What's eating Klara Grape

Dåligt med idéer, vet inte riktigt vad jag vill skriva om. Tiden har jag ju tagit upp nästan varje vecka så det känns lite långtråkigt att skriva om den igen. I alla fall den här veckan. Tänkte att jag skulle åka söder ut idag, planen var att resa till en plats där solen skiner och havet blått. Men eftersom det är ekonomisk kris och sötebrödsdagarna är över blev det ingen tur. Men bara för att man inte är så tät som man önskar så tycker jag inte att man ska gå miste om ledigheten. Så bestämde mig för en veckas semester ändå. Oavsett plats. Idag har jag semestrat i Göteborg. Har tagit det lugnt, läst tidningen och varit på gott humör. Sen hur resten av ledigheten kommer att te sig är ännu oklart. Jag tror på att hålla modet uppe, kanske hamnar man söder om Malmö? Kanske inte. Vi får se.

När jag kom hem efter gårdagens runda (fem bra stopp i form av djande, spelning, dans och vodka med is) ställde jag klockan på 07.00. Planen var att ta båten till Danmark klockan 08.00. Ville resa, åka båt och äta räkmacka. Titta på havet, hälsa på Danmark och pausa från Göteborg. Tänkte en dag är bättre än inte alls, har man inte råd med fygplanet till Amerika kan båten till Danmnark vara ett hyfsat bra alternativ.

Gick upp när klockan ringde, men ångrade mig snabbt. Tillbaka under täcket. Orkade inte. Stannade i stan, fikade som man brukar göra på söndagar. Kaffe med dopp. Synd att det inte blev någon båttur. Tanken var i alla fall god. Kanske att de blir av nästa söndag. Jag håller modet uppe!

Känslan av att göra nytta, känna att sakerna man pysslar med faktiskt är rätt så viktiga. Jag gillar den känslan, tror bestämt att de flesta gör det. Sommaren 2009 handlade mest om onytta och mindre viktiga ting. Det var en värdslig sommar. Inte på det dåliga sättet förstås, det var en värdsligt bra sommar. Och att hösten däremot kommer handla om nytta och viktigheter känns skönt.

Man kan inte äta glass varje dag.

Idag har jag varit på banken, extremt viktigt. Signerade några papper och talade om skatt och företagsverksamhet. Bankmannen rådde mig att vara försiktig med fakturorna; Akta dig så du inte råkar ut för skumma typer som inte betalar fakturan. Då kan det bli trubbel! Jag nickade förstående och lovade att akta mig.
Efter banken gjorde jag ett kort stopp för att införskaffa mig ett par svarta läderbrallor (inga konstigheter) sen bar det av hem för att fortsätta med det viktiga. Det blev ett möte vid mitt köksbord, ett stycke ljud-paket som skulle bokas och i skrivande stund rensar jag min hårddisk samtidigt som skivväskan får sig en storstädning. Puh! Jösses, det var länge sedan jag kände mig såhär viktigt. Nyttig. Det måste således bli en nyttig middag. Det får bli något grönt med järn, typ spenatbaserat.

Tja ba.

Spelade cd-r på Pusterviksbaren igår. Första onsdagen på Ny Klubbs samarbete med Woody West. Vi kommer tillsammans att fixa det bästa onsdagshänget varannan onsdag och klubben kallas kort och gott för Woody West varagsklubb ft. Ny Klubb. De stora där uppe och vi som är lite mindre, lite yngre stannar där nere. I garderoben.

Att stå i en garderob och spela cd-r fram till kl.02.00 innebär också att klockan inte ställs på 06.30 morgonen därpå. Istället hade jag knappat in 10.30. Tänkte försökte ligga och dra mig ett tag. Samla krafter, så sett. Egenligen inga konstigheter med det.



Men svårt om man bor på Djurgårdsgatan 28.

Sötebrödsdagarna är över. Finanskrisen är ett faktum och märks numera även på mitt sparkonto. Spontanshoppingen är ett trevligt minne och konsumtionen sker mest i min egen samt goda vänners garderober. Miljövänligt och ekonomiskt. Häromdagen hittade jag en lysande arméjacka hemma hos M som jag genast tog till mitt hjärta.
Iförd den kamouflagefärgade jackan gjorde jag sedan ett besök på Julas outlet i Skara. Där fanns allt (typ) i en prisklass som funkar även under ekonomisk kris. Mitt sällskap inhandade en knapptelefon från 80-talet och själv ville jag köpa ett luftgevär. Geväret kostade 199 kronor och hade gjort sig i min tambur. Snyggt tänkte jag. Nej bestämt nej sa mitt sällskap.

