jag vill fundera fram olika smarta beskrivningar av livet, sanningar och liknelser. Helst skulle jag vilja arbeta i något vitt tygstycke, men det kan nog uppfattas som en smula underligt 2009 så jag får nog hålla mig till jeans. Och jeans känns helt okej.

Jag vill ha ett arbetsrum i ett gammalt hus. Det ska vara högt i tak och ganska kallt. Jag vill ha en kamin eller en öppen spis. Ett skrivbord som väger ton. Det ska vara mörkt i rummet och taklampan ska hänga långt ner och vara av den större modellen. Jag vill ha små koppar och en matchande tekanna. Tet som jag dricker ska vara kryddigt och efter åtta kommer det att serveras vin. Rött och snällt i smaken. Brödet ska alltid vara nybakat och choklad finns oftast i någon gömma.

Hyllorna ska gå ända upp till taket och böckerna ska ha samlat en lagom mängd damm. Skivspelaren ska stå i ett hörn och högtalarna ska vara många och små. Vara utspacerade i hela rummet så att de knappast märks. Men ljudet ska vara topp. I skivsamlingen ska det finnas allt. Mina lärlingar kommer lära sig att många kloka ord sagts i verser och refränger och att litteraturen inte står för alla sanningar.

Jag ska arbeta alla dagar och inga dagar. Arbetstiden kommer vara all tid, precis som fritiden. Jag ska gå på lagom många möten och bara tala om jag har något att säga. Jag ska ofta vara på resade fot. Tåg, bil, buss, flygplan, cykel och till fots. Jag ska ha en hund som smyger runt i mitt arbetsrum, en trött springer spaniel som ska heta Bertil. Jag ska mycket sällan se eller lyssna på nyheterna.

En liten Rocky-tribute sen Rosalita och så Higher and Higher på det. Varför var inte jag på The Spectrum i Philadelphia? Det svänger som tusan och nya låten Wrecking Ball är något av det bästa Bruce gjort på länge.
Jag som trodde att E Street Band höll på att somna för gott. Verkar som de vaknat igen. Klivit ur graven med bestämda steg och bestämt sig för att det inte är dags. Som farfar, när han höll på att dö men sedan ångrade sig och levde några veckor till. E Street Band kanske har bestämt sig för några år.

Jag tror det är bra, jag är inte redo att sörja än.

Försökte att trycka på köp-knappen, men efter att ha betalat priset gick det inte att klicka OK. Betalade och efter det stod kontot på noll. Plura sjöng en gång att man kan ha hur kul som helst i det här livet om man har råd och kan betala priset. Jag tror det kan stämma. Jag vet att det hade varit lite trevligare om priset inte var så högt och mina tillgångar lite fler.

Men nu står jag på ruta noll, precis som vädret.

Då är det tur att internet finns, det kostar bara ett par hundralappar och man kan stanna i värmen. Miljontals ettor och nollor. Framtid, dåtid och nutid. Musik, litteratur och rörlig blid. Jag tycker om internet, jag har råd med internet. Jag är nöjd med mitt internet och just nu trivs jag bäst i sällskap av Bob Seger.



När jag blir stor ska jag lära mig den här på piano.

Ibland undrar jag lite över nyheterna som nämns på internet. Brukar alltid reka av Aftonbladet, GP och DN till mitt frukostkaffe och varje dag så ställer jag mig själv frågan om det verkligen är journalist man ska utbilda sig till. Vilken funktion kommer man egentligen att fylla? Skrämselpropaganda om vad som händer om du vaccinerar dig mot influensan? Hur illa det kan gå om du inte gör det? Våldtäckter, bedrägerier, finanskris och så går du ner i vikt.

Jag har ingen lust med det.

En timma extra. Jag märker ingenting. Känner inte alls av att just den här söndagen är lite längre än en vanlig söndag. Det känns orättvist.

Men sak samma. Idag har jag köpt en bricka med ett Las Vegas print. Betalade fem kronor och tänkte högt för mig själv när jag köpte den att det som händer i fräckestan stannar i Vegas. Nu väntar en middag med stans skönaste kvinnor, temat är ryskt och jag tänker tsar. Plockar nog fram den långa mörka spetsklänningen dagen till ära. Flott ska det vara!

Har inte mer att berätta. Inte på internet i alla fall. Ring om du har vill höra riktiga rövarhistorier.

