What's eating Klara Grape

Inbillar mig att det händer saker, att jag får någonting gjort. Att få saker gjorda förresten. Vem har bestämt vad som är bra att fixa till och ordna upp. Det finns så många regler. Alldeles för många av dem är tröttsamma. Som tiden, att man ska stiga upp när klockan står på en viss siffra. Har den passerat tolv är det mindre ok. Dåligt till och med.

Tiden.

Tick tick, klockan är borta igen. Tar det som ett tecken på att jag inte kan hålla koll på tiden och det stör mig faktiskt inte så värst mycket den här gången. Armbandsuret brukar hitta hem igen. Kanske gillar min svarta klocka att få lite lugn och ro ibland. Vila från sin ägare. Andas ut. Djupa andetag. Tiden kommer tillbaka, när visarna står på rätt siffror. När det passar sig.

Tills dess försöker jag spela enligt reglerna. Typ. Fuskar bara när ingen ser. Går ett extra varv runt spelplanen, stjäl pengar ur banken. Bygger ett hotell på Karlaplan. Det är ok. Bara man gör det med stil och finess. Om man sedan kan motivera sitt fuskande kanske det till och med är bra.

Men med tiden har jag insett att det inte är riktigt så enkelt. Det finns inte ett enda problem som går att beskriva med ett ord. Det finns aldrig en lösning, aldrig ett rätt svar.
Nej det var inte jag som sa det först, det var H. En i raden kloka vänner som ringde mig med jämna mellanrum. Nu ringer han inte längre.



H var en klassisk klippa, stod lika stadigt på jorden som (hmm låt mig tänka efter...hus rasar ju, träd faller...) ett berg. Ett stort vänligt berg. Ett berg med höga träd, lövskog förstås, stora sagolika ekar. Jag har känt H nästan hela livet, vi träffades första gången när jag var tio och han tolv. Bakom Odal i Skara, vid en gammal järnvägsräls.
H var den första som sa till mig att det är ok att inte gilla läget. Man måste inte, det finns inget krav. Känner du för rörelse, är du rastlös, kan du inte sitta still. Så måste du inte, du behöver inte gilla läget och stå stilla. Önskar du en rörelse, då gör du bäst i att gå.

- Men visst Klara, jag vet att du helst av allt reser långt men en kort vända är också bra. Inte fullt lika effektivt som flygplan. Men små rörelser är också steg.

Suck, jag saknar och tycker så mycket om dig H. Det är synd att du inte finns längre. Tänker ofta på dig, järnvägsrälsen och promenaderna fram och tillbaka. Sommaren 2005 och alla de där kvällarna. Nytt vin, gammal soul. Dina blödiga dikter och J´s kärleksförklaring till Dylan.

Grubblar på förhållandevis meningslösa saker är något jag gör ganska ofta. Min senaste idé är att det hade varit rätt så bra om jag och Daniel Gilbert hade gått och gift oss. Då hade jag fått namnet Klara Gilbert Grape. Sjukt bra.



Men ett giftemål kanske kan vara lite svårt att få till. Men funderar i alla fall på att höra av mig till Daniel och reka lite om vi inte i alla fall kunde göra någon form av sammarbete. Vi hade kunnat styra upp en klubbkväll. Förslagsvis en vardag på Pusterviksbaren. Han hade kunnat spela några låtar och jag hade förstås tagit hand om skivspelarna. Aftonen hade självfallet kallats för Gilbert Grape och temat hade varit Were not going anywhere.

Det är sportlov för eleverna. Skolbarnen. Jag funderar på om jag borde anamma sporten jag med. Ägna lediga timmar åt att googla Zlatan och kolla tabeller. Intressera mig för OS, tycka till om landslaget i hockey. Förstå vänner som tycker att det är fett att se blåvitts träningsmatcher i snö och kyla.

Eller så skippar jag sporten.

Spriten räddade mig från sporten. Musiken från tragiken. Nej förlåt, det var ju färdigskojat. Den här veckan gör vi något annat. Kanske borde temat bytas till ploj? Skolan känns som ett skämt, här har inget hänt. Eleverna värmer sina matlådor, jag tittar på. Har ingen låda med mat, äta gör man inte ur en plastkartong. Gillar inte mat som känns osympatisk. Det gör den i kombination med plast.

