Måndag.
Kikar med ett halvt öga på Ask the Dust. Ser den när jag är sugen på något snyggt, Colin Farrell som Arturo Bandini. Snygg och precis outhärdlig. Har nog skrivit om filmen innan, dessvärre inte lika bra som boken. Men klart mer värd än det som går på tv.
Tyvärr har jag inte så mycket mer att berätta just idag. Jo förresten, det har jag ju visst! Det senaste dagarna har jag haft äran att stöta på två galningar. Människor jag absolut hade låtit vara med i min film, om jag nu hade haft någon film på gång. Det första originalet träffade jag och en vän i en butik i Haga. Stället liknade en sunkig vårdtagares lägenhet, högar med jord på golvet och en jäkla massa skit. Mannen ifråga var större än störst och utbrast följande när vi klev in i hans affär:
"Två sköna damer stiger in i mitt gyllene gemak. Vad gör man när man inte har något gyllene gemak. Hur får man då chansen att möta två sköna damer!?"
Sen fortsatte han snacka vidare som om han läste ett knepigt manus. Minns inte riktigt vad jag svarade på det där med det gyllene gemaket. Men det var sannerligen en spännande situation utan någon direkt poäng. Men hur som gillade jag det. Inte det gyllene gemaket och inte mannen. Men händelsen.
Den andra personligheten/galningen mötte jag idag på spårvagn nummer 6. Mannen steg på vid Sahlgrenska och började tala med min klasskamrat. Satt mittemot och hade äran att se dramat lite på håll. Mannen talade hängivet om att han nästan var polis och hade ett gäng desperata miljonärer efter sig. De hade velat ha ihjäl honom sedan han var 7 år. Nu var han 42.
Den mannen hade jag också placerat i min film någonstans. På någon spårvagn genom det ljuva livet hade han fått sitta. Tala om de desperata miljonärererna och påminna min huvudroll om att livet trots den rullade spårvagnen inte alltid är så ljuvt.
Tyvärr har jag inte så mycket mer att berätta just idag. Jo förresten, det har jag ju visst! Det senaste dagarna har jag haft äran att stöta på två galningar. Människor jag absolut hade låtit vara med i min film, om jag nu hade haft någon film på gång. Det första originalet träffade jag och en vän i en butik i Haga. Stället liknade en sunkig vårdtagares lägenhet, högar med jord på golvet och en jäkla massa skit. Mannen ifråga var större än störst och utbrast följande när vi klev in i hans affär:
"Två sköna damer stiger in i mitt gyllene gemak. Vad gör man när man inte har något gyllene gemak. Hur får man då chansen att möta två sköna damer!?"
Sen fortsatte han snacka vidare som om han läste ett knepigt manus. Minns inte riktigt vad jag svarade på det där med det gyllene gemaket. Men det var sannerligen en spännande situation utan någon direkt poäng. Men hur som gillade jag det. Inte det gyllene gemaket och inte mannen. Men händelsen.
Den andra personligheten/galningen mötte jag idag på spårvagn nummer 6. Mannen steg på vid Sahlgrenska och började tala med min klasskamrat. Satt mittemot och hade äran att se dramat lite på håll. Mannen talade hängivet om att han nästan var polis och hade ett gäng desperata miljonärer efter sig. De hade velat ha ihjäl honom sedan han var 7 år. Nu var han 42.
Den mannen hade jag också placerat i min film någonstans. På någon spårvagn genom det ljuva livet hade han fått sitta. Tala om de desperata miljonärererna och påminna min huvudroll om att livet trots den rullade spårvagnen inte alltid är så ljuvt.
Kommentarer
Trackback