Vaknade för en kvart sedan av att någon sjöng i rummet, riktigt ylade om en Evelina. Jag förstod först ingenting, sedan gick det upp för mig att jag gick till sängs med Peter LeMarc igår och att jag vaknat med samma kille. Puh, tur att han inte hade bytts ut under natten. Vakna med John Mellencamp eller Ulf Lundell känns inte sådär jättelockande. Nu sjunger Peter om att han är så glad och lycklig. Jag gillar honom bäst när klarat sig ur det där. Nu vill Peter ha mig för alltid. Nu sjunger han nu eller aldrig, sen att han har letat och sökt efter någon som jag och så ett na na na.



Peter LeMarc gör mig glad. Bra att gå och lägga sig med. Kul att vakna tillsammans med. Nu vill jag gå ut. Tackar Peter för den här gången. Vi ses sen. Jag kommer om några timmar. Undra inte, oroa dig inte. Jag kommer hålla mig i kvarteret och i morgon söndag får vi en timma extra. Jag lovar att ge dig fullständig uppmärksamhet då.

Lider inte längre, eller jag lider jämt. Men sak samma. Det är fredag, då firar svensken. Helst med tacomiddag och starksprit. Kanske en Pripps blå, singstar och discodans. Men eftersom mitt efternamn är Grape blir det något annat. Exakt vad vet jag inte än. Borde reparera min skivväska, men har ingen lust att sitta still. Så tror bestämt att inleder kvällen med några youtube-favoriter. Typ det här!



Glömmer det och hittar tillbaka med några veckors mellanrum. Det är något speciellt med stranden där man aldrig blir gammal. Jag kan tänka mig att ta bilen dit ikväll. Inga problem. Har du ett körkort och en bil kan jag visa vägen. Tror jag kan den nu, är inte helt säker. Men har rekat kartan sedan i september så det ser ljust ut.

Nu ska jag putsa mina Dr Martens kängor. Vi hörs på lördag.

Igår tappade jag ut hela min skivväska på Orgias golv. Idag ligger väskan på mitt eget golv i en enda röra. Undrar just hur många av mina älskade små cd-r som ligger kvar bland smuts och sliskiga shots där på Teatergatan? Vill helst inte ens tänka tanken... Bättre att minnas det som hände innan Orgia, nämligen dansen på Pustervik. Efter många om och men tog den fart och jag tror att personale börjar bli rätt så nöjda med onsdagarna. Speciellt gårdagen som egentligen både var fattig och grå men slutade i färg. Inte blå.

Men om gårdagen handlade om att njuta får nog dagens ord bli lida. Och som de gamla konstnärerna säger så skapas ju all sann konst ur lidelsen. Så antar att så även denna lidelsens torsdag kommer generera i något gott. Alternativt ännu en katastrof. Agerade blödande konstnär nyss och komponerade ett sms som heter duga. Så gör vi nämigen 2009, inga handskrivna brev, ingen skrivstil eller blomdoftande brevpapper. Digitalt ska det vara, ettor och nollor. Snabbt som tusan, ingen chans att ta tillbaka. Ingen tid för eftertanke. Ibland tycker jag om 2000-talet. Denna torsdag lider och skapar jag inte som de gamla grekerna.

Ibland tycker jag om min tid. Spännande.

Dags att fixa festligheterna igen, onsdagsdans på Pustervik. Woody West ft. Ny Klubb fjärde gången. Får nog skriva att det gått ganska bra hittills. Förra gången gästade ju farsan och det var en mindre succé. Ikväll står jag åter ensam bakom skivspelarna (men om jag har tur får jag lite gästspel av en av stans mest lovande pop-pojkar. Flott värre). Är du i stan tycker jag helt klart att du ska ta tillfället i akt och svänga förbi Pustervik. Dansen börjar 21.00 och slutar inte förrens klockan slagit två.



Tror bestämt att just den här onsdagen är den bästa att bränna sina sista kronor innan lönen, csn-pengarna eller bidraget.

Sitter och tittar på mina cd-skivor. Eller snarare fodral. De flesta skivorna ligger i den silverfärgade dj-väskan förpackade i små nätta plastfickor. Fodralen står på rad i mitt fönster. Trots att min skivsamling är förhållandevis liten tar den upp hela fönsterbrädan.
Det var en nödlösning jag kom på när jag flyttade till Djurgårdsgatan. Eftersom cdställ inte fanns i min ägo tänkte jag att fönstret kunde fungera ett litet tag. Ett litet tag blev en lång lång tid. Fortfarande inget cdställ eller passande hylla och inte en enda krukväxt.



