Onsdag.

Det här kan man läsa.

Bra och dåliga saker.

Bra saker

- frukost på sängen
- när bussen kommer precis när det passar
- glada damer som berättar bra historier
- billiga böcker
- köttbullar och potatismos
- tiden då träden blommar på Järntorget
- SMS
- att vara på väg
- när sista låten är en av de bästa låtarna
- örtsalt
- blandskivor / kasetter
- den frivilliga promenaden
- naturen (icke den leriga)
- få eller bjuda på bra youtube-klipp
- utsikten från Masthugget
- Anton Bergs mandelägg
- sympatiska handledare i uppsatssammanhang
- jukeboxen
- kaffepaus
- pengar


Dåliga saker


- rulltrappor ur funktion
- måla väggar
- SMS
- när man bokat tvätt-tid men inser när man är redo att tvätta att man bokat fel dag
- nödvändigt ont
- vänta
- när man inte får någon minneslapp av automaten
- klippa sig
- dåliga band på klubb
- rester
- saker man kan se men inte röra
- vågrätt regn
- att man inte kan betala kontant på bussen
- när man sätter på fel låt eller trycker på fel knapp
- kycklinglever
- när man glömmer att köpa viktiga saker på IKEA och måste åka dit igen
- kö
- osympatiska handledare i uppsatssammanhang
- att svenska barer sällan har en jukebox
- pengar

Det här twitter.

Fann Karl Lagerfeld på twitter. Skoj att även modekungen leker filosof på internet.

Loving someone is fine, but they have to love you back or it doesn’t work.

Dansa bort alla bekymmer till Mississippi.



Jag har lärt mig en läxa bästa läsare. Be inte om en chans till, utan lägg din energi på en dans till. Har du tur kanske du blir lika bra på dansstegen som snubbarna i Isley Brothers. Eller kanske Jimmy Cliff.

Okej, det blev dagens visdomsord. Det blev helgens lärdom. Sista dansen är bättre än sista chansen.

Tre.

Nu har jag sett två avsnitt av den hypade serien The Wire. Säkert sisådär en tre år efter det var riktigt rätt att följa serien. Men jag anser mig vara lite efter vad det gäller de mesta, så är väl ok. Känns lite som en utmaning att sitta still framför ett och samma klipp i en timma. Youtube har gjort mig lite knäpp. Så antar att The Wire oavsett om det är en bra serie eller ej kan göra något gott.

Hur som helst verkar den okej såhär långt. Två avsnitt säger ju egentligen inte så mycket. Men jag gillar huvudpersonen vars namn låter lite som Nick Nolte. Fast han heter McNulty. Och så fick jag under episod två ett nytt citat till min samling;

You cannot lose, if you do not play.

Tack det ska jag bära med mig! Hoppas del tre också blir bra. Då lovar jag se hela säsong ett.

Folk är konstiga, inget nytt.



Ja du, flytta Göteborg.
Det här får mig osökt att tänka på det fina avsnittet av Varan TV när de ska flytta Göteborg till Malmö och tvärtom.

Idag är nummer åtta, inte igår.

Jag har lärt mig en hel del under mina år på jorden. Dagens sak eller visdomsord lärde jag mig för rätt så länge sedan men det är en sådan grej som man fortfarande (säkert för alltid) med jämna mellanrum blir påmind om. Dagens inlägg handlar om är det här med månen och stjärnorna. Ni vet den dagen då någon kommer för att plocka ner de där stärnorna (eller om det är månen eller både och, jag vet faktiskt inte) kommer aldrig komma. Nej bästa läsare om du inte redan visste det gör det mig lite ont att slå den drömmen i kras. Men det är tyvärr så världen ser ut.

