What's eating Klara Grape

Mina dagar på kurs och tidningsbiblioteket på Vasagatan. Jag sitter där jag sitter, rullar mina mickrofilmer. Läser med ena ögat de olika artiklarna, fastnar alltför ofta vid ord jag borde hålla mig ifrån. Någonstans bortom mina tankar hör jag studenterna tala med varandra. Jag tycker mindre och mindre om de klassiska studenterna. Jag sympatiserar faktiskt mer med originalen som håller till vid datorerna. En av dem är där nästan varje dag, han brukar dyka upp ett par minuter efter mig. Alltid i samma kläder, alltid med en plastkasse fylld med papper, alltid samma sida. I en smutsgul träningsoverall ägnar mannen sig åt google earth. Han fullkomligt synar satellitkartor tills dess att hans fru, kvinna eller syster (jag har inte riktigt klurat ut deras relation) kommer och hämtar honom. Hon brukar lägga en hand på hans axel när hon dyker upp, aldrig stressad. Alltid välklädd. De ser inte alls ut att passa ihop. Hon verkar inte heller bry sig om vad han pysslar med. Oftast växlar de bara några ord om väder, vind eller språvagnar medan han loggar ut.

Fast idag var det något som inte stämde, hon verkade bekymrad och talade om ett läkarbesök. Mannen i den smutsgula träningsoverallen var knäpptyst och satte för första gången ihop den gråa tunna pagen i nacken. Jag kunde inte låta bli att oroa mig lite.

Karln i träningsoverallen är en historia, därför intresserar han mig. Studenterna däremot stör mig bara i mitt så kallade arbete. Studenterna med sina dyra datorer och fotriktiga skor. Samtalen mellan dem gör mig förbannad. Den ständiga kampen om vem som har det mest akademiska språket, däremellan lite snack om någon doktorand och ölen på Cheers. Ska Jennie med och luncha på thaien?

Samtal där skolan är allt och livet glöms bort gör att jag får ännu svårare att koncentrera mig på mitt eget måste. Snart har jag stirrat mig blind på sex ord och innan jag vet ordet av är jag på väg igen.