Känner mig som Sylvester Stallone i Copland. Hundögd.

Tre dagar i Stockholm, känns som jag har varit på festival. Och det har varit en bra festival. Mycket, intensivt och inte alls som förra gången. Stockholm överraskar och Göteborgarna lever som om det vore undantagstillstånd. Någon vis människa sa en gång; Det som händer i fräckestan stannar i fräckestan. Jag är med på det.

Hur som helst så förändras tiderna och 2009 slutar inte att överraska, Plura Johnsson skriver om mat i City och själv går jag på Spy Bar och förundras över hur stämningen är mer lantis än stadshotellet i Skara. Det fräcka gubbrummet var tråkigt och djn kass. Nu är pengarna slut och på Hemköp har de fyllt hyllorna med pepparkakor. Priset på saffran kommer att bli rekordhögt och i lägenheten lyser gardinerna fortfarande med sin frånvaro.

2009, det är några månader kvar. I morgon ska jag stiga upp i rätt tid. Ett steg upp, två steg åt sidan.

Sitter på SJs långsammaste tåg till Stockholm, det blev billigast så. Således förstår ni säkert att jag skrev orden på tåget, klistrade in dem på internet väl framme i storstan. Ambitiöst? Nja, jag skulle mer säga att det handlar om lusten att skriva något för någon annan än mig själv. Typ 35 st. Familjen plus de närmast sörjande. Hej förresten! Hur mår ni? Jag mår bra. Dricker svart kaffe och äter medhavda svettiga mackor (älskar svettiga smörgåsar, osten i kombination med det varma smöret och någon grönsak som segat till sig är svårslagen). Vi passerade just Köping och solen är på väg ner. Den svenska hösten visar sin vackraste sida. Jag njuter av att sitta i värmen, med kaffet, rock n rollen i lurarna och den svettiga ostmackan. Livet.

Det är något rogivande med att vara den som sitter på tåget eller bilen som far iväg. För att inte tala om planet, men den där längre resan händer sällan. Ni som känner mig vet att jag ofta talar om resor som måste göras. Sådana som tyvärr aldrig blir av. Men en planerad färd är också en resa, tror jag i alla fall. Även fast man bara tänker sig ett mål så finns det. På något sätt, någonstans. Just den här turen har ett lättsamt mål. Tre dagar, två dj-tillfällen, en bar. Det är alltid enklare att dja i andra städer än Göteborg. På bortaplan är det bara att spela sina favvos sen är man game. Ingen vet hur det brukar låta och därför kan man vara precis sådär förutsägbar som man arbetar på att inte vara tillvardags.



Där tog kaffet slut. Synd, det både var och gjorde gott. Om man skulle ta och fylla på koppen? Eller bara inse det faktum att kaffet är slut för den här resan. Tjaaa, jag är dålig på att acceptera slut. Som sommaren. Tills förra helgen trodde jag att den fortfarande gick att finna på vissa ställen i stan. Ni hör hur det låter, dumt. Bara dumt. Förresten så har mina finaste minnen från sommaren som numera är historia med resor att göra. Genom Sverige. Från söder till norr och hem igen. Det gick inte så värst snabbt, även fast jag är ett stort fan av just det snabba inser jag här i skrivande stund att den snabba vägen inte alltid är den bästa. Kanske att jag just gav mig själv livsrådet jag söker; SNABBT ÄR INTE ALLTID BÄST.

Tål att tänkas på. Snabbt är inte alltid bäst. Långkok? Segt internet? Baka sitt eget bröd? Läsa boken istället för att se filmen? Gå istället för att ta spårvagnen? Spara istället för att spendera? Lyssna på hela skivan istället för att snabbspola vissa spår? Att inte få det man vill ha direkt är något gott?

Jag ska tänka på saken.

Nu Västerås. Vi hörs i morgon, kanske berättar jag hur första kvällen på baren blev. Ny Klubb Stockholm, så stort det blev. Och bra? Ja.