Människor plockar inte ner sådana saker åt en, det får man helt enkelt fixa själv. Har försökt ett antal gånger, då och då har det gett reslutat. Ofta inte. Gjorde ett nytt försök igår. Surfande en sväng på internet och klickade plötsligt på "köp-knappen". 3800 kr drogs från mitt konto och en rätt så lång stege är nu min. Är inte helt säker på hur högt upp den kan ta mig, halvvägs eller kanske ända till Polstjärnan? Jag vet inte ens om den där stegen håller alls, kanske faller jag pladask direkt. Men oavsett hur det går är jag hemskt nöjd med att jag köpte den där stegen. Man måste börja handla själv,  det går inte att spendera sitt liv med att vänta på en minut som aldrig kommer. Nej nej nej, det är dumt. Kom igen, det är ingen idé att bara snacka.



Så länge.

Den sjätte dagen.

I januari brukar folk börja träna, sluta röka och äta nyttigare mat. Vissa slutar med godis andra lägger ner alkoholen ett slag. Jag har inga planer att sluta med sockret, utan chokladen hade världen utan tvekan varit en tristare plats. Det där med träning tänker jag ofta på, men vet samtidigt att det inte är enkelt att sätta igång om man inte motionerat sedan Moses bar shorts (eller vem det nu var som bar kortbyxor).

Men jag har under de senaste veckorna funnit mitt sätt att motionera. Nämligen att dansa framför stereon. Helst på morgonen, helst till svängig soul. Just idag har jag dansat en hel del till (You're More Than A Number In My) Little Red Book med The Drifters. En annan favvo är Walk with me, talk with me med Four Tops. Hett tips till er som inte har lust att hänga på gymet.



Förutom dans på hemmaplan har jag denna årets sjätte dag sett en bra film med min bror. Blev
The Wrestler. Och jag är hemskt nöjd, riktigt bra rulle. Mörk med lite Rocky-vibbar, fast med bättre manus och mer välarbetad story. Sen är det väl ingen hemlighet att jag går igång på att filmen utspelar sig i ett grått New Jersey. För att inte tala om hur snygg scenen är när The Ram tar med sig sin dotter och dansar en vals i det gamla casinot i Asbury Park.

Dessutom är Mickey Rourke helbra i rollen som den avdanskad wrestlingstjärnan. Även Marisa Tomei gör sin roll som strippan Cassidy riktigt bra. Se där, ett filmtips. Nu lämnar jag internet. Hej och tack.
 

Lite poesi såhär innan årets slut.

So tonight gotta leave that nine to five upon the shelf
And just enjoy yourself
Groove, let the madness in the music get to you
Life aint so bad at all
If you live it off the wall

Jag vet att jag är tråkig och förutsägbar.

Men jag vet att det här är så bra att om jag kan hjälpa två som gillar det att hitta detta klipp har jag gjort något gott. Denna dagen kanske inte ett liv. Men denna låten har varit den här dagen och det känns som ett liv.

Kul att jag länkade till helt fel klipp, här är ju de rätta

Lyssna.

John Belushi.



I förrgår laddade jag och en vän inför en natt på stan med favoritklipp ur
Blues Brothers och igår såg vi på The Animal House. Båda med fantastiska John Belushi. Synd att han knarkade ihjäl sig i början av 80-talet. Han kunde det där med minspel långt innan Jack Black ens var påtänkt.

Men åter till fantastiska Animal House, collegefilm från -78. Smartare collegehumor får man leta efter. Lite Hasse & Tage känsla då och då. Sparsam dialog, mycket fönster som krossas och ölburkar som kastas. Och så bröst. Visste inte att man vågade visa så mycket naket på vita duken i Amerika för 30 år sedan.

Efter att ha sett filmen känner jag mig löjligt sugen på att börja kasta ut saker genom stängda fönster nästa gång det är fest. Slänga ut djväskan efter nästa Ny Klubb, tacka för mig och knyckla ihop en ölburk i pannan.

Eftermiddag.



Tankade in New York City Serenade i min telefon innan jag promenerade bort till skolan. Den är exakt 19.57 minuter lång och höll hela vägen och lite till. Originalet är väl bara en tio minuter men denna livevariant är både snäppet längre och vassare. Tror botleggen kallas You can trust your car to the man who wears the star. Bra namn, finns säkert på nätet för den som söker.


