What's eating Klara Grape

Inbillar mig att det händer saker, att jag får någonting gjort. Att få saker gjorda förresten. Vem har bestämt vad som är bra att fixa till och ordna upp. Det finns så många regler. Alldeles för många av dem är tröttsamma. Som tiden, att man ska stiga upp när klockan står på en viss siffra. Har den passerat tolv är det mindre ok. Dåligt till och med.

Tiden.

Tick tick, klockan är borta igen. Tar det som ett tecken på att jag inte kan hålla koll på tiden och det stör mig faktiskt inte så värst mycket den här gången. Armbandsuret brukar hitta hem igen. Kanske gillar min svarta klocka att få lite lugn och ro ibland. Vila från sin ägare. Andas ut. Djupa andetag. Tiden kommer tillbaka, när visarna står på rätt siffror. När det passar sig.

Tills dess försöker jag spela enligt reglerna. Typ. Fuskar bara när ingen ser. Går ett extra varv runt spelplanen, stjäl pengar ur banken. Bygger ett hotell på Karlaplan. Det är ok. Bara man gör det med stil och finess. Om man sedan kan motivera sitt fuskande kanske det till och med är bra.

Känner mig sentimental. Saknar min gamla port även fast en flytt kändes nödvändig. Men jag avskyr att flytta, på internet och IRL. Det är inte så lätt att hitta i nya kvarter. Nya ställen att bli stammis på.

Det tar tid.

Blogg.se jag kommer nog hänga kvar ett tag till. Lite grann. Jag tycker om dig, kanske inte har sagt det så tydligt innan. Eller förlåt, skrivit. Men du är en god kamrat. Jag kommer inte lämna dig helt.

God morgon kära internet! I staden där jag bor står trafiken stilla, det har snöat. Här som i resten av Sverige. De flesta jag känner säger ändå att de gillar snön. Bättre än det gråa regnet, jag är beredd att hålla med. Mitt revben håller ju på att läka och smartare dagar har jag klätt mig såpass bra att jag slipper frysa.



Så nu ärade cyberspace ska jag klä mig i en varm skjorta, typ en i flanell. Sedan ska jag möta upp en kamrat. Vi ska summera veckan, såsom man gör på den sjunde dagen. Utvärdera. Komma fram till vad som var bra respektive dåligt. Dricka kaffe, äta små kakor och kanske laga en bit mat. Kött, potatis och brun sås. Sånt som man äter på söndagar. Besöket i kyrkan tror jag dock att vi hoppar över. Syndernas förlåtelse får vänta. För en kropp helt utan synd, är inte alls ett sådant fynd. Svart samvete fyller också en funktion, mörkt sinne handlar inte bara om en negation.

Så ja, nu drar vi igång den här helgen. Börjar med att lira cd tillsammans med mina favoritkollegor i djbåset. Klubb Mersmak har hand om förfesten till Nöjesguidens klassiska partajj på Trädgårn. Pre-partyt kommer att äga rum på Parken mellan 18.30 till 21.30. Lovar spela låtar med mycket bas och fräck sång.

Gör gött.

Sedan drar kalaset vidare. Frasse har lovat att det kommer bli så skoj att den extra skojiga veckan nummer sex nästan kommer att kännas medioker. Well säger jag, detta ska bli spännande. Tar på mig franskavajen så kör vi sen.

Men med tiden har jag insett att det inte är riktigt så enkelt. Det finns inte ett enda problem som går att beskriva med ett ord. Det finns aldrig en lösning, aldrig ett rätt svar.
Nej det var inte jag som sa det först, det var H. En i raden kloka vänner som ringde mig med jämna mellanrum. Nu ringer han inte längre.



H var en klassisk klippa, stod lika stadigt på jorden som (hmm låt mig tänka efter...hus rasar ju, träd faller...) ett berg. Ett stort vänligt berg. Ett berg med höga träd, lövskog förstås, stora sagolika ekar. Jag har känt H nästan hela livet, vi träffades första gången när jag var tio och han tolv. Bakom Odal i Skara, vid en gammal järnvägsräls.
H var den första som sa till mig att det är ok att inte gilla läget. Man måste inte, det finns inget krav. Känner du för rörelse, är du rastlös, kan du inte sitta still. Så måste du inte, du behöver inte gilla läget och stå stilla. Önskar du en rörelse, då gör du bäst i att gå.