Säger hej och tack till korridorerna nu. Packar ner datorn i väskan och iklär mig åter igen rollen som den barmhärtiga samariten. Vi har inte setts på ett tag nu, men antar att vi har en del att prata om. Jag ska berätta allt tror jag, inte bara mycket utan faktiskt allt. Hoppas samartien har en och annan lösning att bjuda på. Goda ord om livets måsten, dilemman och frågetecken.

Ställde klockan på 02.50. Vaknade och önskade att jag hade ett vanlig liv. Släpade mig upp, ut i kylan. Målet, Casino Cosmopol. Sista besöket. Säkert för alltid. Att hänga på kasinot klockan fyra på natten en söndag var jämförbart med åtta en onsdagskväll. Inget där inne påminde om att tiden var rätt för sömn inte roulette. Dovt ljus. Surrande ljud och blinkande maskiner. Löften om visten och uppmaningar om att spela lagom.
Jag talade lite med en man i rökrummet. Frågade om han hade en bra kväll. Nej svarade han direkt. Mannen ville prata. Vi språkade i ett par minuter och han hann förklara att han helst inte ville komma hit. Mannen sa till mig att man förlorar.

- Du kan aldrig vinna tillbaka något även fast du inbillar dig det. Börja aldrig spela, kom inte hit igen. Jag vill helst av allt inte vara här. Det är inte kul.



Mannen såg uppriktig ut och jag funderade över om han inte var saknad av någon just då. Klockan 04.10 en måndagsmorgon.
På vägen hem tänkte jag på detta med att vinna tillbaka. Pengar vinner man antagligen aldrig igen. Brända stålar kommer inte tillbaka. Aska i plånboken. Tur att livet är annorlunda. Som hoppet, du kan alltid vinna tillbaka ett förlorat hopp. Bärga ett sjunket skepp.

Precis som ett missat plan också är ett flyg. Liksom ett missat tåg också innebär en resa. Det finns mycket som går att ställa in och lika många saker som går att missa. Jag valde sent igår att ställa in den här dagen. Bespara både mig och min omgivning något som inte skulle bli så bra.
För att sjunga med inflamerade stämband är ingen god idé. Då är det helt klart bättre om man väljer att ställa in showen. Stanna hemma, vila upp sig. För att sedan kunna gå upp på scenen och leverera.

Har träffat doktorn. Det började med att doktorn knackade lite på mig. Jag kved och skrek AJ. Blev likblek och fick tunnelseende. Doktorn försökte vara snäll och klappade på mig. Bad mig att betala hundra kronor och sedan skrev han ut två sorters piller.

Doktorn sa att ett knäckt revben fungerar ungefär på samma sätt som ett brustet hjärta. Det läker av sig själv, men det tar tid. Det går inte att gipsa. Istället får man härda ut. Ta en dag i sänder. Djupa andetag och kanske en tablett eller två så man kan sova gott om natten.

Ja du doktorn, det är ändå allt bra tur att man har ett så fint läkkött och ett förhållandevis gott humör. Och en sak har man i alla fall lärt sig av den här vintern, att man gör bäst i att akta sig för såväl hala gator som hala typer.

Mestadels för livet, mindre i skolan. Igår lärde jag mig flera saker. Dels att man lätt blir filosofisk i ett restaurangkök, ser saker tydligare och anser sig ha rätt bra koll. Jag och kocken tog nog i hand på åtminstone tre sanningar. Sen tackade jag för mig och begav mig vidare. Nästa stopp var Casino Cosmopol, där lärde jag mig att doften av pengar inte är härlig, ingenstans. Kände mig illamående av den fräna lukten i lokalen. Ville bara hem och ut därifrån. Hittade ett kontoutdrag på toaletten; uttaget var på 5 000 kronor och kontot stod på plus 602 000 kronor. På mitt står det numera 20.02 kr.

Gårdagens sista visdomen fick jag i Linnéstan. Några vänner och en stunds tystnad. Som det tjatiga person jag är förstod jag att det ibland går att säga lika mycket genom att hålla mun. Man behöver inte alltid prata för att säga saker. Tystnaden i kontrast till gafflet. Som att vila efter en lång dags slit.