En till artikel.

Försöker få till 2500 ord om en pop-pojke som heter Robert Svensson. Han är 21 år, kommer från Karlshamn men bor numera i Stockholm. Han jobbar extra i hemtjänsten och släppte i oktober månad sin första skiva Young Punks Are On The Never-Never. Robert var trevlig på telefon. Vi talade om gästartisterna på skivan, att spela live, bli vuxen, vänner, skola, disco, Stockholm, Göteborg och Alice.

Men jag vet fasen inte va jag ska skriva i artikeln. Måste fixa klart den snarast, helst innan i morgon. Åh. Varför orkar jag med att skriva ett meningslöst blogginlägg men inte en artikel som har en deadline. Bloggen har inte något sista datum. Inte så många läsare heller för den delen. Kanske är det därför den ligger mig så varmt om hjärtat. Min blogg, mina texter, mina villkor, mina idéer. Mitt mitt mitt.

Fast det där lät ju inte heller så värst bra. Ego-Klara. Nä stopp och belägg, nu får du bry dig om Robert ett slag. Skriva något bra och spännande. Och det svåraste av allt, finna en hållbar vinkel. Jag är tyvärr en vinkellös människa. Gillar inte vinklar. Kommer aldrig fram till några som håller måttet. Kör ofta på cirklar, runda artiklar.

Om man säger.

Tack Helmer.



Nu kan jag äntligen ha disco hemma! Vill passa på att tipsa om Helmers Hi Fi på Nedre Fogelbergsgatan 1. Förstklassig service och prisvärda begagnade stereoprylar. Jag köpte en förstärkare från Marantz och sjukt flotta små högtalare från Bang & Olufsen.

Åh man blir så glad ibland.

Se där.

Jaha så har Plura Jonsson börjat stiga upp 05.00 igen så folk kan få sig ett nytt färskt blogginlägg till morgonkaffet.

En aha-upplevelse.

Nu vet jag varför dj-jobben inte alltid duggar så tätt. Jag har varit lite för påklädd. Det är ju en sån här eh topp (?!?) man ska ha när man spelar plattor.



Bilden hittade jag när jag av någon anledning lyckades klicka in mig på djn
Nikki Beluccis myspace.

Amerikansk afton.

Japp japp japp efter att ha hängt i skolan och fixat en massa bra grejer kände jag att det vore på sin plats att fira lite. Så beslöt mig för att en Amerika afton var det enda rätta. Bjöd in brorsan och Anne. Så nu är löken skuren, baconfläsket på gång, Brooklyn Lagern på kylning och skarfen på. Här ska käkas hamburgare!


Secondhand hemma.

Det nya är att skippa konsumtion och shoppa i sin egen garderob. Billigt och miljövänligt. Hittade precis mina gamla coboyjsar boots och jag tror bestämt att jag gillar dem igen.

Fyra bra grejer från Amerika; Bruce, boots, jeans och cheeseburgare.




The Straight Story.



Nu har jag sett
The Staright Story, en bra berättelse med ett fint budskap. Gillar filmer som verkligen är historier. I detta fallet handlade historian om Alvin Straight och hans färd genom Amerika på gräsklippare. En resa vars mål handlade om försoning med en gammal och sjuk bror. 

Gillade filmen och tycker att Lynch (som regisserat kalaset) gjort ett klanderfritt jobb. Helt enkelt en vacker och mycket enkel film om stolthet och försoning.

Ps. Jag tror bestämt att det var så att filmen bygger på en sann historia och att den där Alvin Straight faktiskt har funnits.

Skolkort.

Upptäckte yearbookyourself.com nyss. Rätt skoj faktiskt, skolkort från valfri tid. Bra pausunderhållning.



Trist bara att man lyckas blunda varje gång det är dags att bli förevigad på bild...

Tidigare inlägg Nyare inlägg