" Du kommer inte kunna hålla dig. Det kommer sluta med att du står i fönstret och siktar på byggarbetarna. Du kommer bli anmäld för det, folk kommer tro att det är ett riktigt gevär. "

Så fick nöja mig med en fickradio i blå plast. Inget gevär, ingen armé. Bara en jacka. Men jag klagar inte, nej bästa läsare. Tro inte att så är fallet. Jag nöjer mig med jackan, den och mina guldfärgade Dr Martens gör att jag klarar mig över betonggården på Djurgårdsgatan. Jag behöver inget oladdadt luftgevär för att skrämma bort grävskoporna. Jag slåss inte, jag kämpar vidare. Över gården. I lägenheten. På gatan. När jag gör mina dagliga inköp på Willys. Sådeså.

Efter en afton med 50-års spex promenerade ett glatt ungdomsgäng genom Skara. Eftersom västgötaslätten är gammal som gatan ligger mystiken som ett tungt täcke över stans kullerstensgator. Lördagens tur genom byn bjöd på ett spännande möte med en riddare från en svunnen tid.

Vi frågade om han inte var sugen på lite efterfest med Roy Orbison i högtalarna och årgångs wiskey i glasen. Riddaren tackade dock vänligt men bestämt nej eftersom han redan hade hällt i sig tre mjöd och en vinare.

Bästa Wallenstam!

Vad är det ni håller på med? Jag bor på Djurgårdsgatan och arbetar ofta sent in på natten, något som genererar i att jag tvingas vända något på dygnet och behöver sova en stund på förmiddagen. Men eftersom ni har valt att ta bort min gård, slita bort asflaten och borra hål på väl utvalda ställen får jag inte min sömn. Inte alls. Kan inte minnas när jag senast hade ett öppet fönster. Försöker jag mig på en vädring drabbas min lägenhet av tinnitus.



Wallenstam förklara gärna för mig, varför!? Vad är det ni gör med gården på Djurgårdsgatan och varför? Var den inte okej innan. Vad är det som ska göras som kräver att man sliter bort asfalten? Jag orkar inte mer.

Idag är det inget liv i luckan, skönt. I går var det höst kickoff och det börjar bra. Sol och värme, korv på terassen. Och inte vilken korv som helst utan en sån dä kryddig rackare som är lite röd i köttet.

Naturen.

I dag har jag besökt en tant som öppnade med hälsningsfrasen; Hej, jag har panikångest. Mina mediciner håller på att ta död på mig!

Efter några år i hemtjänsten börjar jag känna mig ganska härdad. Så trots ett stirrigt hej klev jag lugnt in i lägenheten och tittade snällt på damen och frågade sakligt varför tabletterna höll på att ta livet av henne. Hon svarade något osammanhängande och vandrade ut i köket. På köksbordet stod medicinerna prydligt uppradade tillsammans med ett paket gula Blend. Jag som egentligen inte är någon rökare, men har självfallet sugit i mig en å annan Camel light (mor och far oroa er inte, jag kommer inte bolma på terassen eller dö i kol), föreslog att vi kanske kunde ta oss en cigarett. Damen tittade på mig med lugnare ögon och tyckte helt klart om min idé.

Så där satt vi sen, hon med panik- och jag med lätt livsångest. Gula Blend är inte alls gott. Hur gött det är Stesolid har jag faktiskt ingen aning om. Men det postitiva med den där rökpausen var att ciggaretten gjorde sitautionen lite lättare. Tanten med panikångesten kunde andas. Och jag som vårdbiträde glömde under några minuter städet som skulle utföras och situationen som var minst sagt tung och kunde under rökpausen istället snacka med damen om Stones och fräcka jeans.

Eldkvarn gjorde helt klart gott. Trots kyla, regn och elände kände jag en viss gnutta värme i Gbg efter att ha hört om vägen till Hunger Hotell och det där paradiset. Bluesen för Bodil Malmsten var helt klart kvällens höjdpunkt. Eller så var det den där bröllopsvisan som inleder senaste skivan. Gillar munspelet och den lite smått dramatiska och högtidliga texten.

I afton hittar ni dansen på Röda Sten. Och i morgon får den som känner sig manad gärna köra hem mig i en skottkärra. Det går bra att dumpa mig på den gröna mattan. Säng känns överskattat.

Får helt enkelt hoppa på nästa. Mot södern.

Kanske är det tänkt att man ska ha det mindre skoj på måndagen. Allt kan ju inte bara vara gräddglass och lycorus. Man måste väl äta broccoli och städa badrummet också.

Rastlös och hjälplös. Men har trots dessa två egenskaper har jag klarat av dagens måsten. Har jag tagit hand om några pensionärer. Tillagat kok-kaffe, brett några ostmackor och talat om att de var bättre förr. Då när man kunde gå till arbetsförmedligen och komma därifrån med ett jobb. Då när man kunde vara romantisk. När det räckte med att adressera ett brev med; xxxx på konditorit i Avesta.

Ja, brevet kom fram. Ja, de gifte sig och levde lyckliga i alla sina dagar...