Jag vet inte vem det var som sa det först, men min vän Japan brukar återupprepa det för mig. Efter en lång dags slit var Guds tystnad som balsam för själen. Eller hur var det du sa Japan?

Har inga scener att bjuda på. Filmen som jag trodde kallades sex visade sig vara nummer fem och är än så länge ganska grå. Det händer inte speciellt mycket och skådespelarna bjuder mest på intetsägande dialog. Men om man ska försöka se positivt på storyn kan det vara så att karaktärerna fortfarande håller på att introduceras. Det vill säga vi har varken nått fram till någon upptrappning eller konflikt än.

Så jag fortsätter tålmodigt att vänta på en bra scen.

Mor och far har alltid druckit te, mormor ville ha kaffe. Barn kanske föredrar choklad? Frukosten är hur som helst en speciell måltid. Det kan till och med vara så som dom säger att det är dagens viktigaste. För många är frukosten lite av en ritual. Mycket hänger på morgonens första minuter. Gröten får inte bränna vid. Det måste finnas rätt bröd i bördkorgen. Är osten slut? Damn!



När man arbetar med äldre lär man sig mycket om frukostritualer. En gång i tiden fanns det en herre på våning fem som alltid ville ha två hårdkokta ägg (för att citera honom "Äggen ska vara så hårdkokta att man kan slå ihjäl en död gubbe med dem...höhöhö..."), löksill, senapssill, två mackor med ost, ett glas cocacola, kaffe och så risgrynsgröt. Herren älskade sin frukost och tyckte vid något tillfälle att jag skulle flytta in i hans gästrum för att jag kokade äggen så bra. Stenhårda var de, gick knappt att äta.
En dam som jag träffar med jämna mellanrum lider tillskillnad från herren av ett kolsvart sinne och vill helst inte stiga upp alls. Men säger jag att den varma chokladen står på spisen och att den smakar extra mycket choklad öppnar hon i alla fall ögonen. Berättar jag sedan att jag passade på att bre två stycken ostmackor (hushållsost och bregott på två rostade skivor Gräddad Längtan) brukar hon sätta sig upp i sängen. Ostmackor och varm choklad gör att den damens dag känns lite ljusare. Hanterbar.

Själv äter jag ibland en bit vemod till mitt frukostkaffe. Dessa frukostar kan verka lite strävsamma, men jag har en förmåga att komma ganska bra överens med dem också. För dricker man sitt kaffe svart kan vemodet smaka rätt bra. Lite hårt i början, men efter några tuggor blir konsistensen mjukare och smakupplevelsen påminner om ost. Goudaost.

Jag gillar goudaost.

Det är mycket nu, saker hela tiden. Det är lätt att bli olycklig då. Känner mig lite granna som ett ogräs som trädgårdsmästaren plötsligt börjat gilla. Ett stackars ogräs placerat mitt i en välskött rabatt tillsammans med en rosenbuske och kanske ett par pioner. I den där flotta rabatten trivs inte ogräset. Detta därför att ogräset hör hemma på ängen, utan ordning, utan reda.

Jag är ett ogräs, fast i en en rabatt. Och när inte trädgårdsmästaren ser äter jag risgrynsgröt.

Idag har jag smakat en bit klassisk smörgåstårta. Har aldrig gillat tanken på tårta gjord på bröd utan smak och tuggmotstånd. Men idag gjorde jag ett ärligt försök. Anledningen till smörgåstårtans närvaro var en död vårdtagare. Det brukar dyka upp någon form av kaffe-tillbehör när en gamling stämplat ut för gott. Anhöriga firar(!?) tackar och säger bra jobbat!

När jag dör ska jag bjuda hemtjänsten på bröd, ost, vin, smör och choklad. Det är fem saker jag gillar mer än sex. Smörgåstårta däremot, ska jag aldrig pröva igen. Majonäs, ägghalvor, några stackars räkor, eldorado-oliver och bröd utan smak. Trist och osmakligt. Som att stava ett vanligt namn på ett konstigt sätt för att verka märkvärdig.