Så kom vintern. Känns lite snopet tidigt. Som att hamna i fängelse utan att passera gå. Direkt, ord och inga visor. Bitande kyla, duffel, dunjacka, läderskor med tjock sula. Ulltröjor och långkalsonger. En mössa som killar och sticks, och vantar som försvinner.

Jag tycker om hösten och känner mig således lite besviken. På många sätt tycker jag att Göteborg har gjort sig förtjänt av en lång och varm höst efter den uteblivna sommarvärmen. Hur ska vi klara oss fram till april? Jag är redan idag bara några dagar efter vinterns intåg förbannat trött på Odd Mollys parkasar (böjs parkas så förresten? En parkas, flera parkasar?). Ni vet de där som är lite odd-molly-tjejiga i modellen. Ser ut som en barnklännign och har säkert en liten rosett broderad på något finurligt ställe. Huh, jag får ont i magen när jag ser dem spatsera förbi på Haga Nygatan. Jag blir rädd, nervös, psykiskt sjuk osv.

Bruce gör den bra, Jimmy Cliff likaså. Idag rullar Bossens tolkning på repeat.

Igår hade jag min första spelning. Instrumentet var ett vitt piano och platsen var Kino. Vid min sida hade jag en fantastisk tenor och tillsammans bjöd vi en liten samling kissnödiga besökare på ett klassiskt stycke. Kanske något oväntat låtval med tanke på platsen. Men både jag och tenoren var säkra på att Härlig är jorden var det enda rätta.

Fantastisk kväll.

Att tänka om och tänka rätt låter lätt. Men alla vet att det är så svårt. Oftast vet människan om vad som är rätt men väljer fel väg.  Jag vet inte vad det beror på, naivitet? Önskan? Well, en sak som kan hjälpa den som tänkt fel är en bra vän som bjuder på en sån här.

Det blev riktigt bra igår, farsan övertygade som dj och fick till och med motta ett gäng komplimanger. Stolt! Dock kunde han skippat de där läsglasögonen från Jula. Men antar att man som riktig gubbe måste ha sina accessoarer. Annars kan det vara svårt att klara av en kväll som disc jocke. Även jag har mina gubb-accessoarer. Som tejp.

Sen finns det en grej jag är trött på. Klagomål. Visst, klart man kan önska låtar. Visst, har jag melodin och tycker att den passar in spelar jag den mer än gärna. Men det där med att stega fram och försöka undervisa den som lirar plattor är så förbaskat tröttsamt. Skit i och dansa om du inte gillar musiken. Stå i ett hörn, drick din öl. Klaga inför dina vänner, säg; Kass dj. Fan hur kan hon spela sån här musik!? Vi drar till ett annat ställe där det är en annan dj för det här suger. Komersiell skit. Det är helt okej, alla kan inte tycka om allt. Men att gå fram och spänna ögonen i den som väljer musiken för att sedan förklara att det den spelar suger är så tröttsamt. Och ännu mer tröttsamt är det faktum att saker och ting sett annorlunda ut om jag hade varit en dude. Gör man samma sak mot en snubbe riskerar man spö. En tjej, well henne kan man ju lära ett å annat. Hon har ändå ingen koll.

Suck. Själv ser jag ingen skillnad, jag tycker det handlar om människor.

Jag tänker inte ge mig in i någon feminist-debatt, jag ville bara säga mitt. Kräva lite respekt. Men när en manlig kreddig musiker en bra bit över 50 år kliver fram och ber en spela lite midre komersiell musik och mer "Pustervik" blir jag störd. Minns inte exakt vad jag svarade honom, men jag önksar att jag hade ursäktat mig och förklarat för mannen ifråga att jag helt glömt tid och rum. Att jag helt missat att musiken jag spelade faktiskt var listmusik när han började hänga på krogen. Att jag helt hade glömt, tiden. Eller nåt. Suck. Förresten kommer jag att fortsätta spela komersiell rock n roll. Jag gillar det. Sådeså kreddig musiker 50 plus.

När jag kom hem från dagens kneg möttes jag av den här synen. Min enda blomma har tappat hoppet. Höst på Djurgårdsgatan.

Alla tänker vi vårt. Jag tänker på helgen, i alla fall just precis nu. Dj tre kvällar på raken. Jag tror bestämt att jag numera får kalla mig riktigt dj. Efter snart fyra år av cd-r vändande tycker jag nog att jag tagit min examen och förtjänar min titel.