- Men visst Klara, jag vet att du helst av allt reser långt men en kort vända är också bra. Inte fullt lika effektivt som flygplan. Men små rörelser är också steg.

Suck, jag saknar och tycker så mycket om dig H. Det är synd att du inte finns längre. Tänker ofta på dig, järnvägsrälsen och promenaderna fram och tillbaka. Sommaren 2005 och alla de där kvällarna. Nytt vin, gammal soul. Dina blödiga dikter och J´s kärleksförklaring till Dylan.

The Baseballs är ett väldigt tveksamt band, klapp klapp. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker att detta svänger, klapp klapp. Rätt löjlig låt och extra töntig video, klapp klapp. Men nog vill man ta ett danssteg eller två ändå, klapp klapp.

Idag har jag haft handledarträff. Gillar min nuvarande handledare, han kan detta med att skriva reportage och har en stark politisk ställning vilken jag respekterar. I någon mening råkade han få ur sig att det kanske borde finnas en obs-klass på JMG. Någon form av särskola för journaliststudenter, extrahjälp. Janne Josefsson gick nog i obs-klassen utbrister min handledare plötsligt!
Well magistern, jag vet att jag också hade varit en av eleverna i det klassfotot om vi hade haft en skolkatalog på JMG. Jag går redan i obs-klassen. Är en av de stökigaste men också kanske en av de härligaste eleverna. Studenten som alltid kommer försent men som oftast också bjuder på den mest underhållande anledningen till den sena ankomsten. En av speciallärarna sa faktiskt häromdagen att det nog skulle gå rätt bra för mig ändå. Framtiden såg ljus ut även om resan skulle ta tid.

Är i skrivande stunt mitt inne i en av vägens alla rondeller. Hur man gör för att hitta ut har jag inte lärt mig än. Detta med matte, X + Y = vadå? Ska jag svänga höger eller borde jag ta av åt vänster? Specialläraren, du får nog visa ekvationen på tavlan en gång till. Jag har inte fattat hur jag ska gå tillväga än. Men jag lovar att den dagen jag förstår, när jag har fattat. Då kan du vänta dig den snabbaste färden söder ut. Mot solen. Den bästa storyn, sagan med mest poäng och historien du ösnkar aldrig tog slut.

Grubblar på förhållandevis meningslösa saker är något jag gör ganska ofta. Min senaste idé är att det hade varit rätt så bra om jag och Daniel Gilbert hade gått och gift oss. Då hade jag fått namnet Klara Gilbert Grape. Sjukt bra.



Men ett giftemål kanske kan vara lite svårt att få till. Men funderar i alla fall på att höra av mig till Daniel och reka lite om vi inte i alla fall kunde göra någon form av sammarbete. Vi hade kunnat styra upp en klubbkväll. Förslagsvis en vardag på Pusterviksbaren. Han hade kunnat spela några låtar och jag hade förstås tagit hand om skivspelarna. Aftonen hade självfallet kallats för Gilbert Grape och temat hade varit Were not going anywhere.

Då önskar jag att den rösten lät som John Fogertys. Som att stå på tåspetsarna, sjunga från botten. Upp till toppen. Det liksom drar i själen på mig när jag hör Comin´ down the road. Det är något positivt med samtidigt ursinnigt över melodin. Ner för gatan, över berget. Galna gitarrer. Ingen idé att känna sig blå. Solen på väg upp, även denna dagen måste jag gå.



Detta får ta och bli mitt ledmotiv idag. Så nu rullar vi. Över Masthuggsberget, ner för Prinsgatan i en stulen bil. Ännu en dag, hoppas på en andra sång. Ber Gud att höra min bön, bara en sista gång. Upp för Linnegatan, förbi snubben utan mod. Jag vet, även den snubben är innerst inne god. Tisdag i februari, lämnade hemma alla toner i moll. Idag bästa internet kör jag enbart på rock n roll.