Ingen nämnd ingen glömd.

Så dagens tips går till anhöriga runt om i landet. Nästa gång ni ska fira, minnas eller bara sörja en död så skippa smörgåstårtan och pröva istället en bit klassiskt bröd, smör som känns och lite ost.

Sitter i en tågvagn och lyssnar efter intressanta samtal. Det går inte alls bra. Kvinnan bredvid mig talar i telefon (tror min vagn är en såkallad tyst vagn där mobiltelefonsamtal inte ska förekomma). Hon bryter på norska och verkar vara viktig. Det snackas om möte på Astra och jobbresor. Om någon vecka ska hon till New York och verkar väligt nöjd med att de som åker kommer få några dagars ledigt för shopping.

Härligt tänker jag och ler förstående. Kvinnan talar vidare och den härliga shoppingen och jämför plötsligt en dag i NYC med Ullared.

- Ja herregud, tänk alla de stora modehusen! Tid kommer att behövas, senast jag var på Ullared var jag där klockan nio och kom inte ut igen förrens vid fem.

Ok, kvinnan verkar nöjd och jag slutar lyssna efter spännande samtal. Pluggar i hörlurarna och lutar mig tillbaka med en av mina bästa amerikanska vänner. Bob Seger, tack för att du finns.

Det var Descartes som sa de. Eller om han skrev det på papper. Tänkte gjorde han i varje fall. Det gör jag med, ibland innan jag skriver. Sällan innan jag pratar.

Jag berättar ofta om min klocka, på internet och i det man brukar kalla för verkliga livet. Detta beror säkerligen på att klockan är en nära vän och kamrat. Livskamrat. För ett tag sedan skrev jag om en bok om vardagsfilosofiska experiment som jag bytte bort mot ett guldfärgat armbandsur. På den tiden hade jag två klockor, den guldfärgade och en svart i plast med en klassisk urtavla. Nu har jag bara en.
Den svarta klockan är borta, kanske ligger den på en hylla i Johanneberg. Kanske inte. Det är något speciellt med klockarna som ibland är fler ibland färre. Jag hävdar att ett förlorat (eller ett nyvunnet) armbandsur har ett stort symboliskt värde, självfallet är tolkningen fri.



Till exempel fann jag en sportklocka sist Ny Klubb bjöd upp till dans. Har inte funderat så noga över den klockan, men nu när jag tänker efter ser jag sambandet. Kanske var den nya klockan slutet på den tiden? Ny Klubb-tiden. Mitt svarta armbandsur stannade på 2009. Nu finns det bara en tid att passa, en annan att sluta fundera över.

Har tillbringat morgonen tillsammans med en hög papper. Jag har gjort mitt bästa för att räkna rätt. Det har gått mindre bra, siffrorna har bara stirrat oförstående på mig och 50 % av högen slängde jag nästan omgående. Jag är inte helt säker på om det blev rätt. Men just nu känns det inte speciellt viktigt. Siffrorna skulle bort och de papper som blev över la jag i en ny hög. Satte en post-it lapp på det översta pappret, Spara Klara står det på.

Efter pappershögen tittade jag lite i 2009 års kalender och räknade snabbt ut att jag tillbringat ungefär 65 timmar i skolan under året och ca (68 gånger x ca. 4 timmar) 272 timmar bakom djbås av olika slag.



Jaha, tur att man har John Fogerty när tiden hinner ifatt. För jag har i skrivande stund ungefär en termins studier att ta igen i januari månad (20 veckor x 5 dagar i veckan x 8 timmar per dag = 800 timmars skolarbete).

Strävsamt.

Det gick ju inte så bra med det heller. Öresundsbron däremot, den skrev man om sammar år och den blev i allra högsta grad av. Folk slutade med tiden att ta färjan.
Jag tycker nog att det är mer romantiskt att ta en snabbfärja över sundet istället för att köra över en grå betongbro. De kunde ju i alla fall ha bemödat sig med att bygga en bro i stil med Golden Gate när de ändå var igång? Fast vem bryr sig om att ta med romantiken i politiken? Jag hade lätt gjort det. Kanske just därför jag aldrig kommer att bli politiker.