Söndagen blev således trött. Avslutade med att gå på bio, tänkte film är en bra sak. Det var det inte och speciellt inte den filmen.  Man tänker sitt var ingen dålig rulle men inte heller ett passande val en blåsig söndag i oktober. Fem minuter in i filmen var panikångesten ett faktum och jag funderade över hur jag skulle ta mig igenom hela filmen. Ångesten låg som ett täcke över biosalongen och jag hörde ett flertal djupa andetag och höga suckar. Det var något med ljuset i filmen, bristen på dialog. Ångesten över den där gatan. Naturen. Kameraföringen.

Jag mådde skit i exakt en timma och 16 minuter. Ville kräkas och fick suicidala tankar. Huh! Efter filmens slut sprang jag och mitt biosällskap ut och satte oss på en bänk. Tog djupa andetag och försökte hämta oss. Puh. Snart lättade trycket över bröstet. Jag gick hem. Huh. Pust. Sömn.

Äter lite sallad och dricker diet coke. Känner mig amerikansk på ett bra sätt. Kepsen är på, Yankees logga i vitt. USA när ses vi igen? Åh det här distansförhållandet håller på att ta knäcken på mig. Avstånd kan bräcka den bäste. Det är lätt att hamna i fällan när man har sitt hjärta på annan plats. Vissa blir sorgsna, en del tappar föståndet. Jag småäter sallad.

Bästa Anna Skipper är det okej? Får man det? Om jag röker också kanske man kan kalla mig modell. Eller ja, man kan kalla det modell-beteende. Skojigt? Nja, sallad är gott. Cola är sött. Något sött och något gott låter bra. Äter nog upp hela salladshuvudet.

Klassisk torsdag igår, varken mer eller mindre. Men jag fick helt klart mersmak på lilla baren. Erik har äntligen hört min bön om att få ta hand om baren och inte barnen på stora dansgolvet. Skönt att någon hört min bön, tyvärr verkar inte Gud ha gjort detta. Igår gav han mig fingret. Skulle en snabbis ner i källaren för att hämta en varm jacka (hösten har anländt till Gbg). Klev ut genom dörren, stängde. Tittade på nycklarna jag hade i handen. Räknade till tre, skulle bli fyra. Tittade en extra gång. En, två, tre. Men? Fjärde nyckeln och nyckeln till min port var kvar inne i lägenheten.



En granne hjälpte mig att ringa fastighetskontor och hyresvärdar. Inga huvudnycklar är detsamma som låssmed. Sånt är inte gratis. 1300 kr, kontant på plats. Hej då flygbiljett till Amerika som jag hade lagt undan till! Hej då, vi kanske ses när jag sålt min själ ännu en gång.
Låssmeden var klar på fem minuter. Han meckade upp låset med hjälp av diverse metallkrokar han petade in genom brevlådan. Jag försökte socialisera under tiden och frågade om utbildning för att fixa det där jobbet. Låssmeden svarade att han gjort några år på Kumla sen fem på Hall. Jag skrattade.

Suck.

Men som min goda vän Japan brukar säga; Pengar har aldrig varit ett problem eftersom det alltid är det. Inget sött till kaffet idag då. Hemmabryggt och svart som natten. Finanskris på Djurgårdsgatan.

På väg hem till goa Göteborg. Tänker på att jag aldrig har varit i Feskekörka och lyssnar på Wilco. Alla säger att det är ett grymt band och för några sekunder sedan blev jag upp-chattad av en bekant på Facebook som förklarade för mig att Wilcos gig på Way Out West var legendariskt. Jag var inte där. Kanske för att jag inte kan något om band som har sin tid nu. Kanske för att mina jeans inte är tillräckligt balla. Jag vet inte.

Men en sak är jag helt säker på och det är att i kväll kommer Jazzhuset att dansa till gammal musik. Tyvärr bästa pop-kids är det Dj Gubb Grape som leker disck jocke på Svanen ikväll. Och ni som stött på mina låtval innan vet att jag är bättre på Bob Seeger och Bananarama. Alltså kommer både MGMT och Markus Krunegård att få vila ikväll.



Du kommer väl? Klockan 22-03, Erik Dahlbergsgatan mitt i Vasastan. Goa Göteborg. Vill du hellre visa mig till Feskekörkan i  morgon efter lunch är det också okej!